Adam

I väntan på samtalet som ska ge ett nytt hjärta och ett nytt liv. Det kan ringa idag, om en månad eller om ett år.

30 juni 2017. Min födelsedag. Det var då jag började må dåligt. Riktigt dåligt. Dagen innan hade jag varit på konsert i Stockholm och allt var precis som vanligt. Födelsedagen firade jag med ett par vänner utanför Stockholm. Jag började att känna mig trött. På natten kunde jag inte sova eftersom jag hade ont i magen. Jag fick svårt att andas och kallsvettades. Det skulle senare visa sig vara vätska i lungorna på grund av hastigt försvårad hjärtsvikt. Det gick en vecka och jag blev inte bättre. I samråd med mina föräldrar sökte jag till akuten i Halmstad. Röntgenbilderna visade vätska i lungorna. Jag behandlades för detta och med hjärtstärkande medicin som ges intravenöst. Jag fick stanna på sjukhuset i fyra dygn. Något som kändes som en evighet.

Efter en dryg vecka började jag må dåligt igen och åkte in till akuten vid mitt hemsjukhus i Värnamo. Jag blev inlagd under ett dygn. Återigen med vätska i lungorna. Efter ett par dagar hemma hos mina föräldrar var jag så risig att vi bestämde oss för att åka direkt till akuten, länssjukhuset Ryhov, i Jönköping. Det blev full kalabalik när jag kom dit. Det satte ”infarter”, det togs otaliga rör med blod, artärblodprov, EKG, ultraljud, röntgen med mera. Vätskan i lungorna fanns där igen och hade orsakat både lunginflammation och lungsäcksinflammation i vänster lunga. Allt det ihop med min hjärtsvikt gjorde läget allvarligt och jag sattes på penicillinkur för att få bukt med lunginflammation. Läget stabiliserades men lunginflammationen ville inte ge med sig. Läkare fattade beslut om att jag skulle flyttas till Universitetssjukhuset i Linköping. Totalt varade vistelsen i Jönköping i fem dygn, innan jag kom till Linköping med min första ambulansfärd.

I Linköping fortsatte behandlingen mot lunginflammationen. Under denna tid startade en långdragen utredning kring om jag var aktuell för en hjärttransplantation. Läkarna meddelade att en mekanisk hjärtpump var den enda behandlingen som skulle fungera i väntan på det nya hjärtat. När utredningen var klar skrevs jag ut efter drygt fyra veckor. Det beslutades att jag fram till pump-operationen skulle behandlas veckovis med den hjärtstärkande medicinen. Följande två månader bodde jag hemma och mådde relativt bra. September kom och beslutet att jag skulle sättas upp på listan för hjärttransplantation.

I oktober kom plötsligt beskedet att hjärtpumpen skulle opereras in, i Linköping. Jag var fortfarande osäker kring detta, men nu hade jag i alla fall äntligen fått ett besked att förhålla mig till. Jag upplevde informationen inför ingreppet som ganska positiv. Operationen var mycket välplanerad, den skulle inte vara så komplicerad och förhoppningsvis med både kort och relativt enkel återhämtningstid. Operation blev det till slut, och den tog mellan 4-6 timmar att utföra. En del komplikationer tillstötte.

Jag vaknade upp på Thorax-intensiven. Där skulle jag stanna tills allt stabiliserats. De komplikationer som tillstötte gjorde att läkning och återhämtning försvårades. Jag svimmade vid ett par tillfällen. Nästa bakslag kom i form av hjärtflimmer, det vill säga konstant rusande puls, som jag låg med i nästan ett helt dygn innan det behandlades med en el-konvertering.

Under eftervården hade jag börjat att samla på mig vätska i lungorna igen, och fick flyttas tillbaka till Thorax-intensiven. Jag fick dräneringsslangar insatta i lungan för att tappa ur vätskan. När dränaget togs bort hade jag fått en massiv blödning i vänster lunga. När vi larmade fylldes rummet snabbt av vårdpersonal och jag fick opereras akut för att stoppa blödningen och tömma lungan på blod. Jag minns tydligt timmarna av andnöd mellan upptäckten och timmarna senare då det var dags för operation. Hade denna blödning inte upptäckts i tid hade jag troligtvis inte kunnat sitta och skriva detta idag.

Senare i Lund får jag mycket professionell hjälp. Något jag minns särskilt är uttrycket i sköterskans ansikte när hon påminner mig om att jag som har hjärtpump måste dricka minst 2 liter vätska per dygn, viktig information som jag tidigare inte visste. Vårdpersonalen ”tjatade på mig” och kollade till mig konstant så att jag drack och åt som jag skulle. Efter bara ett par dagar började jag må bättre och fick tillbaka krafterna. Jag kunde äntligen börja med sjukgymnastik. Jag fick tillbaka matlusten, humöret vände, och jag orkade ta emot besök. Med hjälp av den fantastiska personalen där och bra omvårdnad vände det mesta för mig i Lund till det bättre. Efter drygt två veckor i Lund skrevs jag äntligen ut. I början av december fick jag komma hem till mina föräldrar med all min nya utrustning.

Sedan jag kom hem har vardagslivet förändrats mycket. Med hjärtpumpen följer två stora batterier och en styrenhet som jag bär med mig i en väska på dagarna. På nätterna kopplar jag en sladd mellan pumpen och vägguttaget. Sladden som sticker ut ur min mage ska tas om hand och läggas om dagligen. Jag står fortsatt på listan för hjärttransplantation, vilket innebär att jag alltid måste ha telefonen och min personsökare med mig. Jag får inte vara mer än en timme från mitt hem utan att meddela detta till transplantationskoordinatorerna i Lund, och jag får inte åka utomlands. Från det att jag får samtalet som jag väntar på, ska jag vara i Lund inom ett par timmar eftersom ett donerat hjärta kan vara utanför en kropp i högst fyra timmar. Det kan ringa idag, om en månad eller om ett år.

Vardagen är klart begränsad mot vad jag är van vid, då energinivån med hjärtpump är konstant och ganska låg. Den pumpar i samma hastighet hela tiden. Fysisk ansträngning är jobbigt och jag sover betydligt mer än tidigare. Detta gör att jag inte kan jobba som jag gjort tidigare. Jag arbetade tidigare som butikschef i en möbelaffär. Istället arbetstränar jag cirka fyra halvdagar i veckan och resterande fritid går till stor del åt till att vila, hälsa på familj och vänner, att göra sjukgymnastik och att titta en hel del på TV och betalprogram (tjänster). Jag mår betydligt bättre nu och ser enbart framåt. Jag har lagt alla komplikationer bakom mig. Det som har hänt har hänt och går inte påverka. Jag väljer istället att fokusera på det jag själv kan påverka, på framtiden och på allt det positiva den för med sig. Det är min historia. I väntan på samtalet som ska ge mig ett nytt hjärta och ett nytt liv.

//Adam Trevik, 28 år, juli 2018

 

Adam Trevikminhist

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.