Foto: Jan-Erik Ejenstam

Nej, det var inte Helenes fel att Ulf Lindholm tvingades genomgå en hjärttransplantation, även om hans hjärta slog så hårt att det nästan gick sönder när de träffades 1999. Hans hjärta var dåligt redan då, och värre skulle det bli. Men sedan tio år tillbaka bankar ett friskt hjärta i hans bröst, och ingen är lyckligare över det än den levnadsglade Ulf och hans lika gladlynta fru.

– Jag klarade det, säger han med ett stort leende. Och numera har jag två födelsedagar: Dels den dag när jag föddes, dels också den dag då jag fick mitt nya hjärta. Men jag hade aldrig orkat göra den här resan utan Helenes ovärderliga stöd.

Ulf, 54, och Helene, 52, bor 
i Västervik. Till familjen hör också hans utflugna dotter Anna, 29, och Helenes döttrar Rebecca, 26, och Amanda, 23. Tillsammans bildar de en väl sammansvetsad bonusfamilj och har även fått fyra barnbarn.

Föddes med enkammarhjärta

Men att han skulle få uppleva det var mer än han hade vågat drömma om. Han är en överlevare som hade oddsen emot sig redan som nyfödd. Han föddes med enkammarhjärta och i stället för att komma hem med ett nyfött barn fick hans föräldrar se sin lille son köras akut till sjukhuset i Västervik och vidare till Stockholm.

Hur han klarade sig är en gåta, både för honom själv och för omgivningen. Förmodligen är han den enda i Sverige som överlevt ett så allvarligt hjärtfel. Men han kämpade på och började skolan, och hade inga problem med kompisar även om han inte alltid orkade hänga med i deras tempo.

– Jag kunde ju inte vara med och spela fotboll, men hittade andra intressen. Tennis, och senare dans, var något jag fastnade för och kunde ägna mig åt.
När han var tolv år opererades han för första gången. Operationen innebar att blodet leddes om och att kamrar och förmak öppnades upp, och en redan stark livsgnista lyste än klarare. Han såg aldrig sig själv som sjuk, utan gasade på så mycket han orkade. Och det gällde både i skolan och på fritiden.

Denne pojke växte upp och blev man och fick både jobb och ett förhållande som alltså resulterade i dottern Anna. Han körde på för fullt, och hade ett krävande arbete som centrumledare. På fritiden var det bugg som gällde, han var länge danslärare, och 1999 dansade Helene in i hans liv. Han var lärare och hon elev när det sa pang, men det dröjde ett år innan de blev ett par.

Hamnade på donationslistan

Ulf vägrade vara sjuk, och hon såg honom också som frisk. Och att de var som gjorda för varandra insåg de båda två. Hon var så säker på att han var mannen i hennes liv att hon friade efter bara ett par år.

– Då var det skottår, skrattar hon. Men han tackade nej till frieriet med hänvisning till sitt dåliga hjärta. Det var ingen idé att gifta sig, han skulle snart dö. Men han lovade att vi skulle gifta oss om han fick ett nytt hjärta …

När han precis hade fyllt 40 gjordes en ny operation, men läkarna var inte nådiga i sin dom: Om han skulle ha en chans att överleva skulle han behöva ett nytt hjärta ganska snart. Men han lät sig inte nedslås, utan jobbade så mycket som det bara gick och såg till att hålla igång. Allt för att vara i bättre skick, och få en kortare konvalescens den dag då hjärtbytet var ett faktum.

– Jag kunde ju inte ligga hemma och tycka synd om mig själv i väntan på transplantationen.

2005 kom han upp på donationslistan och fick göra flera undersökningar i Lund. Risken var stor att han inte skulle klara operationen, men han hade bestämt sig för att överleva. Och lika positiv var Helene som jobbar som barnsjuksköterska och bland annat har ansvar för barn med hjärtfel.

– Vi skämtade om Ulfs hjärta hit och dit, och till slut blev det ett sätt att klara vardagen, förklarar hon.

Blev ”isolerad” i Västervik

Humorn var en räddningsplanka, för den kommande tiden blev minst sagt tuff. Han fick bara röra sig i en 20 kilometer lång radie från Västervik för att hela tiden vara redo om telefonen skulle ringa. Vissa dagar mådde han allt annat än bra, andra dagar var han ute och busade med ungarna. Han jobbade hårt med att tänka positivt under ”isoleringen” i Västervik. Väntan blev lång, men efter två och ett halvt år var det äntligen dags.

Ambulansen kom och hämtade honom. Ambulanssjuksköterskorna hade svårt att förstå hur sjuk han var då han envisades med att sitta fram i ambulansen.

– Jag ville ju sitta så att jag kunde titta ut under resan, säger Ulf.

Foto: Privat

I 160 bar det av till Norrköping, och där väntade ett plan för vidare transport till Lund.
Hemma gick en orolig Helene och väntade och hon glömmer aldrig telefonsamtalet morgonen efter. Hon stod på Coop när läkaren ringde och talade om 
att Ulf levde, men att han låg nedsövd.

– Då tog jag en cykeltur för att skingra tankarna och inväntade nästa samtal. Det tog ett par timmar, sedan ringde de och sa att jag kunde komma nu, för de skulle väcka honom. De hade ingen aning om att jag hade fem timmar till Lund, och jag körde som en galning …

Friade till sin Helene

Han vaknade av att en sjuksköterska stod böjd över honom och sa: ”Lugna dig, Ulf, hon är på väg.” Och när hon steg in 
i rummet kunde han försiktigt få fram: ”Jag älskar dig och jag klarade det.”

Livet hade segrat och efter transplantationen har allt fungerat mycket bra. Kroppen tog emot det nya hjärtat. Och Ulf infriade sitt löfte: Han friade till Helene.

– Vi gifte oss den första augusti 2009 hemma i vår trädgård, säger hon. Vi hyrde ett partytält för att kunna samla hela släkten, och det var full fart.

Efter transplantationen får han bara jobba 50 procent, och det var svårt att få jobbet som centrumledare att fungera. Han valde då att säga upp sig och kör i dag budbil, samtidigt som han rör på sig på jobbet.

– Jag har stegräknare och det brukar bli 15 000 steg om dagen. Det är jättebra för mig som ska hålla mig i rörelse.

Det Ulf gått igenom har stärkt honom. Livet tas till vara på ett annat sätt och han är noga med att tänka på det positiva och försöka tränga bort det jobbiga.

– Om jag hade gått omkring och oroat mig kunde jag ha oroat ihjäl mig, ler han. Jag är ingen grubblare, utan ser mest framåt. Det gäller att leva här och nu.

Av Anna Lindau Backlund
Publicerad i Året Runt