Mias mamma dog – gav liv åt fyra främlingar

ORGANDONATION – Anhörigperspektivet. Det har gått 14 år sedan Mia Tillgren Moreau förlorade sin mor Ulla-Britt. 14 år av sorg och saknad, men även av glädje i vetskapen om att hennes död inte var förgäves. Fyra andra räddades tack vare Ulla-Britts vilja att donera sina organ.

Foto: Privat

 

– Den största insatsen i hennes liv gjorde hon ironiskt nog efter sin död.

Ulla-Britt var 67 år gammal och frisk som en nötkärna när hon en morgon vaknade, gick upp ur sängen och föll livlös till golvet. Hon hade fått ett artärbråck i hjärnan och fördes i ilfart till sjukhuset.

– När jag fick samtalet av min bror trodde jag först att han sa fel i chocken och menade min pappa som hade haft flera tidigare hjärtproblem. Jag trodde aldrig att det skulle hända min mamma som var både relativt ung och frisk, berättar Mia.

Hon kastade sig i bilen och körde de 20 milen mellan Helsingborg och Växjö, där hennes mamma vårdades på intensivvårdsavdelningen.

– Hon var då medvetslös och förklarades senare död på sjukhuset, berättar Mia.

Ulla-Britt hade tidigare pratat mycket om hur hon ställde sig till organdonation och var tydlig med att hon ville donera sina organ vid sitt frånfälle. Men när familjen lyfte frågan med läkarna på sjukhuset var det inte självklart att hennes sista önskan skulle bli tillgodosedd.

Det visade sig att Ulla-Britt aldrig kommit till skott och skickat in dokumenten till Socialstyrelsen, vilket var brukligt i början av 2000-talet. Då hon inte fanns med i donationsregistret uppstod en diskussion.

– Vi upplevde det lite som att läkaren ifrågasatte om hon verkligen ville donera, vilket var lite märkligt när vi samtidigt visste hur stort behovet av organ var.  Vi var dock säkra på vår sak och tack vare att vi alla fyra hört mamma framföra sin önskan kunde vi stå starka i vårt beslut. Vi var fullständigt övertygade om att det var det här hon ville.

Familjen fick sin vilja igenom och Ulla-Britt förbereddes för uttagsoperation.

Fyra personer fick sedan chans att leva vidare tack vare Ulla-Britts organ. Två personer fick varsin njure och en person fick hennes bukspottskörtel. Hennes lever gick till en 15-årig kille som stod på den så kallade ”Urgent  call” listan.

–När mammas lever kom hade han bara några dygn kvar att leva. Att mamma dog precis då och att hennes lever matchade har fått mig och mina syskon att känna att det kanske trots allt fanns en mening med det hela. Det känns otroligt skönt att veta att mamma lever vidare i fyra andra personer.

Efter moderns dödsfall bestämde sig Mia för att arbeta ideellt för organisationen MOD – Mer organdonation, i syfte att belysa vikten av att ta ställning.

– Det är helt okej att säga nej till organdonation, men det är viktigt att man tar ställning. Det gör det så mycket lättare för de anhöriga som då slipper fatta beslutet när situationen uppstår. Att ta diskussionen när man är frisk och inte ligger för döden är också viktigt, menar Mia.

– Det blir mer odramatiskt om man gör det en helt vanlig dag där döden känns avlägsen, säger hon.

För många handlar rädslan om att säga ja till donation om okunskap och myter.

– Jag tror att det som anhörig till en donator är viktigt att berätta hur det går till. Donatorn ser inte annorlunda ut efter uttagsoperationen och man får säga farväl precis som vid vilket annat dödsfall som helst.

För Mia och hennes familj blev organdonationen en stor hjälp i sorgearbetet.

– Det blev ett sätt att hedra henne och hennes sista vilja, vilket hjälpte oss i sorgen. Hon levde sitt liv med att hjälpa andra och nu fick hon göra det in i det sista. Kanske gjorde hon till och med sin allra största insats efter sin död.

LÄS MER: Organdonation- ”Jag har tagit ställning, har du?”

LÄS MER: Så ska fler få chans att donera sina organ efter sin död

 

Publicerad i Lokaltidningen

Text: Sann Hjalmarsson

Kommentera