Heléns gåva gav sonen Mattias livet tillbaka

När det stod klart att hennes son Mattias var allvarligt sjuk tvekade Helén inte en sekund. Hon ställde 
omedelbart upp som donator och hennes ena njure 
renar nu blodet 
i hans kropp. 
Mattias har fått 
dubbel anledning 
att tacka sin mamma för att han lever.

mattias-organdonation-njure-700x368

Mattias mamma Helén donerade sin njure för att rädda sonen

Kärleken och närheten mellan mor och son märks tydligt när Mattias Gyllensvaan, 34, lägger armen om sin mamma Helén Birgersson, 54.

De har något som förenar dem mer än det vanliga släktskapet mellan en mamma och hennes son. Sedan några år sitter nämligen den ena av hennes njurar i hans kropp.
– Tack vare mamma mår jag bra i dag. Jag slapp gå i åratal i dialys och stå på väntelistan för organdonation som många andra njursjuka tvingas göra, säger han.
– Jag hade ställt upp en gång till för Mattias – om jag bara kunnat, säger hon med ett leende. Det handlade ju om liv eller död för honom.

Vi befinner oss i Gränna där Mattias bor med sin hustru Evelina, 31, och barnen Edith, 6, och Jack, 8. Hans mamma Helén och pappa Jan Birgersson, 58, är på besök.
– Jag måste ju se till så att min njure gör vad den ska. Den har ju haft semester i min kropp i många år. Nu är det dags för den att jobba, säger hon med ett skratt.

Var extremt trött

Det började med att Mattias för några år sedan kände sig onormalt trött. Först trodde han att det berodde på att han jobbade för mycket i kombination med livet som småbarnsförälder med allt som det innebär.
– Men det blev bara värre och värre. Jag var stressad och extremt trött, säger han.
– Jag såg det på dig, säger hans mamma. Minns du att jag sa till dig att ta det lugnare?

Mattias Gyllensvaan med Evelina, barnen Jack och Edith samt katten Jean-Pierre.

Mattias Gyllensvaan med Evelina, barnen Jack och Edith samt katten Jean-Pierre.

Efter ett tag fick Mattias dessutom kraftiga huvudvärksattacker.
– Jag hade aldrig varit med om något liknande. När huvudvärken slog till låg jag bara i fosterställning och kräktes.

Han sökte vård, men läkaren som undersökte honom trodde att han hade migrän och skrev ut smärtstillande.
– Jag bad honom mäta blodtrycket på mig för säkerhets skull.

Resultatet överraskade både Mattias och läkaren. Blodtrycket var 249/187, ett friskt blodtryck hos unga vuxna är 120/80.
– Läkaren trodde först att det var fel på mätaren och tog en elektronisk mätare – som visade samma. Då bad han mig komma tillbaka morgonen därpå för en ny kontroll, berättar Mattias.

”Kom in genast”

Morgonen därpå togs även ett EKG och blodproverna skickades för analys. Medan Mattias fortfarande var kvar på vårdcentralen ringde en njurspecialist upp.
– Släpp allt du har, sa han, och kom in till sjukhuset genast. Du ska läggas in.

Beskedet var en chock. Mattias fick ringa sin arbetsgivare och berätta att han var på väg till sjukhuset och att han inte visste hur länge han skulle bli kvar där.

Mamma Helén bestämde sig direkt när hon hörde hur sjuk sonen Mattias var: hon skulle ge honom sin ena njure.

Mamma Helén bestämde sig direkt när hon hörde hur sjuk sonen Mattias var: hon skulle ge honom sin ena njure.

När han fick beskedet att han led av kronisk njursvikt blev han riktigt rädd.
– Min första tanke var ska jag dö nu, och jag började kallsvettas. Jag kunde knappt gå och efteråt kom jag på att jag bara hört hälften av vad läkaren sa. Jag var tvungen att gå tillbaka och be honom säga det en gång till.

Mattias frågade läkaren rakt ut om diagnosen innebar att han skulle dö.
– Nej, inte i dagsläget, svarade han. Men han sa att jag kunde göra det om jag inte fick en ny njure.

När Mattias fick diagnosen hade hans njurar bara 13 procents kapacitet kvar. Gränsen för när en njursjuk behöver dialys går vid tio procent.
– Sjukdomen hade gått så långt att inga bromsmediciner skulle hjälpa. Det enda jag kunde hoppas på var att mina återstående procents njurfunktion skulle hålla så länge som möjligt.

Långa donationsköer

Efter att han själv fått chockbeskedet var Mattias tvungen att informera sin familj om att han var allvarligt sjuk. Hans hustru Evelina erbjöd sig omedelbart att bli donator. Men Mattias ville inte det, han tyckte att hon skulle ha möjligheten att donera till barnen i framtiden, eftersom leversjukdomen kan vara ärftlig. Alternativet var att han sattes upp på väntelista för organdonation.

Men det var inget alternativ för hans mamma Helén. Hon bestämde sig direkt för att bli donator.
– Det var ingen som helst tvekan. Jag blev ledsen när Mattias berättade att han var sjuk. Jag jobbar själv inom vården och vet att det kan gå illa och att människor dör under tiden de väntar på ett nytt organ. Jag tänkte på våra barnbarn och blev rädd när jag tänkte på att de riskerade att förlora sin pappa.

Många jobbiga prover

Beskedet att mamman ställde upp kom som en glad överraskning.
– Det är alltid bättre att njuren kommer från en levande donator än från en död. Då kan man före transplantationen noga undersöka att den verkligen kommer att fungera, säger Mattias.

En utredning för att bedöma om en donator är lämplig tar normalt sex månader, men Helén försökte skynda på läkarna. Hon ville att sonen skulle slippa dialys.
– Det var en påfrestande tid med mycket prover som måste tas. Det kändes som om jag bodde på sjukhuset när jag inte var på jobbet, säger Helén.
– Om inte Helén hade bedömts som lämplig stod jag som nummer två på listan över tänkbara donatorer, säger Mattias pappa Jan.

Mattias tillsammans med 
sina föräldrar Helén och Jan.

Mattias tillsammans med 
sina föräldrar Helén och Jan.

Beskedet från transplantationskoordinatorn om att Helén godkänts som donator kom när hela familjen hade samlats vid Mattias mormors sjukbädd.
– Det var en sådan känslostorm, berättar Helén. Vi var hos mamma för att i princip ta farväl av henne eftersom hon var mycket sjuk. Då ringde det och jag fick glädjebeskedet. Samtidigt som vi var ledsna för att mamma var döende jublade vi över att det var klart med donationen.
– Beskedet verkar även ha påverkat mamma. Hon kvicknade till och levde drygt ett halvår till, fortsätter Helén.

I april, knappt ett halvår efter att han fått diagnosen, låg Mattias och hans mamma på operationsbordet på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Hans njurkapacitet var då nere på sju procent.

In i det sista, till strax före operationen, fick Helén frågan av läkarna om hon verkligen var säker på att hon ville donera njuren.
– Jag har aldrig varit så säker i hela mitt liv. Mattias hade fått ta båda mina njurar om det hade behövts, säger hon med ett skratt.

Men trots att de förberetts på vad som skulle hända var det nervöst när de rullades in i operationssalen.
– De sövde ner mig först och plockade ut min ena njure för att se att allt var som det skulle innan Mattias förbereddes för transplantationen.

Allt gick som planerat. Helén vaknade först ur narkosen och hon väntade sedan oroligt på nyheter om sonen.
– Vi låg på samma rum och när de till slut kom med Mattias säng blev jag först rädd att det hänt något. Han var blå om läpparna, helt vit i ansiktet och hade massor av slangar kopplade till kroppen.

Men transplantationen hade gått bra. Mattias var bara medtagen efter operationen.
– Jag ville bara sova. När jag sedan vaknade upp hade jag fruktansvärt ont och de fick pumpa mig full med morfin.

Lång rehabilitering

Helén kunde lämna sjukhuset redan efter fem dagar medan Mattias fick ligga kvar ett par veckor.
– Det tog ett tag innan min njure kom igång i hans kropp. Jag minns att jag satt hemma och tänkte: Kom igen nu då! Du har haft rena semestern i min kropp i hela mitt liv. Nu är det dags att du börjar jobba. Det hjälpte tydligen, säger hon och skrattar.
– Jag hade sedan en ganska lång rehabilitering, säger Mattias. Den första tiden var jag tvungen att åka på kontroller på Sahlgrenska sjukhuset varannan dag, men det har blivit färre och färre gånger. Numera går jag på kontroll en gång i halvåret.

”Min första tanke var 'ska jag dö nu' och jag började kallsvettas”.

”Min första tanke var ‘ska jag dö nu’ och jag började kallsvettas”.

I början var det tufft eftersom han var tvungen att ta stora mängder medicin som skulle förhindra att hans kropp stötte bort den nya njuren.
– Den medicinen måste jag fortsätta med resten av livet. Man har också förberett mig på att jag kan behöva gå igenom en ny transplantation. Troligen när jag är i 45–50-årsåldern. Så länge beräknas mammas njure fungera. Men den kan också hålla resten av mitt liv, eller i värsta fall bara fem år. Det finns inga garantier.
– Men då kan jag tyvärr inte ställa upp, säger Helén som i dag har samma funktion på sin återstående njure som hon hade på båda före donationen.

Blivit mer blödig

Några månader efter transplantationen kunde Mattias börja arbeta igen. I dag driver han egen firma tillsammans med sin hustru och för några år sedan bestämde han sig för att hjälpa andra som behöver nya organ genom att stötta organisationen MOD (Mer organdonation).
– Vi skänkte under en period tio procent av vår omsättning till MOD. Nu planerar vi att göra en ny kampanj tillsammans med dem, berättar han.

Han vill samtidigt uppmana andra att gå på regelbundna hälsokontroller och inte vänta för länge som han gjorde.
Ett enkelt blodprov kan visa om det är något som inte stämmer och om njursvikt upptäcks i ett tidigare skede kan det räcka med bromsmediciner.

Mattias kramar om sin mamma och klappar sig på magen vid det ställe där hennes njure arbetar med att rena hans blod.
– På varje årsdag av transplantationen skickar vi varandra blommor och små presenter, säger Helén och visar kortet som följde med blombuketten i våras.
På det står det: ”Grattis på 3-årsdagen! Tack så mycket mamma för att du gav mig livet tillbaka. Älskar dig”.
– Jag har blivit mer blödig efter transplantationen, säger hon och torkar bort en tår från ena ögat. Det känns som om jag har gett livet åt Mattias två gånger.

 

Skriven av: Per-Ola Ohlsson
Publicerad i Allers

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.