Anders

Ge aldrig upp dina drömmar och mål!

”Dina njurar är vita”, sa läkaren som genomförde ultraljudsundersökningen på Södra Älvsborgs sjukhus i Borås. Själv förstod jag inte riktigt vad det innebar och jag var för trött och rädd för att fråga. Jag hade ett par timmar tidigare kommit in akut till sjukhuset och det senaste dygnet hade vänt hela min tillvaro upp och ner. På eftermiddagen dagen innan hade min läkare meddelat mig att jag var tvungen att uppsöka sjukhuset akut och att min njurfunktion var allvarligt försämrad, det visade samtliga prover med all tydlighet. Under hela hösten hade jag känt mig otroligt trött, en förlamande trötthet som inte gick över oavsett hur mycket jag än sov. Nu i januari 1999 fungerade inte min kropp längre och senare på kvällen den dagen fick jag det definitiva beskedet, kronisk njursvikt och akut behov av dialys.

Bara ett knappt halvår tidigare, i juli 1998, hade jag bestigit Mont Blanc. Västra Europas högsta berg 4810 m.ö.h. Visst var det jobbigt och trött blev jag, men klättrar man ett så högt berg kan man ju inte vara sjuk i alla fall. Men det var jag. Klättringen var mitt liv och hade varit det de senaste 7 åren och jag hade bestämt att jag skulle klättra de högsta bergen i världen. Så skulle det inte bli nu. Att klättra igen kunde jag bara drömma om, livet hade gjort en helomvändning. Nästa dag skulle jag genomföra den första dialysen, läkarna hade fått en CVK (central venkateter) på plats i halsvenen på mig, och i den kopplades jag till dialysmaskinen. Själv var jag ganska likgiltig till allt som hände, jag hade tappat hoppet totalt och tänkte att blir livet för jobbigt med en sådan sjukdom så får jag nog hitta något sätt att göra slut på allting.

Vändningen kom under dialys nummer två. Jag tackade motvilligt ja till ett par hörlurar för att kunna lyssna på radio under dialysen. Egentligen vågade jag inte. ”Tänk om någon låt jag gillar och har fina minnen av kommer att spelas, vad gör jag då?” ”Tänk om dom spelar Thank U med Alanis Morissette…” Jag vet inte hur lång tid av dialysbehandlingen som hann gå, om det var en halvtimma eller timma, när radioprataren säger ”Och nu…Thank U med Alanis Morissette”. Vad skulle jag göra? Slita bort slangarna och springa därifrån? Nej, jag låg kvar och lyssnade. Jag grät och grät men någonstans just då förstod jag vad allt handlade om. Jag hade fått en ny utmaning som denna gång inte bestod av något fysiskt berg att bestiga utan ett annat berg att ta sig upp på. Jag skulle leva, jag skulle fortsätta med det jag älskade mest av allt, nämligen bergsklättringen och jag skulle vinna över min sjukdom och jag skulle leva ett så normalt liv som det bara gick. Det bestämde jag där och då.

Någon månad senare hade jag bytt från bloddialys till peretonealdialys/påsdialys (dialys genom en kateter i magen där bukhinnan fungerar som dialysmembran). Denna dialysform tog mer tid i anspråk, ca 30-40 minuter vid varje dialystillfälle med 4-5 dialyser/påsbyten varje dag. Jag kände trots allt att det gav mig en större frihet. Jag kunde plocka med dialyspåsarna vart jag än skulle. Senare under våren testade jag att klättra igen för första gången. Det fungerade! Dialyskatetern hade man opererat in så att den satt precis ovanför bältet på klätterselen, således lätt att göra dialys med selen fortfarande på. Sommaren kom och vi åkte till Norge för klättring. Det kom att bli första riktiga testet och det gick även det utmärkt. Vi klättrade leder på mellan 200 och 400 meter. Dialys gjorde jag hängandes i selen och dialysvätskor hade ett globalt medicintekniskt företag ordnat fram till närmsta apotek. Senare samma sommar packade jag och mina klättervänner bilen full med dialysvätska och klätterutrustning och åkte ner till Dolomiterna i Italien. Där stannade vi och klättrade i fyra veckor. Vissa dagar kände jag mig ganska pigg, andra dagar fick jag tillbringa i solen vilandes, på tok för trött för att röra mig.

Omedelbart i samband med att jag började med dialys anmälde min pappa sig som donator. Donationsutredningen fortskred under året och i november samma år kom beskedet. Han var godkänd som donator. Transplantationen planerades till februari. Jag försökte hålla mig aktiv men jag märkte tydligt att dialysen tärde enormt på krafterna och jag orkade inte på samma sätt som jag gjort under sommaren. Den 2 februari 2000 opererades jag och pappa, transplantationen gick bra och njuren började jobba omedelbart. Jag var kvar på Sahlgrenska i elva dagar, pappa kom hem efter fem dagar. Min omedelbara reaktion var: ”Okej, är det så här man kan må?!!”. Skillnaden var enorm. Det jag reagerade mest över var att jag kunde tänka klart igen, hjärnan kändes knivskarp. Min njurfunktion hade ju försämrats gradvis under många år, och känslan av att känna sig pigg och skärpt var helt ny för mig. Under våren började jag träna försiktigt och kom så småningom tillbaka till klättringen. Jag började efter några år också att cykla en hel del mountainbike. Åren gick och jag mådde otroligt bra. Jag kunde klättra, cykla och träna på samma nivå som mina friska vänner. Många klätterresor blev det, både till varma platser för sportklättring, men även till höga berg för alpin klättring. Jag undrar fortfarande om jag har höjdrekord för njurtransplanterade, 5500 m.ö.h i ett försök att nå toppen på berget Huayna Potosi i Bolivia 2002. Det berget nådde jag aldrig toppen på 6088 m.ö.h på, men några andra berg på drygt 5200 m.ö.h klarade jag överlycklig. Varav det högsta var Chakaltaya 5421 m.ö.h, även det i Bolivia. Samma år träffade jag min underbara fru och ytterligare några år senare fick vi vårt första barn. Livet lekte och jag kunde ta vara på varje liten bit av livet.

Nu i slutet av 2018 är jag tyvärr i samma situation igen som jag var i 1998/1999. Med ca 10 procents njurfunktion kvar på den transplanterade njuren hoppas jag på en ny transplantation. Men jag är hoppfull och jag tror att det kommer att ordna sig även denna gång. Min fru har precis gjort klart alla tester inför donation. Nu väntar vi på besked om en transplantation kan bli av med henne som donator. En av skillnaderna denna gång mot första gången är att jag har fler personer att ta hänsyn till. Mina två barn och min fru. Jag måste bli frisk igen, jag vet vilken avgörande skillnad en transplantation kan vara. Jag vet vilken enorm livskvalitet man får. Jag är enormt tacksam för den gåva jag fick för snart nitton år sedan av min pappa och hoppas snart kunna hänga på klätterklipporna igen eller susa utför en fin stig på mountainbiken. Denna gång tillsammans med dom jag älskar mest av allt i hela världen, mina två barn och min älskade fru Malin.

//Anders Hummel

 

43401177_1886924981392772_4277876001926545408_o 43518818_1886925194726084_241290120227979264_o 43570823_1886925398059397_2930396030748852224_o

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Om MOD