Mitt i all sorg tog föräldrarna beslutet att Emblas organ skulle doneras. Sex andra barn fick möjlighet till ett nytt liv.

– Det är en stor tröst i den sorg och saknad vi känner efter Embla, säger Linda Strandqvist, 40, och Magnus Strandqvist, 42, som bor i Helsingborg.

Föräldrarna beskriver Embla som en omhändertagande ung människa som såg alla människors lika värde.

– För henne spelade inte utseende, vilka kläder eller vilken mobil man hade någon som helst roll. I hennes värld var alla människor lika. Hon ville alla andra väl och satte alltid sig själv sist.

Embla ville alla väl

Emblas rättvisepatos var uppskattat bland klasskamraterna.

– När de lekte lekar i skolan var det viktigt för henne att alla skulle vara med, ingen fick hamna utanför och bli ledsen. Hon tyckte synd om dem som hade det sämre. Såg vi en tiggare som satt på gatan var hon noga med att vi skulle skänka pengar. Självklart var hon också väldigt mån om sin lillasyster och ville att hon skulle må bra. Embla var så klok för sin ålder, vilket hon visade på många sätt, berättar Linda.

Några månader innan bilolyckan höll Linda på att städa i sin plånbok och ut ramlade en papperslapp. Embla tog upp lappen och frågade nyfiket vad det var för någonting. Linda förklarade att det var ett donationskort. Om det skulle hända henne något som gjorde att hon blev så sjuk att hon inte kunde leva vidare så kunde man ge hennes friska organ till andra som behövde dem. Då skulle de kunna leva vidare.

Embla tyckte det lät fantastiskt.

– Om jag dör vill jag ge mina organ till andra barn, sa hon.

Linda tyckte det var klokt sagt.

– Men det var ju aldrig någonting som skulle hända. Det är ju så man tänker.

”Åk till sjukhuset”

Onsdagen den elfte juli i år skulle Linda och barnen åka till hennes föräldrar i Ystad och fira semester. Magnus jobbade fortfarande och skulle ansluta efter veckoslutet, men var ledig den här dagen. Han kramade sina barn, sa hej då och att de snart skulle ses.

En och en halv timme senare ringde polisen och undrade om han hade tid att ta sig till sjukhuset.

– Min första fundering var att det hänt någon av mina föräldrar något och jag undrade vilket sjukhus jag skulle ta mig till. Helsingborg fick jag till svar och jag frågade förstås vad som hänt. Den enda informationen jag fick var att det hänt en bilolycka, två barn och en kvinna hade kommit in. Då förstod jag.

Magnus tog sin motorcykel och for genom hällregnet mot sjukhuset – med tusen tankar i huvudet.

Han visades till ett rum där han togs emot av två poliser, en kurator, en läkare och en sjuksköterska.

– Poliserna hänvisade mig till läkaren och när de gick sin väg såg jag Lindas handväska i rummet. Kuratorn var hotet i rummet för mig, och jag bad att hon skulle gå. Läkaren sa att jag skulle sätta mig ned på en stol, men jag sa att jag ville stå upp och få veta vad som hänt.

Hoppet ute

Yngsta dottern låg på barnavdelningen, medan hans fru och äldsta dotter låg på intensiven.

– I min värld var det Edith som behövde mig bäst just nu och jag ville till barnavdelningen. Men läkaren sa att hon hade det bra och att jag skulle till intensivvårdsavdelningen. Jag anvisades där till ett anhörigrum och ytterligare en läkare anslöt. Han undrade om det fanns flera anhöriga som var på väg. Jag berättade att mina föräldrar, Lindas föräldrar och hennes syster också skulle komma, för jag hade ringt dem. Läkaren sa att vi skulle invänta dem, men jag ville inte vänta längre.

Läkaren valde då att berätta.

– Han började från den ljusa sidan. Edith låg på barnavdelningen och hade klarat sig undan med ett sprucket lillfinger och en bula i pannan. Linda låg på intensiven med blödningar i huvudet, brott på nackpelaren och svår hjärnskakning. Hon var allvarligt skadad, men inte livshotande.

Sedan kom det värsta. Äldsta dottern Embla var hjärndöd. Det fanns inget hopp om att rädda hennes liv.

Beskedet var en förälders värsta mardröm.

– Hur kan du vara så säker på det? frågade Magnus instinktivt.

Läkaren sa att han skulle berätta mer när övriga anhöriga kom till sjukhuset, vilket de gjorde en stund senare. De anhöriga erbjöds att gå in och se Embla. Alla gjorde det, utom Magnus.

– Jag hade sagt ”hej då” till henne innan de åkte och ville att det skulle vara mitt sista minne av Embla.

Linda och Magnus Strandqvist i Helsingborg förlorade sin dotter Embla i en trafikolycka.

Linda och Magnus Strandqvist i Helsingborg förlorade sin dotter Embla i en trafikolycka, nu har hennes organ donerats till sex sjuka som förhoppningsvis lever vidare med dem. Foto: Stefan Lindblom/Hbg-bild

Tvungen att berätta

Linda var inte kontaktbar, men Magnus bad att sjukhuspersonalen skulle köra in henne till Embla.

– Jag ville att hon skulle få se henne och lättare förstå vad det var som hänt.

Samtidigt var det nödvändigt att berätta för Edith.

– Hon kröp upp i mitt knä och sa att bilen gått sönder, men att hennes ipad nog hade klarat sig. Hon frågade efter mamma och jag förklarade att hon låg i ett rum och vilade sig. Sedan frågade hon efter Embla och då var jag tvungen att berätta.

– Jag sa att Embla vilar sig på ett annat rum, men hon kommer aldrig att vakna mer. Edith förstod att hon var död och blev oerhört ledsen. Jag försökte trösta henne så gott det gick. Efter en stund samlade hon ihop sig och kom med en fundering: ”Det var tur att det bara var en av oss som skulle dö”. Jag själv tänkte efter och det var ju så att jag i värsta fall kunde ha förlorat hela min familj …

– Edith har inte riktigt kunna ta in konsekvenserna av det som hänt. Vi pratar med henne om att vi är ledsna, då brukar hon säga: ”Jag är glad att du lever mamma”, tillägger Linda som inte har något minne av olyckan.

Hon och Magnus har från polisen fått höra att en lastbil som körde i det södergående körfältet på E4 hade sett en bil i det norrgående körfältet som stod stilla och hade fattat eld. Lastbilschauffören stannade, tog sin brandsläckare, rusade över och släckte branden. Lindas bil touchade den stillastående lastbilen, voltade och bilen hamnade på taket.

Linda Strandqvist förlorade sin dotter.

Linda Strandqvist. Foto: Stefan Lindblom/Hbg-bild

Bestämt nej

Torsdagen efter olyckan togs nya neurologiska tester på Embla och läkarna var hundra procent säkra på att det inte fanns mer att göra. Det var då överläkaren tog upp donationsfrågan med Magnus.

– Jag ville inte att de skulle skära i min döda dotter och sa bestämt nej. Sedan pratade jag med Emblas morfar om vad läkaren sagt och mitt ställningstagande. Han övertygade mig då om att jag skulle ändra min ståndpunkt och förklarade att även om vi inte får uppleva hur vårt barn växer upp, så finns det möjlighet att ge hopp till andra familjer vars barn är i behov av organ. Vi kan hjälpa dem att slippa gå igenom samma sak som vi gör just nu.

Orden trängde in i Magnus.

– Jag kom fram till att Emblas morfar hade rätt och sa ja till organdonation. Men ingenting från axlarna och uppåt fick röras, jag ville att hon skulle se ut som innan olyckan när hon låg i kistan.

För att kunna genomföra organdonationen krävdes det också ett godkännande av Linda. Hon var medicinerad och ännu inte kontaktbar.

– De väckte upp henne och överläkaren berättade för Linda att Embla var död och frågade om hon gick med på att vi donerade hennes organ. Han fick ett ”ja” och tummen upp som svar.

Linda har bara minnesfragment av detta, men minns frågan hon fick och svaret för henne var självklart.

– Det låg ju i linje med hurdan Embla var som människa, hon ville ju hjälpa alla andra. Dessutom hade vi haft det där samtalet om donationskortet några månader tidigare.

200 på begravningen

På fredagen efter operation tog Linda och övriga släkten som var på sjukhuset ett sista farväl av Embla.

– Jag pussade henne på kinden och tog hennes hand. Hon var iskall, men samtidigt så himla vacker.

Linda berättar att medicineringen på sjukhuset gjorde att det tog tid för känslorna att tränga fram.

– Det var först efter ett tag när jag kommit hem som allt kom i fatt mig, vilket innebar att jag låg efter Magnus i mitt sorgearbete.

Hjärta, lungor, njurar och bukspottskörtel transplanterades på sex andra barn, vars familjer fick en ny chans.

– Att Embla lever vidare genom de organ hon skänkt har varit en stor tröst i allt det hemska som vi tvingats gå igenom.

Föräldrarna bestämde att hålla en öppen begravning dit alla som ville fick komma.

– Det var inte minst viktigt för Emblas vänner att de fick ta farväl av henne. Till kyrkan kom det 200 personer, hon var älskad av många.

I stället för att skänka blommor ville Linda och Magnus att Emblas minne skulle hedras på annat sätt och de ställde sig frågan vad Embla skulle ha velat?

– Vi kom fram till att vi ville skänka pengar till stiftelsen ”Min stora dag” som hjälper sjuka barn att uppfylla deras drömmar. Det var någonting som vi kände speglade Embla som den person hon var. Gensvaret var häpnadsväckande. Efter bara någon vecka hade hennes minnesfond fått in nästan 200 000 kronor och det hade skänkts sammanlagt 541 gåvor. Helt fantastiskt!

Familjen får aldrig mer uppleva Emblas glada skratt, inte fira fler födelsedagar eller julaftnar med henne. Men hennes sista gärning i livet skänker glädje till andra barn och andra familjer.

Precis så som Embla velat ha det.

Så skänker du pengar till Emblas minne

Via stiftelsen ”Min stora dag” kan du skänka pengar till minne av tioåriga Embla Strandqvist. Gå in på www.minstoradag.org och vidare in under fliken ”Starta & hitta insamling”. Klicka på den och klicka sedan på insamlingen till Embla och knappen ”ge en gåva”.

Stort behov av organdonation

Den 1 januari 2018 fanns det i Sverige ett totalt behov av 817 organ. En person på väntelistan kan behöva ett eller flera organ. I snitt dör en person i veckan som står på väntelistan, bland annat för att organbristen är så stor.

De senaste 15 åren har donatorerna varit cirka 150 per år. De sista åren har historiskt sett varit de bästa i Sverige med 167 donatorer 2014 och 168 donatorer 2015, och 185 – högst antal någonsin – under 2016. Vi hamnar dock långt efter andra länder i Europa vad det gäller att hitta och ta tillvara donatorer, men en långsam förändring börjar ske.