Anette

Jag är tacksam för min superkraft

Jag gick i femman när jag blev njursjuk. Jag fick s.k. ”fjärilsvingar” i ansiktet, det vill säga, att jag blev röd under ögonen och över kinderna. Jag gick upp i vikt och kissade blod.

Efter månader av blodprover och konstant intravenöst urindrivande, skickades jag från Karlskrona till barnavdelningen i Lund. Dit åkte jag regelbundet till en läkare på barn som gav mig medicin efter medicin- avstörningsmediciner, urindrivande och tillslut även cellgifter. Men ingenting hjälpte. Tillslut kissade jag inte alls, jag slutade växa och jag stannade av i puberteten. Jag var så svullen att jag inte kunde böja mina ben, jag var så tung att jag hade svårt att röra mig p.ga andningssvårigheter. Högstadiet kan vara en jobbig tid för många, det gör det inte lättare att man inte utvecklades som de andra tjejerna eller att man var så svullen att ögonen knappt gick att öppna. Jag ville inte gå till skolan, men jag gick ändå, jag satt upp och sov i soffan och ställde klockan på 04 för att svullnaden skulle gå ner från ansiktet. Högstadiet var en jobbig tid.

Min mamma hade konstant kontakt med sjukhuset, det kan inte varit lätt att se sin dotter så sjuk. Men en dag när vi åkte in till sjukhuset kom jag till en läkare som tog tag i saken på allvar. Han skickade ner mig akut med bårtaxi, mitt i natten, till njuravdelningen i Lund. Där fick jag träffa ännu en läkare. Det är första gången jag sett en läkare börja gråta. Hon såg min svullna, svaga kropp, med ben så svullna att de hade börjat spricka. Jag hade då både urin- och blodförgiftning. Akut dialys sattes igång. Fick reda på att jag hade 11 liter vätska i kroppen och hade inte överlevt en månad till i mitt tillstånd. Fick även reda på att om min sjukdom hade blivit behandlad rätt från början, hade mina njurar aldrig slutat fungera. Jag låg i Lund i 6 veckor. På jul, min 15 årsdag och nyårsafton.

Min mamma tvekade aldrig, hon skulle ge mig en ny njure! Så efter ett års utredning av mamma och 1,5 års dialysbehandling av mig så var det dags – min första transplantation. Det var en succé! Minns den stora glädjen av att kunna kissa igen!! Jag hade så mycket energi och min kropp svarade så bra, så efter 8 dagar kunde jag åka hem från Malmö sjukhus som en helt ny människa! Mamma mådde också bra, men jag mådde absolut bäst! Jag kunde börja mitt andra år på gymnasiet en helt ny människa men ”halleluja” där kom puberteten igång igen!

Lyckan blev inte så långvarig som vi hade hoppats. Jag började få njurbäckensinflammationer av urinvägsinfektionerna Varje gång jag fick det, så försvann några procent av min njurfunktion. Efter den sista så var det dags igen, dialys. Jag var då 21 år gammal och min första njure hade gett mig 5 fantastiska år. Denna gång hade jag ingen som kunde ge mig en njure. Jag har två fantastiska vänner som startade utredning, men de ansågs vara för unga. Nu var det bara att vänta. Denna gång gick jag i dialys 6 ggr/v istället för 3. Detta pga. att jag hade ett lågt blodtryck redan från start av dialysbehandlingen. Blodtrycksfallen kom snabbt och ofta. Vid denna tiden hade jag börjat lärarprogrammet i Växjö. Men jag orkade inte fortsätta. Jag var konstant trött av lågt blodtryck och blodbrist. Väntan på det där samtalet att det skulle bli min tur, var frustrerande, Hur länge skulle jag vänta, hur mycket mer skulle jag orka ta? Jag hade förlorat mina tonår, nu höll mina ”20nånting” år på att försvinna också.

Den 26e juni 2009 åkte jag till dialysen på morgonen som vanligt, men dialysen ville bara inte fungera. Så jag kopplade ifrån mig själv och satte upp mig på en tid på eftermiddagen istället, det kanske skulle fungera. På eftermiddagen återvände jag, kopplade maskinen, stack mig, satte igång och somnade. Två av mina sjuksköterskor väckte mig sedan med stora leenden på läpparna och glansiga ögon med orden ”det är dags nu”. Jag tittade yrvaket på maskinen, men det var ju 6 minuter kvar? På mobilen hade jag två missade samtal. Då förstod jag. Det var min tur, det var äntligen min tur!

Så med shorts, t-shirt och flipflops, direkt från Karlskrona med taxi till Malmö. Ingen tid att förlora! Jag fick min njure natten den 27 juni 2009 efter 5,5 års väntan. Efter denna transplantationen tog det en månad innan jag kom hem, Eskil var lite blygare än mammas njure att komma igång. Men han kom igång med besked efter ett tag! Återigen var det fantastiskt att kunna kissa igen, hade ju inte gjort det på 5.5 år denna gången. Ja, just det, jag har döpt min njure till Eskil. Han är min bebis, som jag bär i magen med stolthet bakom alla ärr och jag älskar honom! Han har gett mig allt! I sommar firar vi vår 8årsdag ihop. 27 juni har vi alltid kalas! På vår 4årsdag tatuerade jag en njure med änglavingar på min vänsterarm.

Jag vill tacka dig, Eskils förra ägare, du ”20nånting” som gav mina ”20nånting” livet tillbaka. Jag önskar att vi båda kunde varit här, men du ska veta att jag tar väl hand om honom. Jag har missat stora delar av mitt liv. Jag kanske inte kan göra precis allt i framtiden, men det jag kan göra, det ska jag göra med råge! För nu har jag Eskil och han är min superkraft!
Tack alla som donerat organ, står på listan, ni är alla hjältar!

// Anette Månedotter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.