Helenas son gav andra nytt liv: ”Med donationen fick Philips död en mening”

Philip dog av hjärtfel när han var 15 år. Mitt i all meningslöshet fann de anhöriga ändå mening då hans donerade organ gav sex personer nytt liv. – Det är som att en bit av Philip finns kvar, säger mamma Helena Granberg.

Helena Granberg både gråter och skrattar när hon minns Philip.

– Känslosam, varm och gosig… Han kramades mycket, trots att han var 15 år kunde han krypa upp i famnen på mig. Omtänksam och lite blyg. Usch, nu blir jag sentimental.

Det har gått drygt fem år nu. Helena och Philip hade inlett sommarlovet som de brukade – med att besöka familjens hus i Spanien. I tio dagar hade de umgåtts, slappat, ätit gott, solat och tagit det lugnt.

När de kom hem åkte Philip till sin bästa vän Linus, som han känt sen barnsben. De två tonårskillarna spelade dataspel, somnade och gick upp för att äta frukost. Philip sa att han var hungrig. Sedan sjönk han ihop.

Svåra hjärnskador

Philip hade drabbats av hjärtstillestånd på grund av ett oupptäckt hjärtfel. Han fördes med ambulans till Astrid Lindgrens barnsjukhus och blev nedsövd på intensivvårdsavdelningen med svåra hjärnskador.

– Jag och min sambo Lasse kom till sjukhuset ungefär samtidigt som ambulansen. Personalen höll på att klippa upp Philips kläder. För en kort sekund tittade Philip upp, och jag tänkte att han nog vaknar snart. Vi vakade över honom hela natten och försökte peppa honom: ”Du har ju fått sommarjobb, Philip. Du ska ju måla staket, nu måste du vakna.”

Då hade hon fortfarande hopp. Men bara något dygn senare började Helena inse att Philip inte skulle vakna. Att hon inte skulle få sin älskade minsting tillbaka.

– Jag är ju sjuksköterska och jobbar inom vården. Kanske gjorde det att jag hade ett kunskapsförsprång gentemot övriga familjen. Jag förstod ganska tidigt att det var kört, för de andra i familjen tog det möjligtvis lite längre tid. På mitt initiativ började vi så småningom prata om donation.

De visste att Philip var positiv till att donera, det hade han berättat.

– Philip var en sån som funderade över livet och döden. Vilken 15-åring som helst intresserar sig kanske inte för donationsfrågor, men han och jag hade gjort det.

Riktig tjejtjusare

Helena visar bilder från sjukhustiden. En vacker pojke ligger i respiratorn. Långa ögonfransar och fridfullt ansikte. En nalle vid huvudkudden. Två händer som möts – en pappahand och en tonårshand med sjukhusets identifikationsband runt handleden. En ledsen Linus i röd keps vid sängens huvudände. Han bär en vit t-shirt med en vacker kvinna på bröstet.

Helena skrattar högt och pekar på tröjan.

– Philip var en riktig tjejtjusare. Linus hade satt på sig tröjan utifall Philip skulle vakna. Philips dröm var att bli ihop med en tjej. Det hade han inte hunnit med än. Linus tänkte att han skulle få en glad överraskning om han vaknade och såg t-shirten.

När familjen hade haft sitt första samtal om donation gick de ner till kafeterian och satte sig.

– Precis då åkte en ung pojke i rullstol förbi oss. Han var svårt hjärnskadad. Jag mötte Philips pappas blick. Vi behövde inte säga något. Vi förstod precis vad den andre tänkte. Nej, sådär vill vi inte att Philip ska leva. Så hade han själv inte velat leva. Han ska inte vara något vårdpaket som sitter i rullstol och inte har ett hum om något.

Till slut fick familjen beskedet från läkarna. Att det var över för Philip. Att om han skulle vakna upp skulle han inte vara samma person, utan svårt hjärnskadad. Hans hjärna hade helt och hållet, och för alltid, slutat att fungera. Philip konstaterades död, men fick pågående respiratorvård för att hålla organen vid liv.

Efter sju dagar på sjukhus var det dags att ta farväl av Philip.

– Det svåraste var när sjukhuspersonalen rullade iväg med Philips säng. När de var på väg till operationen för att ta hans organ. Han var varm och så himla fin. Vår sorg och förtvivlan var bottenlös. Och det uppfattade narkosläkaren. Jag kommer alltid att minnas den läkaren. Hur inkännande han var. Han sa till de andra i teamet: ”Jag tror inte att de är färdiga, de behöver mer tid.” Och så fick vi krama om Philip igen.

Tack vare donationen gav Philip sex personer möjlighet att leva vidare med friska organ. Han skänkte bort sitt hjärta, sina båda lungor, sina båda njurar, sin lever, sin gallblåsa och sin bukspottkörtel.

– Det enda jag inte ville att de skulle ta var hornhinnorna. Philip var mörkrädd, och tar de hans ögon blir det ju mörkt, tänkte jag.

Helena tycker att det känns som att Philip lever vidare hos dem som fick hans organ. Den tanken skänker henne tröst och styrka, och har hjälpt i sorgearbetet.

– En dag fick jag ett brev från den som tog emot Philips hjärta. Brevet förmedlades via sjukhuset. Det var anonymt och skrivet av en man med fru och två små barn. Han hade bara några månader kvar att leva när han fick Philips hjärta. Han var så oändligt tacksam. Hela hans familj var tacksam. Hans brev betyder allt för mig. Jag kan inte i ord uttrycka hur glad jag blev när jag fick det. När jag orkar ska jag rama in det och hänga upp det på väggen.

Hjälp i sorgearbetet

Att familjen kände till Philips vilja gjorde donationsbeslutet enklare att fatta, tror Helena.

– Jag och Philips pappa var trygga med beslutet. Vi visste ju vad Philip ville. När vi väl hade beslutat oss var jag livrädd att Philip skulle få en infektion. Att han skulle ha dött förgäves. För mig har donationen varit som ett ljus i mörkret.

Så här i efterhand kan Helena konstatera att donationen var en stor hjälp i sorgearbetet.

– Det kändes så meningslöst att Philip skulle dö, men med donationen fanns det plötsligt en mening även om vi inte förstod den just då.

Men tiden efter Philips död har hon knappt något minne av.

– Plötsligt stod vi där – utanför sjukhusentrén, jag och Philips pappa, bror och släktingar med en papperskasse med hans sönderklippta kläder i handen. Dem ville vi spara, de luktade ju Philip. Jag fick tröjan. Den luktar fortfarande svagt av Philip och hans parfym.

I samband med årsdagen av Philips död har Helena och Philips pappa alltid kontakt.

– Inför hans årsdag i år fick jag ett sms från honom. Han undrade när Philip egentligen dog. När han föll ihop hemma hos Linus? När han dödförklarades på sjukhuset? När han donerade sina organ? I mina ögon dog han när läkarna dödförklarade honom.

Vill prata om Philip

Helena tycker om att prata om Philip. Hon vill hålla hans minne vid liv.

– Jag ville göra den här intervjun för Philips skull. Jag är så himla stolt över honom. Jag älskar honom oändligt mycket. Vi är ett litet gäng som då och då träffas och minns Philip. Det är jag och min son Daniel, och Linus och hans mamma Mona. Då är det mycket skratt och gråt. Vi minns Philip, och Linus har alltid någon ny, rolig historia om Philip att berätta.

– Jag tycker att alla ska fundera över hur de ställer sig till organdonation. Om man är positiv till att ta emot ett organ kanske man även bör vilja ge bort ett, säger Helena Granberg.

Över 800 väntar på organ

– Idag har 16 procent av befolkningen registrerat sin vilja i Socialstyrelsens donationsregister. Enligt undersökningar är dock 70–80 procent positiva till donation. 

– Antal donatorer i Sverige ökar. Trots det räcker inte organen till alla som behöver. Runt 50 personer per år dör i väntan på organ. De som stod på väntelistan den 1 juli 2017 behöver sammanlagt 830 organ. 

– En organdonator kan donera flera organ. Under förra året transplanterades 786 organ. Majoriteten var njurar, därefter följde lever, hjärta och lunga.

– Det transplanterades också drygt 1 300 vävnader, varav merparten bestod av hornhinnor och hjärtklaffar. 

– Den 9–15 oktober pågår Donationsveckan för åttonde året i rad, på initiativ av Socialstyrelsen. Förhoppningen är att fler ska delge sin vilja så att anhöriga slipper det beslutet i en svår situation. 

 

3 sätt att ta ställning 

1  Anmäl till donationsregistret. 

2  Fyll i donationskort. 

3  Informera dina anhöriga.

Källa: Merorgandonation.se

Publicerad i ICA-kuriren

Text: Anna Wahlgren

Kommentera