Agnetha

Jag var inte beredd att dö än

Hade det inte varit för de två människor som valde att donera sina organ hade jag inte levt idag. Min åsikt är att kan man tänka sig att ta emot ett organ bör man vara beredd att ge. Därför har jag anmält mig som donator.

Jag fick byta lever två gånger på grund av ett elakt virus i levern som heter hepatit.
Min infektionsdoktor sa att det inte var viruset som förstörde levern. Det var mitt eget immunförsvar som var för bra och att det försökte avlägsna viruset och samtidigt bröt ner och förstörde levern.
Jag började behandlas med de mediciner som fanns då. Varje gång jag tog min medicin i form av sprutor och tabletter fick jag influensa. Tre gånger i veckan.

Varje behandling pågick i nästan ett år och efter tre sådana behandlingar sa min läkare att han inte tyckte att vi skulle fortsätta eftersom de inte gav resultat.

Han skickade mig vidare till medicin som sände vidare remissen. Jag fick åka ner till Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg där de gjorde en utredning för att hitta en passande lever. Livet gick som i en ”grå dimma” och jag var helt orkeslös. Men när jag kom ner till sjukhuset såg jag andra som transplanterats. Det var en befrielse att se hur duktiga läkarna var där.

Jag var mycket svårt sjuk innan första operationen och när personal från Sahlgrenska ringde var jag i affären och handlade. Du är aldrig beredd på just det samtalet. Jag lämnade allt jag hade i korgen på Coop och min vän som var med, skjutsade hem mig så att jag kunde träffa mina döttrar innan avfärden. Båda var då i övre tonåren. Det var tufft att säga ”hej då”, det är en stor och komplicerad operation. År 2008 gjordes min första transplantation. När jag vaknade såg jag allt i färg igen, det var en magisk känsla.

Tyvärr hann jag bara hämta mig något från det stora ingreppet innan allt började om på nytt – i den nya levern. Den började svikta på grund av viruset som fortfarande fanns kvar. Till slut var min nya lever så dålig att jag fick invärtes blödningar. Det behövdes två och en halv liter blod för att jag skulle överleva. Det enda som kunde rädda mig nu var en ny lever.
Jag var ofantligt trött efter blödningarna och tappade gnistan. Där och då kändes döden nästan som en befrielse.
Jag fick alltså besked att jag behövde genomgå en ny transplantation.
Men i allt det svarta sa min yngsta dotter ”- Mamma du måste leva så att du får se dina barnbarn”.

Då bestämde jag mig för att ta kampen och jag fick återigen gå igenom en rad av undersökningar. Det är inte enkelt att få ett nytt organ, du måste genomgå en massa utredningar för att allt ska bli rätt. Jag fick åka ner till Göteborg och göra om alla undersökningar. Jag hade ju gjort detta en gång tidigare och när jag väl kommit dit var det inte lika jobbigt att vara där. Alla berörda på Sahlgrenska (sköterskor och läkare) sa: ”du kan ju det här”, vilket var sant.
Jag skrev i ”Vita arkivet” hur jag ville ha det i händelse av att det skulle gå snett. Dock var jag betydligt tryggare inför andra operationen.

Vid midsommar år 2014 var jag på min yngste brors bröllop och när vi sett den fina vigseln ute i det fria och väntade på middagen ringde telefonen. Konstigt – jag reagerar likadant varje gång. En slags invärtes pirr men också rädsla, för det är lite som att kasta sig ut i ett bungyjump. Eftersom jag var i närheten av Örebro hämtades jag på flygplatsen och åkte ner till Göteborg. På planet fanns också en kvinna som skulle få nya lungor. Jag förbereddes för operationen när jag kommit fram.
Tyvärr fick jag beskedet att levern inte var i tillräckligt bra skick så läkaren sa att jag måste åka hem och vänta. Det är inte ovanligt att detta händer för allt ska gå så snabbt . Varken jag eller någon annan vill ju få ett sjukt organ, så det var bara att acceptera läget.

Så i slutet av augusti 2014 ringde telefonen igen. Dags att åka återigen. Där stod jag ensam i den kyliga natten på Umeå flygplats och väntade på planet som skulle ta mig ner till Göteborg. Efter en mellanlandning på Arlanda fick jag sällskap med ännu en kvinna som skulle få nya lungor.
Jag hade också fått medicin mot min hepatit som gjorde att jag var frisk från viruset när jag transplanterades. Transplantationen gick fint och jag tackar den duktige läkare som opererade och den person som donerade sin lever så att jag fortfarande lever och finns här.
Jag vill också tacka mina duktiga läkare här i Umeå och personalen på Sahlgrenska.

Jag håller på att återhämta mig, och har börjat fundera på framtiden.
Hur jag tänker leva nu när jag är frisk och orkar mycket mer än tidigare. Att resa och att måla står högt på min lista.

Framför allt vill jag bygga upp relationen med nära och kära, ta upp kontakten med alla som jag inte orkat träffa när jag har varit sjuk. Mina barn är allra viktigast. Om jag får barnbarn vill jag ju kunna vara där för dem.

/ Agnetha Lundin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.