Rattfylleristen dödade Marcus barn. Kampsporten är hans väg tillbaka

Han vaknade av sirenerna – till sitt livs mardröm. Men MMA-stjärnan Marcus Kowal är fast besluten att göra sonen Liams död till något meningsfullt.

 

Marcus Kowall i Nyhetsmorgon

3 september 2016, Hawthorne, Los Angeles

Marcus Kowal skulle bara ta en tupplur.

Sen planerade han att ta med sonen Liam, 15 månader, på en festival.

– Jag vaknade av sirener från polis och ambulans. Med en gång fick jag en obehaglig känsla i kroppen, säger Marcus.

Var är Liam?

Hans fru Mishel svarade att hennes lillasyster tagit med Liam ut på en promenad.

Båda blev oroliga. Mishel gick ut och tittade men såg inget. De ringde till lillasystern. Inget svar.

– Hela tiden hade jag en jävla magkänsla av att något inte stämde, säger Marcus.

Då började hunden skälla. En granne rusade in i trappuppgången.

– Your baby, your baby!, skrek hon.

– Jag sprang rätt ut, barfota, nerför gatan. Det första jag ser när jag kommer fram till platsen är Liams barnvagn. Den var i två delar och hans lilla gröna groda som han alltid hade med sig låg mitt på vägen, säger Marcus.

Marcus Kowal är uppvuxen i Lindome, Göteborg. Som 15-åring flyttade han med sin familj till Birmingham där hans pappa arbetade inom industrin.

Varje dag åkte Marcus 40 minuter till skolan i Chemsley Wood, ett ökänt problemområde präglat av gängkriminalitet.

– Det var en väldig förändring från Lindome. Folk stod och rökte på på lunchrasten och det var slagsmål jämt, säger Marcus.

Han började med kampsport för att bli bättre på att slåss. Det är inget han hymlar med.

Men kampsporten har också räddat hans liv, säger han.

– Jag har alltid haft mycket energi och älskar adrenalinet. Kampsporten var det enda som kunde hjälpa mig att få utlopp för det.

Han testade aikido, karate, taekwondo men hittade till slut rätt i kickboxningen. Det var kärlek vid första sparken.

– Man får ge och ta slag. En mot en. Kickboxning är en väldigt naken sanning, du kan inte gömma dig, säger han.

Sin första match gick han som 18-åring och samma år startade han sin första kickboxningsklubb.

Kickboxning blev hans liv.

Polisen försökte stoppa Marcus från att ta sig fram till barnvagnen.

– Jag knuffade polisen åt sidan. Mishel grät och skrek, säger han.

De hoppade in i polisbilen. Från ambulansen fick de veta att Liam andades på egen hand och att hjärtat slog. Hoppet levde.

De träffade sin son på sjukhuset.

– Det såg ut som att han låg och sov.

De satt där i flera timmar. Liam vaknade inte. De fick veta att han hade blödningar på hjärnan och skulle röntgas.

Marcus kastades tillbaka till en annan kväll som gjort starkt avtryck på hans liv. Den dagen hans vän, boxaren Frida Wallberg, knockades medvetslös under en gala i Stockholm.

 – Jag var konferencier och satt ringside. Jag var helt säker på att Frida skulle dö den kvällen. Jag visste ju hur illa det kunde vara med blödningar på hjärnan, säger Marcus.

Nu var det i stället hans 15 månader gamla son som låg på sjukhuset med blödningar. Läkarna gjorde många tester, timmarna gick.

Efter ett halvt dygns väntan fick de beskedet: Liam var hjärndöd.

– De tolv timmarna av väntan var det absolut värsta helvete en människa kan gå igenom, säger Marcus.

Det fanns ingenting att göra.

– Att som förälder behöva gå ut från det rum där ens barn ligger, när man är programmerad att aldrig lämna sitt barn, är fruktansvärt. Jag var tvungen att fysiskt ta med mig Mishel, hon vägrade lämna hans sida.

 

 

För fyra år sedan jobbade Mishel som front desk manager på det gym i Los Angeles där Marcus var instruktör.

Hon var bara 19 år, men det var det ingen som kunde tro.

– Jag visste inte att hon använde falskleg första gången vi gick ut. Hon var så smart, driven och rolig, säger Marcus.

Nu har de varit gifta i över två år och tillsammans har de delat sitt livs största dag.

– Den dagen Liam kom var det stoltaste ögonblicket i mitt liv. Man hade sett magen växa, känt honom och pratat med honom genom magen. Att se någon man aldrig träffat förut och med en gång bara veta att man skulle offra sitt liv för honom, det är overkligt.

Marcus var en ovanlig pappa i Los Angeles. En pappa som visserligen jobbade mycket men som också såg till att få ordentligt med tid ihop med sin son.

– Här är det vanligt att föräldrar tar ett andra jobb för att ha råd med barnvakt. För mig var det alltid viktigare att vara Liams pappa.

De har rest mycket ihop. Thailand, Sverige, Florida. Hemma i Hawthorne gick Marcus och Liam ofta till hundparken. Torsdagar var heliga. Då simmade de tillsammans. Både far och son älskade vatten.

Marcus äger tre gym i Los Angeles, där också Mishel jobbar, så Liam har också hängt många timmar på gymmet.

– Han var bara 15 månader men har träffat så många människor och gjort så mycket avtryck, säger Marcus.

Hon heter Donna Marie Higgins. Kvinnan som körde på Liam Kowal och hans 15-åriga moster vid ett övergångsställe.

Hon var alkoholpåverkad och smet från platsen. Men stoppades av rådiga vittnen.

 – Det är fruktansvärt korkat och själviskt att fylleköra. I Sverige kan du vara gangster men du sätter dig inte full bakom ratten, det är skamfyllt. Här i USA är det inte så. Det tänker jag jobba resten av mitt liv för att ändra på, säger Marcus.

Rättegången pågår ett bra tag framöver. Det enda Marcus hoppas på är ett rättvist straff. Sen vill han inte lägga mer tid på Donna Marie Higgins.

Han har annat att arbeta för.

När Liam fortfarande låg på sjukhuset startade en vän till Marcus en insamling som snabbt drog in 70 000 dollar och fortsatte att ticka på. Det täcker advokatkostnader och inkomstbortfall för familjen.

Men det blir också mycket pengar över. Pengar som Marcus och Mishel vill använda för att rädda liv.

Den morgonen som Liam Kowal begravdes startade paret en stiftelse i sin sons namn. Liams Life arbetar mot två viktiga mål:

Att få stopp på fyllekörning och att få fler att skriva upp sig för organdonation.

Liams lungor och njurar donerades.

– Liams död fick mig att inse hur viktigt organdonation är. Jag visste inte då att flera människor dör om dagen i USA för att de inte får det organ de behöver. Jag har lärt mig så mycket.

De senaste åtta månaderna har varit becksvarta. Tomrummen, tystnaden, har Marcus fyllt med jobb.

Han är ute och föreläser för att få fler att inse faran med att köra rattfull. Han uppvaktar politiker för att få ner gränsen för rattfylleri från 0,8 till 0,4 promille. Han jobbar mot bilindustrin för att alla nyproducerade bilar ska ha automatiska bromsar. Tre universitetsstudent har redan hunnit få stipendium från Liams life för att jobba mot just det målet.

Kampsporten har hjälpt Marcus att inte bara överleva, utan att leva.

– Kampsporten sträckte ut en hand och har varit som en stor familj för mig, särskilt på mina gym. Jag önskar att jag aldrig hade fått reda på hur stort supporternätverk  jag har men det har varit ljuset i sex väldigt mörka månader.

De första två-tre veckorna efter Liams död gjorde han ingenting. Den längsta perioden utan träning sedan han var barn. Att ta sig tillbaka till gymmet var svårt, men nödvändigt.

– Jag känner fortfarande hopplöshet vissa dagar när jag vaknar, att allt känns meningslöst, men kampsporten har hjälpt mig att få ut både frustration och aggression. Det är så lätt att fastna i bitterhet och ilska. Det är giftigt och jag tror att det är viktigt att hitta ett utlopp för de känslorna.

Som en del i sorgeprocessen har Marcus träffat många föräldrar som förlorat barn.

– Många vänder sig till alkohol och droger. Man blir desperat i sitt sökande efter något att dämpa smärtan med. Kampsporten har hjälpt mig väldigt mycket i att bearbeta det som hänt. Och då menar jag inte bara träningen i sig utan hela kampsportens sätt att tänka, sätt att leva. Att arbeta med långa och korta målsättningar, att samarbeta, att misslyckas men ta sig upp igen. Det är samma del av hjärnan som behandlar fysisk och psykisk smärta. Med kampsporten kan jag lära mig att hantera den.

En gång styrde kampsporten Marcus bort från fel riktning i livet, från droger, våld och kriminalitet. Nu har den blivit livsavgörande igen.

Varje dag gör Marcus 100 sparkar för Liam, hur sjuk eller trött han än är. Han filmar det och lägger ut på sociala medier, tillsammans med en fakta om Liam och en fakta om fyllekörning eller organdonation.

– Vissa dagars känns det meningslöst men jag vet att det når ut till människor. De dagar jag behöver få ut frustration och smärta sparkar jag mycket hårdare. Det känns som att jag gör något för min son, det här är mitt sätt att visa det på, säger han.

Tillsammans med Mishel lever Marcus dag för dag. Han slåss för sitt liv. Hon målar och skriver poesi. De går långa promenader och växer starkare samman.

Alltid med nästa mål i sikte.

Just nu arbetar de med att anordna en stor gatufest i Hawthorne, till minne av Liam som skulle ha fyllt två år nu i maj.

–  Vi vill göra hans födelsedag till något positivt. En stor fest med temat hälsa. Alla är välkomna och det ska vara en hyllning till livet. Liam spred så mycket glädje i sitt korta liv och det vill jag fortsätta göra, i hans namn.

Publicerad i KIT

Text: Jenny Agö

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.