Ny njure gav nytt liv

När idrottskillen Henrik Eklund var endast 13 år gammal fick han veta att hans njurar höll på att ge upp. En donation blev lösningen och nu är Henrik tillbaka till sitt pigga jag, med en ny njure och ett nytt intresse.

Det var oktober och hockeysäsongen 2013-2014 hade precis startat. Henrik, som spelade för Modo Hockey U14, såg fram emot höstens träningar och matcher när någonting började kännas fel. Han mådde dåligt nästan varje morgon med illamående, kräkningar och en till synes oförklarlig trötthet för den tidigare så pigga och aktiva idrottskillen.
– Det såg ut som om jag var i dålig form, men jag tränade lika hårt som alla andra, säger Henrik vars familj snart förstod att någonting inte stod rätt till.
Ett besök på sjukhuset i Örnsköldsvik bekräftade farhågorna. Blodprovet, vars resultat de fick reda på redan samma dag, indikerade att någonting var fel med njurarna. Henrik remitterades därför snabbt till Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge, Stockholm.
– Vi trodde att vi skulle vara där en dag, men vi var där nästan en vecka, säger Henriks mamma Gunilla.
Utredningen visade att Henrik endast hade 28 procent njurfunktion och läkarna kunde redan då se att det så småningom skulle behövas en transplantation – hur länge det skulle dröja var dock inte klart. Kanske skulle Henrik kunna klara sig två år, kanske tjugo, med medicinering.
– Egentligen mådde jag ganska bra då. Jag var trött och så, men annars var det okej, säger Henrik och berättar att han fortsatte att spela ishockey ett bra tag till.
Att han var i så god fysisk form innan sjukdomen drabbade gjorde troligtvis att han klarade av ansträngningen bättre än de flesta skulle gjort. Samtidigt gjorde sportintresset det extra svårt att acceptera förändringarna som njurproblemen förde med sig.
– Det första riktiga bakslaget var när de sa att jag var tvungen att sluta med hockeyn. Jag fick inte få mjölksyra längre, det klarade inte njurarna av. Det var mitt under säsongen. Jag fick fortfarande vara med i laget på ett hörn, men jag fick inte ta i och jag fick inte spela matcher. Det gick inte längre att leva som vanligt.

I och med att Henrik var i den åldern då hans kropp växte insåg man att han inte skulle ha så mycket tid till sitt förfogande. En allt svagare njure skulle ta hand om en allt större kropp och problemen försvårades snabbt. När beskedet kom att det var dags att tänka på donation var njurfunktionen nere på omkring 10 procent. Henriks föräldrar, Gunilla och Johan, var båda villiga att ställa upp som donator och det blev Gunilla som först genomgick den rigorösa utredning som krävs för att få göra en så kallad levande donation.
– Jag blev kollad från topp till tå. Bortsett från att man måste matcha så får man inte ha några fysiska faktorer som kan göra att man som donator utsätts för alltför hög risk. När det var klart och bestämt att jag kunde donera så köpte vi tårta för att fira.
Några månader senare, under tidig vår 2015, fick Henrik och Gunilla en tid: den 26:e oktober skulle operationen ske.
Den sommaren spenderade Henrik med att spela golf – en av få sporter han kunde genomföra utan att bryta mot reglerna om begränsad ansträngning. Med en golfbil tog han sig runt banan på Veckefjärden, från hål till hål, praktiskt taget varje dag och blev på köpet rejält golf-biten.
– Jag gick faktiskt inte och tänkte så mycket på operationen. Jag var mest glad åt att det skulle bli av. Det kändes bara skönt att få bli frisk.
Fredagen innan det var dags åkte de ner till Stockholm och spenderade ett par dagar i staden innan de åkte in till sjukhuset i Huddinge på söndagen för de slutgiltiga kontrollerna inför måndagens operation.
– Vi hade var sitt rum redan kvällen innan. Det kändes lite avigt att inte vara tillsammans, men personalen förklarade att det var viktigt för återhämtningen efteråt, förklarar Gunilla och berättar att ingen av dem har några direkta minnen av förloppet.
De sövdes och vaknade i lugn och ro, i var sitt rum, efter de lyckade operationerna. Henrik var först på benen och hälsade på sin mamma som ganska snart därefter också kom på benen.
– Vi har sett svensk sjukvård när den är som bäst, säger Gunilla. Det var enormt proffsigt på alla plan och alla dumma frågor man haft har man kunnat fråga. Vi trodde att vi skulle vara fast i Stockholm ganska länge, men dag sju sa de att om allt såg bra ut så skulle vi få åka hem.
Det fick de. Redan dagen efter satte de sig i bilen och körde hemåt med ett snabbesök på Max i Hudiksvall som enda stopp.

Under tre månader var Henrik och Gunilla hemma och fick tillfriskna. Gemensamma promenader var en daglig aktivitet som så sakta bytts mot mer ansträngande sådana.
– Jag var egentligen borta från hård träning i ett och ett halvt – två år. Så fysiskt är det mycket att ta igen, säger Henrik som fortsatt med golfen han fastnade för den där sommaren innan operationen.
Nu utan hjälp av en golfbil.
– Det där med hockeyn var jobbigt – att ge upp den, men jag tänkte aldrig på att det var så allvarligt som det var med själva sjukdomen, förklarar Henrik.
– Det var istället ganska jobbigt efteråt. Dagarna efter operationen mådde jag dåligt av det, men även därefter, säger Henrik som tror att det berodde både på att kroppen behövde läka och på grund av de mediciner han tog för att inte stöta bort den nya njuren.
Under konvalescensen var det mängder av sjukhusbesök som skulle avklaras, bland annat ett i veckan på sjukhuset i Huddinge för att justera medicineringen och se till att allt fungerade som det skulle. Henrik saknade umgänget med kompisarna och missade mycket av skolåret men lyckades gå kvar i sin årskurs tack vare hårt arbete och bra kontakt med skola och lärare.
Trots svårigheterna är familjen tacksam över att det inte var värre. Efter alla vändor på sjukhus, och framförallt barnavdelningarna där, känner de sig förhållandevis lyckligt lottade.
– Faktiskt har vi haft himla tur – vi har inte haft några bakslag. Och jag hittade ju golfen. Hade jag inte haft den hade det definitivt varit mycket jobbigare, säger Henrik som är samma pratsamma och optimistiska person som tidigare.
– Just nu ser det bara ljust ut. Jag vet inte vad jag vill göra i framtiden, men nu finns det inga begränsningar.

 

Har du tagit ställning?

  • Idag finns det olika sätt att uttrycka sin vilja till organdonation, muntligt som skriftligt, och alla sätt är likvärdiga.
  • Prata med dina anhöriga.
  • Ladda hem ditt digitala donationskort.
  • Skriv under ett traditionellt donationskort.
  • Registrera dig hos Socialstyrelsens donationsregister.

Det är den senaste uttryckta viljan som gäller.

 

Publicerad i Webben7

Text: Märta Wulff

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.