”Jag vill bara att det ska bli min tur”

Rebecca Klasson var 29 år när hon blev akut magsjuk. Efter två veckor på sjukhus konstaterade läkarna att hon hade kronisk njursvikt. Nu väntar hon för andra gången på en ny njure.

– Jag hoppar till så fort telefonen ringer. Jag vill bara att det ska bli min tur, säger hon.

Skärmklipp 2018-02-21 10.33.10

Tre förmiddagar i veckan går Rebecca Klasson i dialys. Det tar fyra timmar. Hon blir väldigt trött efteråt. Men behandlingen håller henne vid liv i väntan på ett nytt organ.

– Jag har ju turen att ha dialys, men de som behöver lungor, lever, ett nytt hjärta – det enda som gäller för dem är en transplantation snabbt. Vi behöver den här nya lagen som gör att folk faktiskt kan överleva. Att de kan få leva sina liv.

Det har gått sex år sedan Rebecca Klasson blev sjuk. När njursvikten var ett faktum började släkt och vänner utredas för att om möjligt bli donatorer. Det blev en träff.

– Min bästa vän stämde in, hon kunde ge mig en njure, säger Rebecca Klasson.

Våren 2014 genomfördes transplantationen. Och allt gick bra.

– Värdena var över förväntan. Vi var väldigt nöjda med operationen.

Ett år efter transplantationen bestämde sig Rebecca och hennes man för att försöka skaffa barn. Rebeccas medicinering lades om men något blev fel.

– De missade att sätta in en ersättningsmedicin. Det gjorde att min kropp började stöta bort den nya njuren. Efter det visste jag att det var kört; att jag skulle behöva gå igenom allt igen.

Sedan dess har hon mått allt sämre. Försöket att skaffa barn fick avslutas och njursvikten gjorde Rebecca Klasson trött.

– Man går runt som om man har en kudde i huvudet hela tiden. Det är svårt att förklara en trötthet som aldrig försvinner.

Det låter osannolikt. Men både Rebecca och hennes lillebror har fått nya organ.

– Min bror behövde en ny lever och stod på väntelistan i Sverige, det här var 2011. Han skulle ha dött under väntetiden om han hade stannat här. Men han flyttade med sin fru till Holland. Där blev han transplanterad bara några dagar efter att han kommit upp på listan.

I maj 2015 blev Rebecca Klasson sjukskriven. Då var det bara en sommar kvar innan donationsutredningen skulle lämnas till regeringen. Sedan dess har livet varit på undantag.

– Jag får inte vara längre än 1,5 timme bort från sjukhuset. Om de skulle ringa. Jag hoppar till så fort telefonen ringer. Jag vill bara att det ska bli min tur, jag är för ung för det här.

Den byråkratiska processen stannade upp. Inte förrän i januari i år kom beskedet från regeringen: en ny utredning ska tillsättas, förslagen i den gamla utredningen är inte förenliga med grundlagen.

– För mig betyder det att jag inte har något liv. Hade de fått in lagen hade fler kunnat få organ fortare. Fler hade överlevt. Och fler hade fått möjlighet att donera.

– Nu väntar jag bara på en ny njure för att kunna fortsätta med livet. Nu är livet på paus.

Skriven av Alexandra Urisman Otto och Josefin Sköld
Publicerad i DN

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.