Vad vi gör

På denna sida kan du ta del av MODs arbete - här samlar vi högt och lågt från medverkan i media, till kampanjer och event. Vi delar filmer som MOD har tagit fram och även filmer vi gillar, vi lyfter böcker om organdonation och lägger ut annat som är relevant för frågan. En samlingssida för att kunna följa MODs arbete och ta del av det som händer kring organdonation både nationellt och internationellt.

Functioning human mini-kidney grown from stem cells in mice for first time

‘This work greatly advances our progress towards using stem cells for kidney repair’

 

Functional human “mini-kidneys” capable of filtering blood to produce urine have been grown in a living organism in a medical first that marks a major step towards treatments for kidney disease.

Researchers have been able to develop human stem cells into a mini-kidney which is “markedly more mature than any previously reported findings”.

It is complete with functioning human blood vessels and able to filter the blood of its mouse host.

The team, from Manchester University, were able to produce their advance by doing the final stages of the kidney growth in a mouse subject, rather than a petri dish.

“Nobody has done this before,” the project’s lead, Professor Susan Kimber of the university’s Faculty of Biology, Medicine and Health told The Independent.

“We’re the first to put these kidney cells into this in vivo [living] environment and show they can function.”

The team showed that fluorescent dye, injected into the mice, was being filtered from the blood and into the kidney tubules.

“The tubule’s job is to selectively reabsorb key molecules, mainly salts but also things like glucose, to stop them being wasted, and we saw that as well,” added Professor Kimber.

Recent efforts to create artificially grown kidneys has focused on growing complete organs in the lab, with the aim of transplanting them.

But Professor Kimber says no other group has managed to make their kidneys work.

The Manchester team are the first to grow working nephrons, the drooping branch-like structures of the kidney which filter blood at one end and release the collected waste at the other.

“It’s not equivalent to a kidney – we only had a few hundred nephrons and a human kidney has millions – but it has all the elements from blood flow in, up to the exit at the ureter – which takes the urine away.”

Co-author Professor Adrian Woolf, who is also consultant in Paediatric Nephrology at Royal Manchester Children’s Hospital, said: “Worldwide, two million people are being treated with dialysis or transplantation for kidney failure and sadly another two million die each year, unable to access these treatments.

”So we are tremendously excited by this discovery – we feel it is a big research milestone which may one day help patients.”

In the paper, published in the Stem Cell Reports journal, the team explained how human embryonic stem cells were first grown in a “nutrient broth”, to promote their initial growth into kidneys in laboratory dishes.

nephron.jpg
Cross section of a functioning nephron grown by the team (University of Manchester)

They were then implanted under the skin of the mice and matured over three months.

The findings ”greatly advance” the effort to use stem cells for kidney repair, although it remains to be seen whether the new cells could “develop and survive in a hostile, damaged kidney environment”.

It could also be used to grow whole organs for transplantation, if the process can be refined and scaled up, Professor Kimber said.

The stem cell process avoids the risk of an organ being rejected by its host, as their own blood cells could be reprogrammed into stem cells and nurtured into a kidney before being implanted to develop.

However Professor Kimber warns it would be an “expensive process” to produce enough cells, and there are other problems to crack first.

The Manchester team’s next step is to try connecting their mini-kidney to a major blood vessel by implanting it near an artery, instead of under the skin.

This is essential because a high rate of blood flow is needed for the kidney to usefully filter and clean the blood of biological waste products that build up.

Metabolic waste build-up is what eventually poisons the body of patients with kidney disease, and the reason they require dialysis multiple times a week to perform the role of their kidneys.

They also need to connect it to the excretory system to allow urine to be passed out of the body.

Independent academics said there has been “hype” around lab-grown, 3D-printed organs, which has missed the bigger picture of getting them to function.

Prof Sheila MacNeil, Professor of Tissue Engineering at the University of Sheffield with “better plumbing” the advances here could lead to replacement organs.

“This study bridges the gap between getting stem cells to differentiate into cell types that we need in the lab and actually moving them towards making an organ,” she said.

“This is a key step showing that the cells had the potential – what was needed was to give them an appropriate environment in which they could self organise.

“This study points the way to one day achieving growth of new kidneys to replaced damaged kidneys in patients.”

Publicerad i Independent

 

”Departementet ägnar sig åt östtysk lagtolkning”

Människor dör av organbrist medan jurister på socialdepartementet ägnar sig åt östtysk lagtolkning. Det är dags att släppa fram donationsutredningens förslag, skriver professor emeritus Stellan Welin.

DEBATT | DONATIONER

Den nuvarande lagen om transplantationer har ett flertal brister. Den kan tillämpas först när döden konstaterats och lämnar tiden alldeles före döden oreglerad. Får man fortsätta respiratorvård, som är utsiktslös för patienten, i väntan på total hjärninfarkt (död)? Det är mycket oklart i dag men utan någon form av sådant agerande blir det inga donationer alls. I dag får inga donationsföreberedelser vidtas innan döden konstaterats. Först då får personalen titta i donationsregistret. Den enda möjliga donatorn är en patient som avlidit av total hjärninfarkt (hjärndöd) under respiratorvård.

Donationsutredningen (SOU 2015:84) försökte åtgärda oklarheter i gamla lagen och de hinder som i dagsläget hindrar Sverige från att ha en rimlig donationsnivå, men har hamnat i kylan. Juristerna på socialdepartementet påstår att dess förslag strider mot grundlagen och socialminister Annika Strandhäll håller med, senast i DN den 5 februari. Någon närmare förklaring har inte lämnats utan det sägs att förslagen strider mot att patienter måste samtycka till medicinska ingrepp.

Vad är det då vi diskuterar konkret och som kan strida mot grundlagen? Väsentligen fallet med en patient i respirator med mycket stora hjärnskador. Livet som djupt medvetslös kan fortsätta ett tag med respiratorstöd, men bedömningen är att fortsatt respiratorvård är meningslös. Denna bör stängas av. Detta är något som sker dagligen på intensivvårdskliniker. Utredningen föreslår att man innan avstängning sker ska få ta reda på om patienten är villig att donera. Personalen bör få konsultera donationsregistret samt tala med de närstående.

Respiratorvården av patienten fortsätter alltså ett kort tag under samtyckesutredningen men inga nya ingrepp görs. Utredningen föreslår också att viss organbevarande behandling får ges under perioden fram till donation, om patienten visat sig positiv till donation. Är det detta som strider mot grundlagen?

Socialdepartementet borde fundera över hur samtycke ges i vården. Nyligen opererade jag en tå. Före operationen fick jag operationen beskriven och samtyckte. Efter operationen sa läkaren att han hade satt in några små metallskruvar. Det hade vi inte diskuterat innan, men jag hade inga invändningar. Det ingick i mitt samtycke att jag gav läkaren utrymme för åtgärder som han bedömde som viktiga. Det förefaller mig rimligt att anta att den som samtycker till donation av organ därmed också är införstådd med att vissa organbevarande steg vidtas. Är organen dåliga finns ju inget att donera. För att ytterliga minska dessa farhågor – att patienterna inte vet vad de samtycker till – kan man tänka sig att det finns tillgängligt en kortfattad beskrivning av detaljerna i en donationsprocess, till exempel på webbsidan 1177.se eller i lättillgängliga broschyrer.

Utredningen öppnar också för en ny typ av donator. Det är en patient i respirator, där läkarna gör bedömningen att fortsatt respiratorvård är meningslös. Ibland utvecklas tillståndet till total hjärninfarkt – och då blir det donation på samma sätt som i dag – men ibland blir det inte så. Då menar utredningen att innan respiratorn stängs av, så ska man konsultera donationsregistret och anhöriga för att undersöka donationsviljan. Är den positiv, så stänger man av respiratorn, väntar till cirkulationen upphör och väntar sedan ytterligare 5 minuter (för att hjärnan säkert ska vara död). Sedan tar man ut organen. Vill patienten inte donera, så stängs respiratorn av och patienten dör.

Denna donatorkategori finns inte i dag i Sverige men i många andra länder. Det finns en potential att öka tillgången på organ. Även här sker vården med samtycke, respiratorn stängs av enligt medicinsk praxis och kirurgiska ingrepp görs först när patienten är död. Det finns inget som strider mot grundlagen.

Jag har ingen insyn i departementets inre arbete. Min gissning är att vi har jurister som hemfallit åt den östtyska lagtolkningen: ”allt som inte explicit är tillåtet i lagen är förbjudet”. I en demokrati bör vi anse att ”allt som inte explicit är förbjudet i lagen är tillåtet”. Det kan naturligtvis vara oetiskt och olämpligt ändå. (Att ljuga för sin partner är legalt tillåtet men oetiskt, till exempel.)

Jag har själv inte deltagit i själva utredningen men deltagit i seminarier och möten kring denna och skrivit en medicinsk kommentar i Läkartidningen (2017-05-07). Där konstaterar jag att utredningen håller ur etisk synpunkt. För någon vecka sedan var det ett stort nationellt donationsmöte i Uppsala. Alla inom donationsprofessionen var mycket upprörda över behandlingen av utredningen. Statssekreteraren kom och gjorde en kort presentation – utan att beröra problemen – och försvann sedan direkt före frågor och kritik. Det är dags för socialministern och socialdepartementet att förklara sig. Människor dör av organbrist medan juristerna ägnar sig åt östtysk lagtolkning. Släpp fram utredningens förslag!

Skriven av Stellan Welin
professor emeritus, avdelningen för hälso- och sjukvårdsanalys, Linköpings universitet

Publicerad i Svenska Dagbladet

 

Ett nytt hjärta var ett måste för att rädda sonen – nu berättar Andreas Bergwall om familjens mardrömsvinter

När stjärnmålvakten missat matcher och träningar har VSK-fansen börjat undra.
Nu berättar Andreas Bergwall om en känslomässig tid där familjen kastats mellan hopp och förtvivlan när yngste sonen behövt ett nytt hjärta.
– Världen bara ramlade ihop, säger han till Bandypuls.

VM-finalen har precis avgjorts i Chabarovsk och SM-slutspelet kryper allt närmare. En intervju med världsmålvakten Andreas Bergwall är därför inget ovanligt så här års. Men när Bandypuls möter VSK-målvakten på ett kafé i Västerås blir de vanliga frågorna om VM, morgondagens match mot Bollnäs, placeringen i tabellen och en eventuell hemmaplansfördel i slutspelet helt oviktiga.

VSK-fansen har inte kunnat undgå att märka att Andreas Bergwall missat en del matcher den här säsongen. Från klubbens håll har förklaringen varit ”familjeskäl” och spekulationerna har varit många kring varför världens bäste målvakt inte funnits på isen.

Det har varit en lång höst och vinter för familjen Bergwall och i intervjun med Bandypuls väljer Andreas Bergwall att berätta om sitt livs tuffaste prövning över en kopp kaffe.

Familjen Bergwall har känt till yngste sonens hjärtsjukdom sedan han var liten men det var först i höstas det blev akut på allvar.
Familjen Bergwall har känt till yngste sonens hjärtsjukdom sedan han var liten men det var först i höstas det blev akut på allvar.

Allt började egentligen redan för nio år sedan, när yngste sonen Oscar föddes. Redan efter fyra dagar fick familjen veta att han hade ett medfött hjärtfel.

– Vi fick veta att han inte hade någon vägg mellan kamrarna och att han bara hade en hjärtklaff istället för två. Planen var då att han skulle behöva tre operationer och sedan skulle det vara bra. Vi fick höra att om han inte skulle opereras skulle han inte bli mer än fem år, säger Andreas Bergwall.

De första två operationerna genomfördes och i maj förra året fick familjen höra att det snart vad dags för den tredje. Men det drog ut på tiden, sommaren kom och gick och familjen väntade fortfarande.

– När vi fick höra i maj att det snart var dags började ju både vi och även Oscar att försöka förbereda oss men sedan hände ingenting. Psykiskt var det väldigt jobbigt för hela familjen att gå och vänta, säger Andreas Bergwall.

Till slut fick de en tid i augusti. Familjen tog ledigt från både jobb och bandy och förberedde sig för att åka ner till Göteborg för operationen – men med bara dagar kvar blev den än en gång uppskjuten ytterligare en månad och familjens fötter slogs undan.

I slutet av september genomfördes sedan operationen som skulle rädda Oscar. Den elva timmar långa operationen var framgångsrik och familjen Bergwall började våga hoppas på en lättare framtid.

– Vi åkte hem från Göteborg efter tre veckor och då mådde han bra. Alla värden var bra. Jag var hemma med honom några veckor till och sedan började han i skolan. I slutet av november fick han börja vara med på idrotten och skulle precis få börja åka skridskor igen. Vi trodde att allt var bra.

Då kom bakslaget. I början av december blev Oscar sämre, började hosta och blev trött. När han knappt längre orkade gå åkte familjen in till sjukhuset där det konstaterades att nioåringen fått hjärtsvikt.

– Hans värden var jättehöga men vi fick lite mediciner och vi fick åka hem igen. Väl hemma såg vi att han fortsatte att bli sämre och jag tänkte att det här inte kändes riktigt bra, säger Andreas Bergwall.

Hans misstankar bekräftades när familjen några dagar senare fick besök av VSK-legendaren och brandmannen Ted Andersson som av en slump hade med sig en syremättnadsmätare från brandkåren i bilen. Ett snabbt test på Oscar visade att han låg på 78 procents syremättnad, att jämföra med de 95 procent han haft när han opererades.

Familjen åkte tillbaka till sjukhuset igen och fick genast beskedet om att Oscar skulle flygas akut till Göteborg. Västerås flygplats var egentligen stängd men öppnades tillfälligt för att familjen Bergwall skulle kunna flygas iväg.

”Alla var så glada medan jag kände att ‘vänta nu, vi ska byta hjärta på min grabb och här kommer ni och är jätteglada’. För mig var ju detta otroligt traumatiskt medan de firade. Såhär i efterhand känns det väldigt konstigt att det blev så” säger Andreas Bergwall om sjukhuspersonalens glädje över det nya hjärtat.

Väl i Göteborg visade testresultaten på mycket dåliga värden för nioåringen och familjen fick beskedet som fick världen att rasa.

– Vi misstänkte att det var riktigt dåligt för när läkaren ringde oss efter testerna sa han inte att det hade gått bra utan han bad oss bara att komma dit. Sedan när vi kom ner dit sa läkaren till oss att de inte visste om de skulle kunna väcka upp honom från respiratorn. Och då ramlade världen ihop och vi kände inte att vi visste någonting längre, säger Bergwall, tar en klunk av sitt kaffe och blir sedan tyst en stund vid minnet.

Han har svårt att bedöma hur lång tid det tog innan de fick besöka Oscar på intensivvårdsavdelningen men när de kom dit hade läkarna trots allt lyckats koppla bort pojken från respiratorn. Men det fanns fortfarande ingen förklaring till varför hjärtat blivit sämre.

Mediciner sattes in för att hålla igång det svaga hjärtat och samtidigt meddelade personalen att de ville sätta upp Oscar i donationskö för att få ett nytt hjärta, något som bara två till tre svenska barn får varje år.

– De ville göra det i fall att medicinen inte skulle fungera. De sa att genomsnittstiden för att få ett hjärta låg på fyra månader så vi tyckte att det var en bra grej men hoppades självklart fortfarande att det skulle räcka med medicinerna.

Jul och nyår kom och gick och Oscars tillstånd gick upp och ner. Han var trött och orkeslös men hade sina egna sätt att försöka skapa julstämning.

– Han hade ju en droppställning han fick ha hela tiden. Den gav han ett namn, den fick heta ”Granqvist” efter fotbollsspelaren, och han julpyntade den med godis och julgranskulor, säger Andreas Bergwall och ler.

Andreas Bergwall har trots den tuffa hösten och vintern bara missat tre matcher med VSK.
Andreas Bergwall har trots den tuffa hösten och vintern bara missat tre matcher med VSK.

Tack vare att familjen tagit mycket bilder under vägen har de bra koll på datum och klockslag i en lång process som annars kantats av förvirring och ovisshet. Men ett datum som alltid kommer att finnas i familjen Bergwalls minne, med eller utan foton, är den 2 januari. Dagen när de fick beskedet att det fanns ett nytt hjärta till Oscar.

– Vi satt i Oscars rum på sjukhuset när donationssköterskan kom in och berättade det. Det finns ett hjärta, det finns en donator.

Vad tänkte du då?

– Jag vet inte. Jag vet att jag tittade på Oscar som satt och spelade Xbox och han satt också bara och tittade på henne helt tyst innan han fortsatte spela. Sköterskan sa då att de ville operera redan morgonen efter och då snurrade det till ordentligt i skallen. Så jag fick ringa min fru Marie som befann sig i Västerås och säga att ”Oscar kommer att få ett nytt hjärta imorgon”. Det samtalet glömmer hon aldrig.

Efter beskedet om det nya hjärtat uppstod något som Andreas Bergwall liknar vid feststämning inne på Oscars sjukhusrum, något som han själv tyckte var konstigt.

– Det här med transplantationen skapade ju jättemycket funderingar hos oss medan det samtidigt kom in läkare och sjuksköterskor och gratulerade oss och det hade jag inte väntat mig. Alla var så glada medan jag kände att ”vänta nu, vi ska byta hjärta på min grabb och här kommer ni och är jätteglada”. För mig var ju detta otroligt traumatiskt, medan de firade. Såhär i efterhand känns det väldigt konstigt att det blev så.

Han berättar att även Oscar påverkades starkt av beskedet och för första gången var den lille pojken riktigt ledsen.

– Jag frågade vad han tänkte och då blev han ledsen. Då sa han att han inte tyckte att han hade fått tid att förbereda sig. Och det enda svaret jag kunde ge var att ”det går inte”. Det tog totalt 13 dagar från att han sattes upp på listan tills dess att han fick ett nytt hjärta och det är ju sinnessjukt fort. Annars har han inte alls funderat så mycket kring det här men jag tänker att det kommer nog en reaktion en dag, det måste nog göra det, säger Andreas Bergwall, och låter blicken svepa över gästerna i det allt mer högljudda kafét mitt i Västerås.

Tankarna inom familjen är givetvis många, inte minst kring varifrån hjärtat faktiskt kommer.

– Vi har frågat Oscar mycket om vad han tänker kring det. Vi vet ju inte och det är ju av respekt för den andra familjen som har haft en tragisk händelse åt andra hållet. Tyvärr har det ju hänt någonting med en annan människa för att Oscar ska få ett hjärta. Vi är otroligt tacksamma men vi vet ju att det är så och det kan vara väldigt jobbigt att tänka på det. Men för vår del blir man ju oerhört ödmjuk inför en sådan grej.

Klockan 7.30 den 3 januari i år var det dags för operation. Det får maximalt ta fyra timmar från det att hjärtat tas från donatorn tills dess att det sätts in i en ny patient. I första hand letar läkarna efter ett hjärta inom Sverige men tidsgränsen gör att hjärtat kan ha kommit så långt bortifrån som norra Italien.

– Som förälder kommer man aldrig att klara av den situationen på ett bra sätt, när du ska lämna ifrån dig ditt barn på operationsbordet. Det har blivit några gånger för oss nu men det blir inte lättare. Bara han ska sövas för att undersökas så är det jobbigt men när du vet att det är en sådan här grej är det oerhört jobbigt. Jag vill inte ens tänka på det för då kommer känslan tillbaka, säger Andreas Bergwall och för första gången under intervjun brister rösten och han blir blank i ögonen.

Operationen tar 14 timmar och familjen, där även mamma Marie fått skjuts ner till Göteborg av en vän, väntar oroligt och otåligt på Ronald McDonald hus innan de inte står ut längre utan går ner till sjukhuset. Väl där möter de snabbt en kvinna de känner igen, narkossköterskan från operationen, och de får beskedet de väntat och hoppats på.

Operationen hade gått bra.

– Då brast ju allting för oss.

Tyvärr har det ju hänt någonting med en annan människa för att Oscar ska få ett hjärta. Vi är otroligt tacksamma men vi vet ju att det är så och det kan vara väldigt jobbigt att tänka på det.

På grund av risken för infektioner fick Oscar sedan ligga kvar länge på sjukhuset men för lite mer än en vecka sedan fick familjen för första gången bo tillsammans allihop i Ronald McDonald-huset i Göteborg. Oscar medicineras för att inte stöta bort det nya hjärtat och kommer att behöva ta sin medicin livet ut. När han väl får komma hem till Västerås är vägen fortfarande lång.

– Han kommer ju inte att gå i skolan någonting den här terminen utan det blir hemmaskola och någon av oss måste ju vara hemma med honom till och med augusti för det är ju fortfarande så infektionskänsligt.

Finns det någon prognos för när han kan komma hem?

– Jag vågar knappt säga det men ja. Vi har gjort två biopsier hittills som visat att han inte stöter bort det nya hjärtat och vi har en ny nu i veckan. Om den är bra får vi komma hem under den här veckan men det är knappt att vi vågar hoppas på det. Men han mår jättebra nu. Alla värden är bra och han har inga tendenser alls på avstötning. De signalerna finns inte, säger Andreas Bergwall.

Armbanden med budskapen
Armbanden med budskapen ”Glädje läker” från Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, ”Hjärtebarn” från Hjärtebarnsfonden och ”Like Home” från Ronald McDonald-hus i Göteborg där familjen bott under perioder har blivit självklara på Andreas Bergwalls, och hela VSK:s, armar.

Hur mår du själv i allt det här?

– Jaa du, jag vet inte. Under resans gång har man inte mått särskilt bra, inte någon gång. Det är väl först nu man börjar må bättre själv. Men det är lite som jag var inne på att, vad händer sedan? När man är hemma och har landat lite i allt? Kommer det en reaktion då eller går man vidare? Jag vet inte, jag har helt tappat begreppet med tid och rum. Jag kan sitta och inte göra någonting men blir helt slut. Hjärnan lever sitt eget liv. Gör jag något på dagarna går det bra, om jag tränar eller åker och gör något med storebror. Men när kvällen kommer och du ska sova börjar det mata på igen med tankar och det har satt sina spår i mig.

Han berättar att hela processen fått honom att fundera mycket på donationer och säger att familjen har omkring 50 vänner som valt att anmäla sig dit nu på grund av familjens situation.

– Jag tycker egentligen att det känns fel att man ska behöva anmäla sig dit. Det borde vara så att vill du inte så får du ta bort dig, att du annars automatiskt är med. För den dagen du hamnar där som familj att du måste fatta det beslutet mår du nog inte så bra så då är det nog lätt att du säger nej för att allt känns så jobbigt ändå.

Hur har ni påverkats som familj av det här?

– Det handlar ju mycket om Simon då, storebror. Han har fått slita på mycket ensam och hamnar mycket i skymundan. Han behöver ju vara i Västerås för skolan och sådär och det är klart att det är tufft. Vi har fantastiska vänner och han har fått bo hos en lagkompis familj nu sedan jullovet och jag kan inte nog beskriva hur tacksamma vi är för det eller för hur våra arbetsplatser och även VSK har bemött oss i det här. Jag vet inte hur vi hade klarat oss utan det stödet. Sedan har ju vårt familjeliv blivit sådär. Vi har suttit på sjukhusrum men bara sovit enstaka nätter ihop sedan detta började. Tack och lov har vi också fått hjälp med mat och sådana saker av Maries familj som bor mycket närmare Göteborg än min familj gör. Men det som framför allt håller ihop allting är att Oscar är så otroligt positiv själv. Det har han varit hela vägen.

Idag vet vi ju att vi aldrig hade åkt hem tillsammans med honom om han inte hade fått ett nytt hjärta. Så illa var det.

Mitt under allt detta har Andreas Bergwall även spelat med VSK och med tanke på omständigheterna kan det tyckas vara anmärkningsvärt att han bara missat tre matcher under den här perioden.

– Det var en enda gång, kring en match, som jag funderade på vad det är jag håller på med. Det var matchen mot Hammarby här hemma 5 januari, två dagar efter transplantationen. Då frågade jag mig om jag är dum i huvudet som sätter mig i bilen två dagar efter att min son fått ett nytt hjärta för att åka hem och spela bandy. Samtidigt har jag känt, varje gång jag åkt iväg, att det är jobbigt att lämna men samtidigt ger det mig en chans att andas lite och det ger mig energi att träffa grabbarna i laget och fundera på något annat. Även om jag funderar på det här med Oscar även under matcherna, det har jag gjort varje match. Och särskilt i varje hemmamatch har det varit jobbigt att åka ut på isen.

Varför då?

– För att Oscar står alltid på samma ställe hyllan och nu har han inte gjort det. Jag står ju där och kan se rätt upp på den platsen och det har varit enormt jobbigt.

Hur har du ens orkat tänka på bandy mitt uppe i det här? Hur har tankarna gått?

– Några matcher valde jag bort direkt när vi satt och tittade på schemat och även om jag bara missat tre matcher så har jag missat desto fler träningar. Jag tror att jag varit med på fyra eller fem träningar sedan 16 december så det är klart att det ibland har känts konstigt att gå ut på isen vid matcher, det är inte lika stabilt som det är annars även om det gått ganska bra ändå. Det har varit svårt samtidigt som jag är glad att jag haft möjligheten att göra det. När klubben har ställt upp på mig som den gjort och de vill att jag ska spela om jag vill själv så har jag känt att jag vill det.

För att uppdatera lagkamraterna har de en Facebookgrupp där Andreas Bergwall berättar löpande kring situationen med Oscar och upplever att han fått fullt stöd och förståelse men menar att han själv skulle förstå om någon i laget kände att han inte längre platsar.

– Jag har sagt till Carlsson (Michael, tränare) att om någon säger någonting om det så får de gärna berätta det för mig. Tycker de att jag borde vara nere och träna mer så får de gärna säga det till mig istället för att vara griniga. Jag har också sagt att om de inte tycker att jag håller tillräckligt hög nivå när jag spelar matcher så vill jag att de säger det, jag förstår i så fall. Men jag har hittills bara upplevt stor förståelse från dem.

Den här säsongen har Andreas Bergwall bytt till en röd tröja på isen, allt för att följa sonens önskemål.
Den här säsongen har Andreas Bergwall bytt till en röd tröja på isen, allt för att följa sonens önskemål. ”Han ville det. Han har sagt att det är en ”hjärtefärg” så då var det självklart för mig att välja rött”, säger 43-årige Bergwall.

Hur ser du på de sista matcherna och slutspelet? Går det att planera någonting alls?

– Det är svårt såklart. Nu har jag i alla fall tränat på gym i två veckor och gjort något ispass i Frillesås. Och att jag har börjat köra på gymmet mer nu är egentligen med tanke på slutspelet, för att väcka kroppen så den inte går sönder av matcher varannan dag. Så jag har börjat förbereda mig men om vi nu kommer hem här i veckan så kommer det att handla om att trappa upp träningen. Vi behöver vinna de matcherna som är kvar och tanken är att jag ska med upp till Bollnäs redan på onsdag.

När Andreas Bergwall ser tillbaka på den tuffa perioden som varit är det framför allt ett ord som kommer upp gång på gång.

– Tacksamhet. Idag är man ju otroligt tacksam för det här hjärtat vi fått för idag vet vi ju att vi aldrig hade åkt hem tillsammans med honom om han inte hade fått ett nytt hjärta. Så illa var det och det är otroligt tufft att veta det samtidigt som man är så otroligt tacksam för att vi bor i Sverige med den vården vi har här.

Skriven av Emelie Nilsson
Publicerad av VLT

 

”Inkompetent handläggning i frågan om organdonationer”

Många liv hade kunnat räddas om regeringskansliet hade arbetat snabbare, skriver Njurförbundet om turerna runt Donationsutredningen.

För fem år sedan fick läkaren Anders Milton i uppdrag av dåvarande socialminister Göran Hägglund (KD) att utreda förutsättningarna att hinder i lagar och regelverk för organdonationer från både avlidna och levande givare skulle kunna undanröjas.

Inte utan motstånd kom utredningen till stånd efter påtryckningar från både riksdag och berörda intressenter. Den pågick under två och ett halvt år och experter inom juridik, profession, etik och patientföreträdare hade tillfälle att yttra sig under hela utredningsarbetet. Förslagen i betänkandet ”Organdonation – En livsviktig verksamhet” (SOU 2015:84) var således väl förankrade. Endast en remissinstans, juridiska fakulteten i Lund, hade invändningar att den föreslagna lagändringen strider mot regeringsformen i Grundlagen. Övriga juridiska företrädare hade över huvud taget inget att invända i sina remissvar.

Efter dryga två års betänketid bestämmer sig socialminister Annika Strandhäll (S) slutligen för att inte lägga fram någon proposition utan enbart ge vissa direktiv till Socialstyrelsen. En ny utredning ska tillsättas under våren för att se över hur lagstiftningen kan förändras. Utredningens tilläggsdirektiv om hur olika hinder vid levande donation kan undanröjas har regeringskansliet över huvud taget inte bemödat sig med att beröra. Nuvarande regelverk är från 1970-talet och ett ärende som har funnits på regeringskansliets bord under årtionden.

Handläggningen av Donationsutredningen inom regeringskansliet tyder på en allvarlig inkompetens och bristande förståelse för problematiken kring organdonationer samt även ett slöseri med offentliga resurser. Frågan är inte lika politiskt intressant som exempelvis vinster i välfärden.

För den som behöver nya organ är frågan livsviktig. Många liv hade kunnat räddas om regeringskansliet hade arbetat snabbare och till och med slagit larm som hade kunnat påverka utredningsarbetet. Annika Strandhäll, det räcker inte att säga att ”jag beklagar”.

Skriven av Håkan Hedman
Publicerad av Dagens Medicin

 

 

”Jag vill bara att det ska bli min tur”

Rebecca Klasson var 29 år när hon blev akut magsjuk. Efter två veckor på sjukhus konstaterade läkarna att hon hade kronisk njursvikt. Nu väntar hon för andra gången på en ny njure.

– Jag hoppar till så fort telefonen ringer. Jag vill bara att det ska bli min tur, säger hon.

Skärmklipp 2018-02-21 10.33.10

Tre förmiddagar i veckan går Rebecca Klasson i dialys. Det tar fyra timmar. Hon blir väldigt trött efteråt. Men behandlingen håller henne vid liv i väntan på ett nytt organ.

– Jag har ju turen att ha dialys, men de som behöver lungor, lever, ett nytt hjärta – det enda som gäller för dem är en transplantation snabbt. Vi behöver den här nya lagen som gör att folk faktiskt kan överleva. Att de kan få leva sina liv.

Det har gått sex år sedan Rebecca Klasson blev sjuk. När njursvikten var ett faktum började släkt och vänner utredas för att om möjligt bli donatorer. Det blev en träff.

– Min bästa vän stämde in, hon kunde ge mig en njure, säger Rebecca Klasson.

Våren 2014 genomfördes transplantationen. Och allt gick bra.

– Värdena var över förväntan. Vi var väldigt nöjda med operationen.

Ett år efter transplantationen bestämde sig Rebecca och hennes man för att försöka skaffa barn. Rebeccas medicinering lades om men något blev fel.

– De missade att sätta in en ersättningsmedicin. Det gjorde att min kropp började stöta bort den nya njuren. Efter det visste jag att det var kört; att jag skulle behöva gå igenom allt igen.

Sedan dess har hon mått allt sämre. Försöket att skaffa barn fick avslutas och njursvikten gjorde Rebecca Klasson trött.

– Man går runt som om man har en kudde i huvudet hela tiden. Det är svårt att förklara en trötthet som aldrig försvinner.

Det låter osannolikt. Men både Rebecca och hennes lillebror har fått nya organ.

– Min bror behövde en ny lever och stod på väntelistan i Sverige, det här var 2011. Han skulle ha dött under väntetiden om han hade stannat här. Men han flyttade med sin fru till Holland. Där blev han transplanterad bara några dagar efter att han kommit upp på listan.

I maj 2015 blev Rebecca Klasson sjukskriven. Då var det bara en sommar kvar innan donationsutredningen skulle lämnas till regeringen. Sedan dess har livet varit på undantag.

– Jag får inte vara längre än 1,5 timme bort från sjukhuset. Om de skulle ringa. Jag hoppar till så fort telefonen ringer. Jag vill bara att det ska bli min tur, jag är för ung för det här.

Den byråkratiska processen stannade upp. Inte förrän i januari i år kom beskedet från regeringen: en ny utredning ska tillsättas, förslagen i den gamla utredningen är inte förenliga med grundlagen.

– För mig betyder det att jag inte har något liv. Hade de fått in lagen hade fler kunnat få organ fortare. Fler hade överlevt. Och fler hade fått möjlighet att donera.

– Nu väntar jag bara på en ny njure för att kunna fortsätta med livet. Nu är livet på paus.

Skriven av Alexandra Urisman Otto och Josefin Sköld
Publicerad i DN

 

Beatrice behöver nya lungor – ”Får jag inte dem så dör jag”

Beatrice Halby från Lomma föddes med den kroniska sjukdomen cystisk fibros och är i behov av nya lungor annars riskerar hon att på sikt dö. Regeringen har valt att göra en ny utredning, vilket kan innebära ännu längre väntetid för kroniskt sjuka som Beatrice. Peter Carstedt, grundare och verksamhetsledare MOD belyser allvaret.

 

Se klippet från Nyhetsmorgon här!

 

Heléns gåva gav sonen Mattias livet tillbaka

När det stod klart att hennes son Mattias var allvarligt sjuk tvekade Helén inte en sekund. Hon ställde 
omedelbart upp som donator och hennes ena njure 
renar nu blodet 
i hans kropp. 
Mattias har fått 
dubbel anledning 
att tacka sin mamma för att han lever.

mattias-organdonation-njure-700x368

Mattias mamma Helén donerade sin njure för att rädda sonen

Kärleken och närheten mellan mor och son märks tydligt när Mattias Gyllensvaan, 34, lägger armen om sin mamma Helén Birgersson, 54.

De har något som förenar dem mer än det vanliga släktskapet mellan en mamma och hennes son. Sedan några år sitter nämligen den ena av hennes njurar i hans kropp.
– Tack vare mamma mår jag bra i dag. Jag slapp gå i åratal i dialys och stå på väntelistan för organdonation som många andra njursjuka tvingas göra, säger han.
– Jag hade ställt upp en gång till för Mattias – om jag bara kunnat, säger hon med ett leende. Det handlade ju om liv eller död för honom.

Vi befinner oss i Gränna där Mattias bor med sin hustru Evelina, 31, och barnen Edith, 6, och Jack, 8. Hans mamma Helén och pappa Jan Birgersson, 58, är på besök.
– Jag måste ju se till så att min njure gör vad den ska. Den har ju haft semester i min kropp i många år. Nu är det dags för den att jobba, säger hon med ett skratt.

Var extremt trött

Det började med att Mattias för några år sedan kände sig onormalt trött. Först trodde han att det berodde på att han jobbade för mycket i kombination med livet som småbarnsförälder med allt som det innebär.
– Men det blev bara värre och värre. Jag var stressad och extremt trött, säger han.
– Jag såg det på dig, säger hans mamma. Minns du att jag sa till dig att ta det lugnare?

Mattias Gyllensvaan med Evelina, barnen Jack och Edith samt katten Jean-Pierre.

Mattias Gyllensvaan med Evelina, barnen Jack och Edith samt katten Jean-Pierre.

Efter ett tag fick Mattias dessutom kraftiga huvudvärksattacker.
– Jag hade aldrig varit med om något liknande. När huvudvärken slog till låg jag bara i fosterställning och kräktes.

Han sökte vård, men läkaren som undersökte honom trodde att han hade migrän och skrev ut smärtstillande.
– Jag bad honom mäta blodtrycket på mig för säkerhets skull.

Resultatet överraskade både Mattias och läkaren. Blodtrycket var 249/187, ett friskt blodtryck hos unga vuxna är 120/80.
– Läkaren trodde först att det var fel på mätaren och tog en elektronisk mätare – som visade samma. Då bad han mig komma tillbaka morgonen därpå för en ny kontroll, berättar Mattias.

”Kom in genast”

Morgonen därpå togs även ett EKG och blodproverna skickades för analys. Medan Mattias fortfarande var kvar på vårdcentralen ringde en njurspecialist upp.
– Släpp allt du har, sa han, och kom in till sjukhuset genast. Du ska läggas in.

Beskedet var en chock. Mattias fick ringa sin arbetsgivare och berätta att han var på väg till sjukhuset och att han inte visste hur länge han skulle bli kvar där.

Mamma Helén bestämde sig direkt när hon hörde hur sjuk sonen Mattias var: hon skulle ge honom sin ena njure.

Mamma Helén bestämde sig direkt när hon hörde hur sjuk sonen Mattias var: hon skulle ge honom sin ena njure.

När han fick beskedet att han led av kronisk njursvikt blev han riktigt rädd.
– Min första tanke var ska jag dö nu, och jag började kallsvettas. Jag kunde knappt gå och efteråt kom jag på att jag bara hört hälften av vad läkaren sa. Jag var tvungen att gå tillbaka och be honom säga det en gång till.

Mattias frågade läkaren rakt ut om diagnosen innebar att han skulle dö.
– Nej, inte i dagsläget, svarade han. Men han sa att jag kunde göra det om jag inte fick en ny njure.

När Mattias fick diagnosen hade hans njurar bara 13 procents kapacitet kvar. Gränsen för när en njursjuk behöver dialys går vid tio procent.
– Sjukdomen hade gått så långt att inga bromsmediciner skulle hjälpa. Det enda jag kunde hoppas på var att mina återstående procents njurfunktion skulle hålla så länge som möjligt.

Långa donationsköer

Efter att han själv fått chockbeskedet var Mattias tvungen att informera sin familj om att han var allvarligt sjuk. Hans hustru Evelina erbjöd sig omedelbart att bli donator. Men Mattias ville inte det, han tyckte att hon skulle ha möjligheten att donera till barnen i framtiden, eftersom leversjukdomen kan vara ärftlig. Alternativet var att han sattes upp på väntelista för organdonation.

Men det var inget alternativ för hans mamma Helén. Hon bestämde sig direkt för att bli donator.
– Det var ingen som helst tvekan. Jag blev ledsen när Mattias berättade att han var sjuk. Jag jobbar själv inom vården och vet att det kan gå illa och att människor dör under tiden de väntar på ett nytt organ. Jag tänkte på våra barnbarn och blev rädd när jag tänkte på att de riskerade att förlora sin pappa.

Många jobbiga prover

Beskedet att mamman ställde upp kom som en glad överraskning.
– Det är alltid bättre att njuren kommer från en levande donator än från en död. Då kan man före transplantationen noga undersöka att den verkligen kommer att fungera, säger Mattias.

En utredning för att bedöma om en donator är lämplig tar normalt sex månader, men Helén försökte skynda på läkarna. Hon ville att sonen skulle slippa dialys.
– Det var en påfrestande tid med mycket prover som måste tas. Det kändes som om jag bodde på sjukhuset när jag inte var på jobbet, säger Helén.
– Om inte Helén hade bedömts som lämplig stod jag som nummer två på listan över tänkbara donatorer, säger Mattias pappa Jan.

Mattias tillsammans med 
sina föräldrar Helén och Jan.

Mattias tillsammans med 
sina föräldrar Helén och Jan.

Beskedet från transplantationskoordinatorn om att Helén godkänts som donator kom när hela familjen hade samlats vid Mattias mormors sjukbädd.
– Det var en sådan känslostorm, berättar Helén. Vi var hos mamma för att i princip ta farväl av henne eftersom hon var mycket sjuk. Då ringde det och jag fick glädjebeskedet. Samtidigt som vi var ledsna för att mamma var döende jublade vi över att det var klart med donationen.
– Beskedet verkar även ha påverkat mamma. Hon kvicknade till och levde drygt ett halvår till, fortsätter Helén.

I april, knappt ett halvår efter att han fått diagnosen, låg Mattias och hans mamma på operationsbordet på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Hans njurkapacitet var då nere på sju procent.

In i det sista, till strax före operationen, fick Helén frågan av läkarna om hon verkligen var säker på att hon ville donera njuren.
– Jag har aldrig varit så säker i hela mitt liv. Mattias hade fått ta båda mina njurar om det hade behövts, säger hon med ett skratt.

Men trots att de förberetts på vad som skulle hända var det nervöst när de rullades in i operationssalen.
– De sövde ner mig först och plockade ut min ena njure för att se att allt var som det skulle innan Mattias förbereddes för transplantationen.

Allt gick som planerat. Helén vaknade först ur narkosen och hon väntade sedan oroligt på nyheter om sonen.
– Vi låg på samma rum och när de till slut kom med Mattias säng blev jag först rädd att det hänt något. Han var blå om läpparna, helt vit i ansiktet och hade massor av slangar kopplade till kroppen.

Men transplantationen hade gått bra. Mattias var bara medtagen efter operationen.
– Jag ville bara sova. När jag sedan vaknade upp hade jag fruktansvärt ont och de fick pumpa mig full med morfin.

Lång rehabilitering

Helén kunde lämna sjukhuset redan efter fem dagar medan Mattias fick ligga kvar ett par veckor.
– Det tog ett tag innan min njure kom igång i hans kropp. Jag minns att jag satt hemma och tänkte: Kom igen nu då! Du har haft rena semestern i min kropp i hela mitt liv. Nu är det dags att du börjar jobba. Det hjälpte tydligen, säger hon och skrattar.
– Jag hade sedan en ganska lång rehabilitering, säger Mattias. Den första tiden var jag tvungen att åka på kontroller på Sahlgrenska sjukhuset varannan dag, men det har blivit färre och färre gånger. Numera går jag på kontroll en gång i halvåret.

”Min första tanke var 'ska jag dö nu' och jag började kallsvettas”.

”Min första tanke var ‘ska jag dö nu’ och jag började kallsvettas”.

I början var det tufft eftersom han var tvungen att ta stora mängder medicin som skulle förhindra att hans kropp stötte bort den nya njuren.
– Den medicinen måste jag fortsätta med resten av livet. Man har också förberett mig på att jag kan behöva gå igenom en ny transplantation. Troligen när jag är i 45–50-årsåldern. Så länge beräknas mammas njure fungera. Men den kan också hålla resten av mitt liv, eller i värsta fall bara fem år. Det finns inga garantier.
– Men då kan jag tyvärr inte ställa upp, säger Helén som i dag har samma funktion på sin återstående njure som hon hade på båda före donationen.

Blivit mer blödig

Några månader efter transplantationen kunde Mattias börja arbeta igen. I dag driver han egen firma tillsammans med sin hustru och för några år sedan bestämde han sig för att hjälpa andra som behöver nya organ genom att stötta organisationen MOD (Mer organdonation).
– Vi skänkte under en period tio procent av vår omsättning till MOD. Nu planerar vi att göra en ny kampanj tillsammans med dem, berättar han.

Han vill samtidigt uppmana andra att gå på regelbundna hälsokontroller och inte vänta för länge som han gjorde.
Ett enkelt blodprov kan visa om det är något som inte stämmer och om njursvikt upptäcks i ett tidigare skede kan det räcka med bromsmediciner.

Mattias kramar om sin mamma och klappar sig på magen vid det ställe där hennes njure arbetar med att rena hans blod.
– På varje årsdag av transplantationen skickar vi varandra blommor och små presenter, säger Helén och visar kortet som följde med blombuketten i våras.
På det står det: ”Grattis på 3-årsdagen! Tack så mycket mamma för att du gav mig livet tillbaka. Älskar dig”.
– Jag har blivit mer blödig efter transplantationen, säger hon och torkar bort en tår från ena ögat. Det känns som om jag har gett livet åt Mattias två gånger.

 

Skriven av: Per-Ola Ohlsson
Publicerad i Allers

 

Adam, 27, måste få ett nytt hjärta

Adam Treviks hjärta fungerar inte.

Nu väntar han på samtalet som kan förändra allt och rädda hans liv.

– Det är jobbigt nu men blicken ligger på hur det kommer att bli sen. Att jag blir frisk, säger han.

Adam nyheter

Sedan en tid tillbaka går 27-årige Adam Trevik från Värnamo inte en meter utan sin mobiltelefon och personsökare.

När samtalet väl kommer är det bråttom. Inom en timme ska han bli hämtad med taxi och sedan flygas till Lund där ett högspecialistteam väntar i en operationssal för att ta ut hans hjärta och ersätta det med donerat.

Men när samtalet kommer vet han inte. Risken är att det kan dröja. Länge.

– Det är en enorm organbrist i Sverige och av de omkring 800 stycken som är uppsatta på listan väntar 30-40 på ett hjärta, säger han.

Måste matcha med donatorn

Och det är mycket som ska stämma. Mottagaren matchas med donatorn utifrån blodgrupp, ålder och rätt kroppsstorlek. Den på listan som bedöms som mest sjuk får organet.

Adam har varit sjuk i hela sitt liv. Han föddes med sjukdomen Beckers muskeldystrofi som påverkar musklerna, även hjärtat. Men de första åren märktes ingenting. Adam spelade fotboll och levde som vilket barn som helst.

Men i 12-årsåldern blev han sämre och det var först då som sjukdomen kunde diagnosticeras.

Ytterligare några år senare blev även hjärtat påverkat och Adam sattes in på behandling.

Sedan dess har han ätit medicin för hjärtat, hela tiden med insikten om att medicinerna var där för evigt. Men inte mer än så.

– Så tidigt visste man inte att hjärtat skulle bli så dåligt. Det var först när jag var 25 år som läkarna tog upp att jag skulle behöva bli transplanterad.

Adam har levt ett normalt liv

Då var beskedet att han troligtvis skulle behöva bli hjärttransplanterad någon gång under livet.

– Men att det skulle komma så här, vid 27 års ålder, det såg jag inte riktigt framför mig, säger Adam som beskriver att han har haft ett tämligen vanligt liv ända fram till i somras.

– Jag har pluggat i Halmstad och Lund, jobbat heltid som butikschef och allt har varit normalt utöver det med medicineringen då och att jag inte har kunnat idrotta så hårt, mer lågintensivt.

Men förra sommaren vände det. Adam blev hastigt sämre och efter flera akuta inläggningar kom läkarna tidigt i höstas fram till att hjärtat var slut och att han behövde ett nytt.

För att överleva i väntan på ett nytt hjärta har Adam fått en hjärtpump inopererad. Foto: HJÄRTPUMP

Han har fått en pump inopererad som hjälper hjärtat att få ut blodet i kroppen. Det håller honom tills vidare vid liv. Men han behöver ett nytt hjärta.

Tills dess är det inte mycket mer att göra än att vänta.

– Jag är tillbaka på jobbet och arbetstränar. Det är skönt att ha något att göra, det gör väntan lite kortare i alla fall.

”Måste tänka positivt”

Trots allvaret är Adams humör på topp. Han ser inget annat framför sig än att personsökaren som transplantationsenheten har gett honom ska börja pipa.

– Det har varit chockartat och jag förstår att mina anhöriga kanske har det ännu jobbigare. Men jag har valt att se det positivt. Jag måste det. Det är inget annat jag kan påverka. Nu är jag sjuk men sedan blir jag frisk, säger han.

Adam Trevik har tidigare berättat om sin situation i Värnamo Nyheter. Han gör det för att sätta fokus på organbristen.

– Jag vill att folk aktivt ska ta ställning för organdonation, vi är inte så bra på det här i Sverige. En donator kan rädda upp till åtta liv. Jag tycker att man ska göra sin inställning känd för anhöriga eller registrera sig på något av de sätt som finns.

 

Du slarvar med våra sjuka, Strandhäll

Debattören: I slutändan är det patienterna som får lida när utredningar går i långbänk

Annika 24jan

DEBATT. Sjukvården är den politiska fråga som rankas som viktigast av svenska folket. Detta enligt en Novus-opinionsundersökning som kom i slutet av förra året. Att medborgarna tycker att sjukvården är allra viktigast visar att det finns oro om brister.

Och sjukvården i Sverige mår inte bra. Rapporter från norr till söder handlar allt oftare om människor får vänta allt för länge på att få den vård de behöver.

Som barn- och äldrelandstingsråd är jag med och fattar beslut som rör hälso- och sjukvården i Stockholm. Socialminister Annika Strandhäll brukar påpeka att det ytterst är landstingen som ansvarar för hälso- och sjukvården. Det stämmer.

Samtidigt är landstingen och regionerna beroende av en välfungerande sjukvårdspolitik från socialdepartementet. Tyvärr har vi i dag en socialminister som sköter de viktiga hälso- och sjukvårdsfrågorna med lillfingret.

Ett exempel på detta kunde vi nyligen se vad gäller organdonationer. Det räcker nämligen inte med ett donationsfrämjande centrum. Annika Strandhäll meddelar närmare 2,5 år efter att utredningen ”Organdonation – En livsviktig verksamhet” lämnats till socialdepartementet att förslagen för att få fler att donera organ inte håller juridiskt, utan att en ny utredning krävs.

Det är självklart att viktiga avvägningar måste göras så att förslagen stämmer med grundlagen. Men när många personer står på väntelista för organdonation och ett antal dör varje år som en följd av detta är socialdepartementets långbänk av utredningen häpnadsväckande.

Försäkringsskyddet för läkemedel är ett annat exempel på regeringens senfärdighet på hälso- och sjukvårdsområdet. Alla leverantörer av läkemedel är inte med i Läkemedelsförsäkringen, vilket innebär att alla läkemedel som säljs på apoteken inte har detta fullgoda försäkringsskydd. Det är negativt för patientsäkerheten. På våren 2013 lämnade därför en utredning förslag på hur patienter kan få information om ett läkemedel inte omfattas av Läkemedelsförsäkringen. Remissinstanserna hade synpunkter på förslaget och den rödgröna regeringen verkar ha lagt utredningen i en byrålåda.

Visst är frågan om att alla läkemedel som säljs ska ha ett fullgott försäkringsskydd inte lätt att lösa, men att Socialdepartementet inte har tagit några politiska initiativ under hela mandatperioden är förbluffande.

Under Kristdemokraternas ledning skedde flera stora reformer. Vi införde vårdval inom primärvården vilket gjorde att det antalet vårdcentraler nu har ökat. Det finns nu närmare 150 vårdcentraler fler. Flera hundra nya apotek har startats tack vare omregleringen av apoteksmarknaden och kömiljarden infördes som effektivt minskade väntetiderna inom vården. Listan på stora sjukvårdsreformer är lång. Alliansregeringens arbete gjorde det lättare för landstingspolitiker att ge medborgarna en jämlik vård av hög kvalitet.

Vi kristdemokrater har en tydlig reformagenda för vården. Vi vill se ett statligt ansvar för sjukvården, återinföra kömiljarden och en prestationsbaserad ersättning för att öka antalet vårdplatser.

Vi vill också tillföra sjukvården och äldreomsorgen mycket pengar de kommande åren. För mig är det tydligt att Socialdemokraterna slarvar med den nationella sjukvårdspolitiken. I slutändan är det patienterna som får betala priset för detta. Vi kristdemokrater vill ha en ny regering som tar på sig ledartröjan för nationella sjukvårdspolitiken.

Ella Bohlin, barn- och äldrelandstingsråd, Stockholm (KD)

 

Nationellt donationsfrämjande centrum inrättas på Socialstyrelsen

Pressmeddelande från Socialstyrelsen

 

Socialstyrelsen får i uppdrag av regeringen att inrätta ett nationellt donationsfrämjande centrum. Nu startar myndigheten arbetet med att forma centrumet och stärka arbetet med frågor som rör donation och transplantation.

Syftet med det nationella donationsfrämjande centrumet är att samla och stärka Sveriges arbete med donation samt att öka antalet organdonationer. I uppdraget från regeringen ingår att Socialstyrelsen får ansvar för nationell samordning rörande frågor inom donationsområdet. Myndigheten ska ansvara för kunskapsstödjande insatser till hälso- och sjukvården, information till allmänheten och verka för ändamålsenliga möjligheter för enskilda att göra sin inställning till donation känd.

– Det är positivt att Socialstyrelsen nu får ansvaret för nationell samordning på donationsområdet. Det innebär att vi kan samla frågorna, stärka samarbetet på området och utveckla stöd till landstingen och regionerna i arbetet med donation, säger Agneta Holmström, chef för enheten för patientsäkerhet på Socialstyrelsen.

Finns behov av fler organdonatorer

Ny statistik från Scandiatransplant visar att det 2017 rapporterades det hittills högsta antalet avlidna organdonatorer inom intensivvården. Totalt blev 188 avlidna personer organdonatorer, genom att ett eller flera organ togs tillvara och transplanterades. Dessa organdonatorer bidrog till att 818 organ kunde transplanteras till svårt sjuka patienter, att jämföra med 786 organ år 2016.

Men även om antalet organdonatorer alltså ökar finns ett fortsatt stort behov av organ. Årligen dör ett antal personer i väntan på att få genomgå en transplantation. 2017 avled 40 personer i väntan på transplantation, en fördubbling jämfört med 2016 då 21 personer avled.

– Organen räcker fortfarande inte till alla dem som är så svårt sjuka att de behöver en transplantation. På väntelistan den 1 januari 2018 fanns ett behov av 817 organ, säger Josefina Meyer, utredare på Socialstyrelsen.

Nya centrumet byggs upp

Nu ska Socialstyrelsen ta fram en plan för hur det nya centrumet ska arbeta. Enligt uppdraget ska planen redovisas för regeringen senast den 15 juni 2018.

– Målet för oss är att stärka hela området inom donation och transplantation, det vill säga blod, celler, vävnader och organ, för att möjliggöra fler donationer. Det är också viktigt att det blir en ökad jämlikhet över landet, eftersom vi ser att det i dag finns regionala skillnader när det gäller organdonation, säger Agneta Holmström.

I och med regeringens nya uppdrag upphör också Nationella rådet för organ- och vävnadsdonation från och med den 1 mars 2018.

 

Kategorier

MOD (9)  Event (5)  100 sätt att hjälpa (14)  #blidonator (14)  Utbildning (3)  MOD i media (49)  TV4 Nyhetsmorgon (17)  Prins Daniel (6)  #vadväntardupå (11)  Svenska Hjältar (6)  Sommar i P1 (13)  DN artikelserie (10)  Kampanjer (36)  Filmer vi gillar (10)  Donationsveckan (6)  Konferens (1)  Statlig utredning (1)  Religion (1)  #jagharsagtJA (22)  Situationen i Sverige (7)  Film Min Historia (4)  Volontärer (4)  Blodomloppet (4)  Kvällsposten artikelserie (2)  Personliga insamlingar (4)  Nyhetsbrev (3)  Gomorron Sverige (1)  Forskning (9)  

  • Jan
  • Feb
  • Mar
  • Apr
  • Maj
  • Jun
  • Jul
  • Aug
  • Sep
  • Okt
  • Nov
  • Dec