Vad vi gör

På denna sida kan du ta del av MODs arbete - här samlar vi högt och lågt från medverkan i media, till kampanjer och event. Vi delar filmer som MOD har tagit fram och även filmer vi gillar, vi lyfter böcker om organdonation och lägger ut annat som är relevant för frågan. En samlingssida för att kunna följa MODs arbete och ta del av det som händer kring organdonation både nationellt och internationellt.

Karlavagnen gjorde specialprogram om organdonation

Radioprogrammet Karlavagnen tillägnade en kväll åt ämnet organdonation – Emma från MOD berättade sin historia, och MOD försåg också Karlavagnen med andra lämpliga personer att intervjua. Efter programmet fick vi veta att de aldrig någonsin tidigare haft så många som ringt in under ett program!

Organdonation är verkligen ett ämne som berör – lyssna på programmet i sin helhet nedan.


Prins Daniel får en njure förevisad av docent och överläkare Annika Wernersson under prinsens besök på Njur- och transplantationsklinikerna vid Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge. Han har själv en donerad njure. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT
.
Programmet publicerades av P4 Karlavagnen, Sveriges Radio.
 

Hundratals i organkö

image3

Kön för att ta emot organ kan ta flera år och sjukhus har ofta inte möjlighet att träna in rutiner. Men alla överlever inte en så lång väntetid.

Under förra året dog en person var elfte dag i väntan på ett organ. Det berättar Socialstyrelsen i en utredning som kom ut i början av månaden. De senaste åren transplanterades rekordmånga organ, men många hundra står fortfarande och väntar på ett. Som hjärtpatient kan väntan i kön innebära flera år med en hjärtpump.

”Både i Sverige och internationellt råder det brist på organ för transplantation. Antalet personer som väntar på en organtransplantation ökar” skriver Socialstyrelsen i sin rapport. Varje donator kan möjligtvis ge organ till åtta personer, men kön blir inte mindre då färre än två per tusen avlidna faktiskt donerar organ.

– Det upplevs som att någon har tryckt på paus. Hela tiden tänker man: ”Tänk om de ringer nu!”. Själv var jag väldigt rädd att samtalet aldrig skulle komma. Det är den här ovissheten som tär, berättar Emma Dalman som är volontärsamordnare i organisationen Mer organdonation (MOD).

MOD är en ideell organisation som till stor del består av transplantationspatienter. Emma Dalman, som själv har mottagit ett hjärta, menar att många tror saker om organdonation som inte stämmer.

– Det finns väldigt många myter och felaktiga uppfattningar. Folk tror ofta att man måste vara med i donationsregistret för att få donera. Vissa tror att de är för gamla men det finns inga åldersgränser för att vara donator. Organen kan leva mycket längre än vad vi kan. Sen tror folk också att de inte kan donera för att de tar mediciner eller har en särskild sjukdom. Man ska aldrig själv avgöra om man kan donera. Man ska bara avgöra om man vill.

I en undersökning från TNS-Sifo var nästan nio av tio svenskar villiga att donera, men ändå är den avlidnes vilja okänd i över hälften av fallen. Då måste närstående tolka åt personen eller låta lagen om förmodat samtycke vara vägledande.

– Det är en väldigt bisarr situation. Det är känsligt då det händer så fort, det här är människor som på morgonen är friska och går till jobbet men som under dagen kanske råkar ut för en olycka. Samma kväll kan det konstateras att personen har avlidit och då frågar någon ”Vet ni hur personen ställer sig till organdonation?”. I de fall det inte är känt blir det svårt. I en så utsatt situation och i den chocken så säger man kanske nej till döden snarare än till en organdonation, säger Emma Dalman.

I dag går sjukvården igenom många steg i transplantationsprocessen. Socialstyrelsen sammanfattar dem som tio stycken och knappt två av tusen avlidna stämmer överrens med alla kriterier.

– De flesta andra situationer på ett sjukhus övar man på, om inte dagligen, varje vecka. Det här området är väldigt sällsynt i jämförelse. Det kanske händer tre till fyra gånger per år på ett sjukhus. Där skapar vi också en mycket större utmaning för sjukvården att hitta de rutiner som fungerar, berättar Øystein Jynge som är transplantationskoordinator på Karolinska universitetssjukhuset.

Trots det så finns det mycket positivt med dagens statistik, menar han. Varför behovet av organ växer är för att vi lär oss att hjälpa fler och fler.

– När tillgången blir bättre så kan man börja acceptera människor som är äldre eller sjukare. Allt eftersom transplantationsverksamheten har utvecklats så har man lärt sig mer, att det finns fler patienter man kan hjälpa. Om vi hade haft samma kriterier för att transplantera patienter som vi hade för 20 år sen så hade vi inte haft en väntelista alls. Då hade vi bara haft väldigt många donatorer vars organ vi inte kunnat använda.

LÄS IMORGON: Den statliga utredningen som vill ändra lagen.

Fakta

Organdonation i Sverige

2015 transplanterades 764 organ.

Vid årsskiftet var det 825 personer som väntade på en transplantation.

I 46 procent av fallen är viljan känd.

Medelåldern av en donator är 56 år.

 

Publicerad i Smålandsposten.
Text: Alexander Lind, Smålandsposten.
Foto: Tomas Oneborg, SvD/TT

 

Krönika Lars Klint: Jag står till tjänst efter min död

lars-klint

Någon nytta hoppas jag ha gjort i livet. Hur som helst räknar jag med att kunna stå till tjänst efter min död.

Det är rätt stort egentligen. Att skänka liv och framtid åt sina medmänniskor. Åtta stycken om jag dör på rätt sätt, har organ och vävnader i någorlunda hyggligt skick. Och om inte en stelbent sjukvårdsbyråkrati sätter käppar i hjulet.

Det är fan i mig så mycket mer meningsfullt och värdigt än att låta alltihop brinna upp och sedan strös för vinden.

Det tycks som om mellan 80 och 85 procent av svenska folket delar den uppfattningen, enligt statistiska undersökningar. Vi är Europas särklassigt mest donationspositiva land.

EU-genomsnittet är 55 procent.

Ändå ligger vi i bottenskiktet när det gäller andelen transplantationer. Det är mycket snack, men lite verkstad. Stora i orden och så vidare. Kanske något typiskt svenskt, som känns igen också inom andra områden.

För när det kommer till kritan är det bara 40 procent som tagit ställning till att donera. Och utan dokumentation, övertygande uppgifter eller intyganden från anhöriga kan läkarna förstås inte ge sig på och ta delar från kroppen. Någon dör varje vecka på grund av bristen på organ.

 

Jag hoppas verkligen att Kvällspostens utmärkta artikelserie ”En andra chans” har väckt eftertanke och manat till handling. Det är gjort på ett kick att registrera sig, berätta om sin önskan för familjemedlemmar. Man kan själv välja vilka organ man vill ge bort. Allt är lika enkelt att ändra om man ångrar sig.

Då är det värre om man är villig att skänka njurar, lever, bukspottkörtel, lungor, hjärta och allt som kan föras vidare, men försummat att göra klart det för omgivningen. I stället för att rädda människor, och för evigt hågkommas med tacksamhet, kärlek och glädjetårar låter man de dyrbara, livgivande kroppsdelarna brinna upp eller sänkas ned i ett svart hål och förmultna.

Så vill vi ju inte ha det. Och så behöver det inte vara.

Jag har respekt för människor som av etiska, religiösa eller bara rent känslomässiga skäl inte vill donera sina organ. Det är självklart var och ens eget ställningstagande, och något som noga bör tänkas igenom på ett andligt och djupare plan.

Men det är smärtsamt att veta att 825 personer i Sverige står i akut kö efter ett friskt organ. Att de dygnet runt har telefonen klistrad intill sig i väntan på ett förlösande samtal som kallar dem till operation. För många kommer aldrig samtalet. De dör. Somliga helt i onödan. Organen fanns. Givare fanns, men de blev aldrig synliga.

Kvällspostens reportrar Jenny Strindlöv och Karin Selåker Hangasmaa har svarat för huvuddelen av artikelserien ”En andra chans”. Det är ett gediget, angeläget och starkt berörande material, som väckt stor uppmärksamhet och uppskattning.

 

Artiklarna har visat på behoven, bristerna, men framför allt på möjligheterna till konkreta förbättringar. Till rikare och längre liv för allt fler.

För en ateistiskt lagd donator känns det upplyftande att konstatera att livet inte behöver ta slut bara för att jag dör.

 

Publicerad i Kvällsposten.
Text: Lars Klint, Kvällsposten.

 

130 000 läste om prins Daniels operation

Under totalt 13 dagar har Kvällsposten skrivit om organdonation under rubriken #enandrachans.

Serien har fått mycket uppmärksamhet. Prins Daniel valde att ställa upp och berätta om sin egen njurtransplantation.

– När jag fick min nya njure kom livet tillbaka, sa han i serien.

Organdonation är inte ett helt enkelt ämne.

Men i Kvällspostens serie har vi lyckats belysa många aspekter av frågan.

– Det har varit stort gensvar på serien och många som hört av sig för att hylla, dela med sig av sin historia eller för att ställa frågor, säger Kvällspostens redaktionschef Susanne Lindén.

Berättelser om de personer som ställts inför faktum att de behöver ett nytt organ och att kanske någon måste dö för att de ska få leva. Hur de och deras familjers liv vänts upp och ner. Men vi har också skrivit om de som beslutar, de som donerat och de som fått en andra chans.

Serien har berört många läsare.

– En sådan här stor serie som den i Kvällsposten är viktig för oss eftersom frågan är så okänd. Många har sagt ”det här har jag aldrig tänkt på”. Vi är glada att ni valt att skriva så mycket om organdonation, säger Emma Dalman, volontärsamordnare och ansvarig för mediekontakt på MOD – Mer organdonation.

Stort engagemang

Susanne Lindén är rörd över det engagemang Kvällspostens läsare har visat.

– Jag är stolt över hur våra reportrar Karin Selåker Hangasmaa och Jenny Strindlöv jobbat med artikelserien. Och tycker att vi fått fram många olika aspekter av organdonation.

– Alla artiklarna har varit oerhört lästa, många har delats mycket på Facebook. Det känns bra att våra läsare tagit till sig det här ämnet, fortsätter Susanne.

Emma Dalman vittnar också om spridningen.

– Vi tycker att det varit jätteroligt och det är kul att det blev så många artiklar. Den fakta som ni publicerat har varit väldigt bra. Texterna har fått väldigt stor spridning även i våra kanaler. Söndagens text om Prins Daniel, som är vår beskyddare, har nått 130 000 personer, avslutar hon.

Här hittar du alla delar i donationsserien #enandrachans!

Kvällspostens redaktionschef Susanne Lindén. Foto: Tomas Leprince.

Publicerad i Kvällsposten.
Text: Jens Dahlkvist, Kvällsposten.
Foto överst: Suvad Mrkonjic, Kvällsposten.

 

Waiting in Line – The Issue of Organ Donation in Sweden and How to Tackle it

 

modcover2-e1433953435925-620x330

“It is very hard to describe the waiting”, Martha Ehlin says. “It is so incredibly difficult to be on the waiting list. I usually describe it as a living nightmare. There is so much uncertainty. Someone else’s decision will decide whether I can stay alive or not.” Martha was thirty years old when the unexplained back pain and exhaustion did not give away. The symptoms became more severe and after visiting a doctor she did an x-ray. The radiological examination revealed round, cyst-like formations in and on the liver, but no further explanation. Martha had to endure even more testing and examinations before she got the answer to her problems. The answer, however, was a bolt from the blue. She had cancer, a rare endocrine tumour in her pancreas with metastases in the liver. The cancer was neither possible to remove by surgery nor curable. Martha faced two options: lifelong cytostatic treatment or five-organ transplantation. The five-organ transplantation included a new pancreas, liver and, due to surgical reasons, also a new ventricle, duodenum and small intestines. Martha chose the latter and was put on the waiting list. And she waited.

I have never seen myself as sick. I have never done that and I never will. I have a new kidney, but I am not sick.

 

Peter Carstedt was twenty-one years old and had studied economy for two years when he decided to study in Japan the following year. He was in the middle of his studies and wanted a change of environment, common for people of his age. He applied and got accepted, but needed a medical certificate before he could leave. “Wait a second, this doesn’t seem right”, he says, recalling what the doctors told him. He had proteinuria and high blood pressure and was sent to the hospital for a kidney biopsy, where the worry was confirmed. Peter had IgA-nephropathy, a disease associated with an abnormal production of IgA and depositions of the antibodies in the glomeruli, but the cause is not totally clear. Peter stayed positive, despite the diagnosis: “I thought: ‘how lucky I was to find it’, rather than focusing on the negative aspects”. At the time of the diagnosis Peter had a renal function at 70 % and was given medicine with regular controls. The course of the disease varies; some have a rapidly progressive nephropathy, others stay at their decreased renal function for decades. “The doctors told me that if I was lucky [the renal function] would stay steady and I could live until I was fifty or sixty.” After the unexpected news, Peter went to Japan.

Martha faced two options: lifelong cytostatic treatment or five-organ transplantation.

 

Martha tried to live in the present, although it was hard not to keep the cell phone close at all times, waiting for that phone call that would change everything. At the same time, she was treated with chemotherapy that broke her down everyday. Paradoxically, she could not become sicker since the surgery was complex and only could be done on fairly healthy persons, this despite the treatment and the fact that she had a growing and spreading cancer. “But I tried to stay positive and take one day at a time. I made goals for myself in the future. One of these was to help others that was in the same situation as I was.” The surgery itself was a subject for worrying: “I was given strong medication and had trouble sleeping. I could feel how I was being broken down, since everyday I got worse and worse. I also thought a lot on the possible transplantation. It was a big operation. Would I wake up again? And if I would, would everything work or was I going to continue with this suffering?” Martha also thought about her living donor. That someone else would be willing to donate his or her organs felt unreal. During that time, she had not herself registered as an organ donator. She was going to receive an organ but had not expressed her will to donate herself. Martha felt ashamed, it was wrong. What she didn’t know was the situation of organ donation in Sweden, still today: “I understood that persons had to wait for a while on a waiting list, but that we in Sweden had such an organ shortage I understood first when I started to work with the question. Maybe I was ‘happily’ unknowing during my wait.”

…that we in Sweden had such an organ shortage I understood first when I started to work with the question.

 

After his diagnosis, Peter kept going. He was, as he describes it, “living life”. He went to Japan to study abroad, travelled to Haiti and worked with HIV and Aids issues and ended up in Shanghai where he worked as a consultant. “I have never seen myself as sick”, Peter says, “I have never done that and I never will. I am transplanted, but not sick.” In his late twenties and living in Shanghai, Peter’s renal function plummeted to 30 %. He developed gout that was mistakenly considered an injury he acquired after skiing. Only later, when the gout spread to both his feet, did Peter become aware of his decreased renal function. “The doctors in Sweden wanted me to come home, but I wanted to go home with flying colours, so I took the Trans-Siberian railway home. I couldn’t just go home because of a disease I didn’t even have”, he says and laughs. “The trip took a week and when I came home I had a renal function at 9 % I was so tired; it felt like having influenza for three months. The disease went the wrong way.”

petermod-300x200

“Are you kidding with me?” was the only thing Martha could say when the call finally came, informing her that the hospital had organs ready for her. She underwent the surgery the same evening and was given a new liver, pancreas, ventricle, duodenum and small intestines. The operation took seventeen hours. But the wait for new organs and the chemotherapy before were not the only challenges Martha faced. “The way back was not a dance on roses. There were a number of complications and I was at the intensive care unit for four months. I had to learn everything again. Walk, eat, and tie my shoes. And I was kept at the hospital another four months before I could leave.” During this time, she heard that there was something called the World Transplant Games, a sporting event for transplant athletes. The next event was in two years and was going to be held in Gothenburg. Martha was happy if she could just be in the audience and applaud at the other transplant recipients. It turns out, she went on to achieve something much more than that. During the World Transplant Games she won five gold medals in five different disciplines, or as she once said: one gold for every organ she had received. During the games, one of her teammates was Peter Carstedt.

Are you kidding with me?

 

“One thing I clearly remember is when the senior physician came in and told me that I needed acute dialysis. That wasn’t so fun, it was one of the few times I cried”, Peter says. However, he soon regained some of his renal function, which is very rare. But during this time, he had already begun with the transplantation investigation. A lot of persons close to Peter offered to donate a kidney. “That was also a strange situation. What do you do when an ex-girlfriend or a friend from school offers to donate? Do you say: ‘Good, I’ll tell the doctor, just give me your number and he will call you’?” In the end, Peter’s mother was the best match for a donation. Due to his partly regained kidney function, the investigation for transplantation was already finished before he actually needed the organ. He describes this as a very odd situation: “I was waiting to become more sick so I could become healthy. At least that’s how I saw it. I kind of wanted to be done with it.” It is indeed a difficult situation and Peter raises some important questions: “How do you do if you are applying for a job? Do you tell them? Or if you are on a date, do you tell it on the first, the second or the third date?” Peter’s renal function became progressively worse and he eventually received his mother’s kidney. The procedure went well and Peter, like Martha, participated in the World Transplant Games 2011 in Gothenburg. Also he won five gold medals.

Martha-Ehlin-MOD-300x199

The World Transplant Games were an epiphany for Peter: “You celebrated life, it was a game with only winners. When we had the opening ceremony there was a silent minute. A silent minute honouring all the persons that have died on a waiting list and we were honouring all the donors that made it possible for us to be alive. Today, this still touches me.” He started to think about the situation for people needing transplantation in Sweden. Just like Martha, whose goal was to help others who are in the situation she was in before the operation. At the time, there wasn’t any independent organisation working with the question of transplantation and Sweden had few organs transplanted each year compared to other countries in the European Union. No one in Sweden was working for the people on the waiting list. Martha and Peter, two people with different histories; one with an aggressive disease and recipient from a deceased donor; the other with a progressively decreased renal function and recipient from a living donor, united with the ambition take on the issues and created the organisation Mer Organdonation (More organ donation, MOD). In the beginning, Peter and Martha travelled around Sweden, talking to Socialstyrelsen (National Board of Health and Welfare), the Donation Council, Transplantation units and schools. They wanted to learn more about the issue of transplantation in Sweden and teaching about it, debunking myths. In their eyes, the big issue was that no one talked about it, the debate was non-existing.

I usually describe it as a living nightmare. There is so much uncertainty. Someone else’s decision will decide whether I can stay alive or not.

 

Martha and Peter identified three main problems in Sweden. The first one is the public. Sweden ranks among the best in the attitude towards organ donation, where 85 % of the population is positive towards donating their organs. However, only 15 % have sign up to the national donation register and 40 % have expressed their will in some way, e.g talked to relatives or carrying a donation card. The second issue is the law. The transplantation legislation is old and vague, making the legal aspects of transplantation problematic. The third issue are the intensive care units and their praxis and routines. With better and better medicine and equipment we can keep people alive for a longer period of time, making more people eligible for donation. But one cannot, in today’s praxis, treat someone for another person’s benefit. Here is where it gets problematic. Unfortunately transplantation falls into this category, making it hard for the staff at the intensive care unit to know the extent of their authority. To put it simply, the law, praxis and routines are not up to date. The old and poorly updated law has widespread impacts: the number of transplantations per million persons varies between different regions in Sweden, meaning that different regions interpret the law in dissimilar ways. Additionally, many comparable countries, like Norway and Spain surpass Sweden in the amount of transplantations per million persons. Peter is quick to add that the transplantation side is very good in Sweden. Many sophisticated surgeries are done, like the five-organ transplantation Martha got, and the mortality after transplantation is low. It is on the donating side that MOD is trying to make a change, through lectures in schools and activity on social media, pamphlets and smart phone apps. The list goes on and on, but the ambition is to raise the public’s awareness. They want people to pick a side and then make their will heard, thus helping all the people on the long waiting list. Every year about fifty persons die while on the waiting list in Sweden and MOD is trying to push that down to zero.

In 20 years, I hope MOD doesn’t have to exist.

 

Paradoxically, a long waiting list is better than a short one, given the turnover is higher. This allows the match between donor and recipient to be better. MOD’s goal is therefore not to shrink the waiting list, but to make it possible for more people to have a proper match in time. And since the only way to do this is to increase the number of people who have expressed their will, MOD is evidently on the right path. Two years after the organisation was founded by Martha and Peter, 64.000 listed themselves in the donation register, twice the number the years before. Three years after, more people signed up during the first six months than in 2011 and 2012 combined. In 2014 a movie made by MOD had one million views in just a month. Thanks to Peter, Martha and all the employees and volunteers, the issue of organ donation has been raised. However, the issue is complex. The public’s attention is not the only thing needed to decrease the mortality on the waiting list; the politicians and the health care also has to do what they can to change the situation to the better. Socialstyrelsen published a report stating that the number of donors every year could be almost doubled, if only the health care had worked with the issue of transplantation and been better at taking the very difficult discussion that follows a death of a person eligible for donation. According to Peter, the response from the health care has been mainly good: “We got a fantastic welcoming at the meeting for all persons responsible for transplantation in Sweden, where we got a standing ovation. Then sometimes I have met persons pointing out that we are not physicians, that this is not our expertise. But since nothing is being done, we do it.” Martha agrees that it is a question that always has to be present. “The issue of transplantation has to be taken further. Among the public, the health care and the politicians that make the decisions. It is about knowledge and attitudes. And I want to think that we are on the right tracks.”

WAH0908-1024x680

“What we know is that there are going to be changes in Sweden.”, Peter says. MOD has taken part of a national investigation led by Socialstyrelsen, proposing law changes and new routines in the health care that will make the transplantation situation better in Sweden. This is desperately needed in a country with the highest incidence of people positive to donate their organs, but with few transplantations per year. People waiting for new organs should not have to die when we have the potential to help them. It is essential that everyone ask themselves where they stand on the question, for there are many reasons one may not want to donate their organs. Once the stand is taken, make it heard. Even though everyone by law has agreed to donate their organs if not stated otherwise, this is not followed by the health care. If you want to be sure your organs can help someone in need, join the donation register or express your will to your family. But we, as part of the future health care, have a bigger responsibility. It is time to change how the transplantation system works in the health care, because there is an enormous discrepancy between the number of potential donators and the actual donators, therefore saving people that are today dying in vain. It is just not acceptable that errors of the donation systems allow people to die prematurely, and the health care system has to take its responsibility in this complex issue. Maybe then can we help Peter pursue his vision: “In 20 years, I hope MOD doesn’t have to exist.”

.

Publicerad i Medicor.
Text: Oskar Swartling.
Foto: Martin Kjellberg & Helena Wahlman.

 

TV4 Nyhetsmorgon – Fick nytt hjärta – nu väntar Vasaloppet

”Jag hade varit död om jag försökt då”. Och trots operation ville hennes nya hjärta inte börja slå. Hon fick ligga nedsövd i en vecka. ”Sedan dess har det inte missat ett slag”, berättar Emma Dalman. Nu återupptar hon det hon var i färd med när hjärtat svek, en Svensk Klassiker.

 

DN Insidan – ”Frågan om donation måste lyftas fram”

 

bigOriginal-2

Senare i år kommer en statlig utredning med förslag på hur man ska få fler att säga ja eller nej till att donera organ efter döden. I dag har mindre än hälften tagit aktiv ställning.

Läs hela artikeln här.

 

DN Insidan – Så ska fler donera organ

 

bigOriginal-3

Senare i år kommer en statlig utredning med förslag på hur man ska få fler att säga ja eller nej till att donera organ efter döden. I dag har mindre än hälften tagit aktiv ställning.

Läs hela artikeln här.

 

DN Insidan – Organhandel väcker protester

 

bigOriginal-4

Den svenska forskaren Susanne Lundin är en av världens främsta experter på organhandel, det vill säga när någon betalar för att exempelvis få en ny njure. ”Det behövs internationella regler och lagar på det här området”.

Läs hela artikeln här.

 

DN Insidan – Göran gav en njure till Anna-Lena

 

bigOriginal-5

För att rädda livet på sin hustru donerade Göran Fjellström en av sina njurar till henne. I dag, ett och ett halvt år senare, mår båda bra. ”Direkt efter transplantationen såg jag glädjen i hennes ögon”, berättar han.

Läs hela artikeln här.

 

Kategorier

MOD (6)  Event (5)  100 sätt att hjälpa (14)  #blidonator (14)  Utbildning (3)  MOD i media (45)  TV4 Nyhetsmorgon (17)  Prins Daniel (6)  #vadväntardupå (11)  Svenska Hjältar (6)  Sommar i P1 (13)  DN artikelserie (10)  Kampanjer (36)  Filmer vi gillar (10)  Donationsveckan (6)  Konferens (1)  Statlig utredning (1)  Religion (1)  #jagharsagtJA (22)  Situationen i Sverige (6)  Film Min Historia (4)  Volontärer (4)  Blodomloppet (4)  Kvällsposten artikelserie (2)  Personliga insamlingar (4)  Nyhetsbrev (3)  Gomorron Sverige (1)  

  • Jan
  • Feb
  • Mar
  • Apr
  • Maj
  • Jun
  • Jul
  • Aug
  • Sep
  • Okt
  • Nov
  • Dec