”Nu är jag bara morgontrött, inte dödstrött”

Hon hann aldrig bli rädd – eller nervös. När telefonen ringde kvart över nio den där aprilkvällen för fyra år sedan hade hon ju bara stått en månad i kö för att få en transplantation.

– Först när koordinatorn sa ”Vi har en lever till dig. Kan du komma in nu?” så förstod jag: Oj, det är dags.

Sedan gick allt fort. Fyrtiofem minuter senare satt Birgitta Rask i en taxi till Huddinge sjukhus. Hennes tioåriga son var hos sin pappa den veckan och två väninnor kom till sjukhuset för att peppa och stötta. Birgitta minns att stämningen blev lite nervöst fnissig.

– Allt var så overkligt, lite på distans på något sätt. Men på natten sov jag som en sten och klockan sex morgonen därpå rullades jag in på operation.

Birgitta Rask har några håltimmar från arbetet på Huddingegymnasiet där hon arbetar som historie- och SO-lärare för nyanlända. Vi ses över en kopp kaffe hemma i hennes kök. På en liten griffeltavla på väggen har någon skrivit ”Be happy” med vit krita, och i en kökslåda bredvid O´Boy-burken ligger hennes mediciner.

– Jag tar sex tabletter två gånger om dagen. I början, efter transplantationen, var det 39 per dag.

Birgitta Rask fick sin nya lever från avliden donator, en kvinna i 50-årsåldern. Det är det enda hon vet – och får veta – om givaren. Transplantationen tog sex timmar och den nya levern ”funkade direkt, klick, klick, klick”.

– Jag kallar den Lucy, säger hon och klappar lite på upptill på högra sidan av sin mage. Jag är utbildad arkeolog och Lucy syftar på urtidsmänniskan Lucy som man hittade på 70-talet. Jag har en skyldighet att ta hand om min lever. Det har gått bra hittills. Vi tycker så mycket om varandra, jag och Lucy.

Birgitta Rasks egen lever hade under flera år fungerat allt sämre på grund av de kroniska leverinflammationer hon fått till följd av tarmsjukdomen ulcerös kolit som drabbat henne som ung. Blodprover pekade på förhöjda levervärdena som steg successivt.

– Jag hade inte ont men var jämt trött och hade klåda över hela kroppen, till och med under fotsulorna. Det var som att bada i myggbett.  Jag kunde inte sova, jag tappade vikt och vägde 47 kilo, det var förfärligt. Det höll på i två år, till och från, innan man hittade ett läkemedel mot klådan.

När sjukdomen eskalerade så ville Birgitta Rask ställa sig i kö för en transplantation. En rad undersökningar genomfördes men hon fick nej. Hon ansågs för frisk.

– Jag blev jättebesviken, jag hade varit sjuk sedan jag var 23 år.

Via Facebook fick hon kontakt med en amerikansk chattsida där personer som antingen stod i kö för att transplanteras eller hade gjort det skrev om sina upplevelser. De gav henne rådet att börja träna.

– Så jag började träna – löpning och styrketräning – och tänka på vad jag åt och jag märkte en skillnad här säger hon och pekar på sitt huvud, men inte i kroppen. Det var jättejättetungt att träna. Jag orkade knappt springa 3 kilometer.

Strax efter det negativa kö-beskedet fick Birgitta ytterligare en allvarlig leverinflammation. Det blev undersökningar och denna gång sattes hon upp på väntelistan för en transplantation.

– I allt det som har hänt har jag också lärt känna mig själv, och blivit överraskad över att jag är så stark eftersom jag aldrig tidigare behövt utmana mig själv på det viset.

Samma år som Birgitta Rask transplanterades, 2014, genomfördes i Sverige totalt 182 levertransplantationer.

– När jag vaknade på intensiven efter transplantationen och min då 10-årige son .kom på besök på eftermiddagen var känslan…ja, nästan som att föda barn igen. Alla instinkter gick igång, berättar Birgitta och blir påtagligt rörd av minnet.

– Det fanns också en chattgrupp på Facebook där mina kompisar och min kärlek Anders hade skrivit och gjort upp schema om vilka som skulle komma och ta hand om mig och städa. Där skrev människor som jag inte hade träffat sedan jag var liten. Det var en sådan värme och kärlek; en trygghet. Jag brukar säga att det var som om jag var på min egen begravning och lyssnade till vad de sa.

Efter transplantationen var Birgitta Rask sjukskriven i ett halvår och jobbade sedan halvtid i sex månader innan hon gick upp i full tid.  I dag går hon på regelbundna kontroller en gång i halvåret. Det är korta möten säger hon och knackar i köksbordet.

– Min son ser att jag har bestämt mig för att det här ska gå bra. Att växa upp med en sjuk mamma är inte lätt, men vi är tajta. Häromdagen när jag hade ont i magen sa han lugnt: Ska jag vara orolig?

Hennes elever på skolan vet också vad hon har gått igenom.

– De frågar ibland oroligt om hur jag mår, eller hur det är med ärret. Jag har världens finaste ärr fast det är 27 cm, säger Birgitta reser sig upp och drar upp den rosa blusen och visar ett fint spegelvänt L-format ärr.

– Det påminner mig om att leva nu och att jag är stark. Numera är jag bara morgontrött, inte dödstrött.

Skriven av Carin Ståhlberg
Publicerad av DN

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.