Köller: I Sverige älskar vi att blunda för att rättigheter för vissa innebär uppoffringar för andra

Vaknade härom morgonen till nyheter från Vetenskapsradion. Där fick jag höra att sjukvårdens syn på organdonationer som en gåva var ett gissel. En medicinetiker förordade ett begreppsbyte. I stället för att tala om ett ”givande” borde vi övergå till att beskriva donation som ett ”delande”. På så vis, menade man i radioprogrammet, minskar risken att mottagaren hamnar i en tacksamhetsskuld.

Men, ey, jag har en bättre idé. Varför inte på svenskt manér löpa linan ut och kalla det en rättighet? På så vis slipper den sjuke konfronteras med alla känslor av tacksamhet. Med denna fiffiga konstruktion vänder man på kuttingen: och den som hamnar i ett moraliskt underläge är den som till äventyrs inte bjussar på njurar, ägg eller organ från hjärndöda familjemedlemmar.

En fråga: vad är det för fel på att känna tacksamhet? Och varför ska man låtsas att ett donerat organ är något annat än en gåva? Även om det också ger givaren någonting, precis som det brukar göra när man ger bort långt mindre betydelsefulla ting.

Det är förstås skillnad på donationer. Skillnad på att avstå en njure till en sjuk familjemedlem. Och på att som föräldrar till ett barn som nyligen förklarats hjärndött donera till en handfull sjuka – men okända – människor.

I reportage läser jag om föräldrar som mitt i all bottenlös förtvivlan ändå funnit en tröst i att kunna ge liv till andra. Det är en bedövande vacker tanke som sannolikt är lättare att hysa så länge de egna barnen är levande och friska.

För det är storslaget att det finns pappor och mammor som orkar bry sig om andra människor när deras egen tillvaro just slagits i spillror. Men jag tycker att man av respekt ska se och erkänna att de avstått något.

Istället för ett rofyllt farväl, där man kanske får hålla eller ligga intill sitt barn när respiratorn stängs av, får man se barnet rullas i väg till operation. Medicinskt är barnet dött. Men som anhörig är det förstås skillnad på ett hjärta som slår och en hud som ännu känns levande. När barnet rullas ut från operation är det utan hjärta och varm kropp.

Är inte denna uppoffring värd en tacksamhetens tanke? Om det vore min unge som var sjuk och som i elfte timmen räddats av en annan mamma som gjort detta offer, skulle jag vara så himmelens tacksam. Och jag kan för mitt liv inte se det skadliga i det. Varför kan inte jag vara lika generös med min tacksamhet som en annan mamma varit med sitt barns organ?

I Sverige älskar vi att blunda för att vissa rättigheter innebär skyldigheter – eller i alla fall uppoffringar – för andra. Ta detta med blod. Ni vet det där som finns i påsar på sjukhusens blodcentraler och som vi får när sjukdom eller olycka gjort att vi själva har för lite av den varan.

Hur många som legat där när blodet rinner in i kroppen tänker ens på att det någonstans finns en människa som gått ifrån jobbet och för en ersättning som knappt ersätter bussbiljetten, lagt sig på en brits och generöst låtit blodet rinna ur kroppen? Hur många är tacksamma? Hur många inser att ”rätten” att få den här blodpåsen förutsätter att någon annan känt sig moraliskt förpliktigad, alternativt tacksam och glad, över att ge?

Den enes tacksamhet är inte den andres skuld. Det brukar sägas att delad glädje är dubbel glädje. Vad säger att det inte är samma sak med tacksamhet?

Publicerad i Expressen

Text: Hanne Kjöller

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.