Behovet av donerade organ fortsatt stort

Behovet av organdonationer är fortsatt stort och motsvarar inte på långa vägar det faktiska utbudet. Detta trots att fler donerar sina organ i dag än för 10-20 år sedan.

– Läget är stabilt lågt, säger Anna Forsberg, professor i vårdvetenskap med inriktning på organtransplantationer.

Det dör cirka 90 000 människor i Sverige per år och förra året, 2017, donerade 188 av dem sina organ för transplantationer. Men efterfrågan på organ för transplantation är betydligt större; den 1 oktober 2018 låg siffran på 806 organ. Och under 2017 dog 40 personer i väntan på en transplantation.

Sett över tid är det fler som är villiga att donera sina organ nu än förr men utvecklingen går sakta trots kampanjer och statliga satsningar. Vissa år syns en ökning (som mest på 19 personer nya donatorer från ett år till ett annat) men andra en tillbakagång.

Anna Forsberg menar att många säkert är villiga att donera men att man inte har uttryckt den viljan när man kunde; innan man drabbas av en livshotande hjärnblödning, stroke eller allvarlig sjukdom. Att fylla i ett donationskort kan, säger hon, ge en skrämmande insikt om ens dödlighet, att det inte handlar om utan när.

Finns ingen vilja uttryckt tillfrågas de anhöriga som får fatta ett beslut och kan säga nej till organdonation genom så kallat anhörigveto.

– Men lagen utgår från förmodat samtycke där utgångspunkten är att vi som medborgare är positiva till organdonation om vi inte uttryckligen har sagt motsatsen, säger Anna Forsberg.

Hon pekar också på tidigare forskning som visat att sjukvårdspersonalens – och då främst intensivvårdssjuksköterskornas – inställning till organdonation kan påverka de anhöriga.

– Vårdpersonalens inställning till organdonation är helt avgörande i samtalen med anhöriga. Är de tveksamma eller emot organdonation så påverkas de anhörigas  ställningstagande negativt.  Annan forskning visar å sin sida att efterlevande sällan ångrar att de sagt ja till att deras anhöriga ska donera organ. För många är det en tröst.

Enligt Anna Forsberg så kan även bristen på intensivvårdsplatser försinka transplantationer liksom om det finns för få transplantationsteam när flera möjligheter till transplantationer inkommer samtidigt.

Anna Forsberg har arbetat i nära 25 år inom transplantationssjukvården, och har skrivit böcker om de frågor och känslor som patienter ställs inför i väntan på eller efter en transplantation.

– Att stå i kö för att få organ ställer hela livet på vänt. Allting stannar av samtidigt som man oftast blir sämre. Det finns inte någon som väntar på organ som inte sett döden i vitögat. Det finns hela tiden en rädsla att inte hinna få det organ man väntar på.

I sina samtal med patienter har hon ibland fått övertyga dem om att ingen dör för att någon annan ska få leva. De dör ändå.

– När man sedan får ett nytt organ så händer det att dödsångesten byts ut mot livsångest. Man hade ställt in sig på att dö men överlevde. Det är inte helt lätt. Den svåraste frågan jag får från transplanterade människor är: ”Här sitter jag och undrar hur länge det ska hålla.” Den kan jag inte svara på, det är den stora ovissheten.

Skriven av Carin Ståhlberg
Publicerad av DN

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.