Annika

Annika_färg

Det känns som att min bror Fredriks liv och öde hände ganska nyss, trots att det nu har gått 25 år.

Fredrik var en kille med mycket energi och levnadsglädje. Han tyckte om att köra motorcykel, spelade trummor i ett band, och vid 23 års ålder hade han ett eget företag där han renoverade möbler. Han levde också med en kronisk sjukdom som ständigt gjorde sig påmind.

I mitten av 1960-talet föddes Fredrik med ett hjärtfel som inte upptäcktes. En hjärtklaff som brukar stängas på små barn några veckor efter födseln, gjorde inte det. När Fredrik var 3 år blev han kraftigt magsjuk och en tid med många sjukhusbesök började. Jag kan inte räkna alla dessa timmar med väntan och oro. Jag minns mycket men har även förträngt en del, för att det var en tuff tid. Föräldrarna fick dra ett tungt lass.

Fredriks situation blev värre med tiden och läkarna lyckades inte hitta orsaken till varför han mådde så dåligt. Enda utvägen var att göra en stomi-operation, där man tar bort en del av tarmen. Man får en ”påse på magen”. Det var vid en av dessa undersökningar, inför operationen, som hjärtfelet upptäcktes. För att klara stomi-operationen fick han först genomgå en hjärtoperation. Den löpte väl ut.

När Fredrik var 5 år gjordes stomioperationen på Karolinska Sjukhuset i Stockholm. Tyvärr testades inte allt blod på den tiden, vilket ledde till att han vid blodtransfusionen fick infekterat blod. Det ledde till B-hepatit, d v s gulsot. Att Fredrik hade blivit smittad med denna sjukdom, som kan få allvarliga konsekvenser, visade sig genom att vår mamma, som vårdade honom, själv insjuknade. Hon blev så dålig att hon fick läggas in på sjukhus. Det dröjde två månader innan hon tillfrisknade och fick komma hem till sina barn som väntade hemma. För Fredriks del utvecklades gulsoten till en kronisk sjukdom som aldrig skulle gå över. De misstänkte även Crohns sjukdom, som är en inflammation i tarmen. Situationen och viruset bröt sakta ner levern och till slut fick han skrumplever. Fredrik hade blivit mycket smal.

Hemma hade han ett helt skåp fullt med mediciner, och åkte in och ut på sjukhus i hela sitt liv. Ibland veckor och månader i taget. Han fick bihåle- och lunginflammationer och det ena avlöste det andra. Jag var fyra år yngre, så även jag och mina syskon har vistats mycket på sjukhus, trots att vi är friska. Än idag väcker doften av sjukhus och desinfektionsmedel starka minnen för mig. Samtidigt var alla sköterskor snälla och omhändertagande och jag minns särskilt en sköterska som sa att hon aldrig hade sett en pojke som hade drabbats av så många olika sjukdomar.

Transplantation enda utvägen
I februari 1988, då Fredrik var 23 år, hade det gått så långt som till leversvikt, på gränsen till leverkoma. Han lades in på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Sista utvägen var en levertransplantation. Han skulle inte klara sig annars. Jag minns hur vår mamma, tapper och stark, förberedde oss flera gånger på att det inte var säkert att vi fick behålla Fredrik. Det hela kändes som en evig väntan, men till slut fanns en lever som passade Fredrik.

Operationen tog 12 timmar. Efter operationen, som på den tiden var omfattande, började Fredriks kamp. Han måste ha haft svåra smärtor och var vanligtvis expert på att inte visa att han hade ont. Jag hälsade på honom efter operationen och såg att de hade klippt hans långa ljusa hår, hans stolthet. Han såg så liten ut där han låg mellan maskiner och slangar och gnydde av att han hade ont. Många kompisar och familjen kom ofta och hälsade på och gav kort och blommor. När han blivit någorlunda återhämtad gick han i sjukhusets trappor för att bli starkare.

Två månader efter transplantationen blev Fredrik äntligen utskriven! Då tyckte han att han aldrig mått så bra i hela sitt liv. Han var oerhört tacksam. Han firade från och med den dagen två födelsedagar, en på sin riktiga födelsedag i december och en i februari, då han fått sin nya lever. Då patienten klarar sig ett år efter själva transplantationen ökar chanserna att klara sig. För att inte kroppen ska stöta bort organet måste man ta medicin resten av livet. Efterkontroller är också mycket viktiga, för att se patientens hälsa och status. I Fredriks fall klarade han sig närmare fyra år efter operationen, förutom en del virusinfektioner.

Smärtor i ryggen som inte ville ge med sig
I november 1991 kontaktade han Sahlgrenska Universitetssjukhuset på grund av smärtor i lungorna. Han fick medicin och skickades hem. I februari 1992, jag minns det så väl, sökte Fredrik för smärtor mellan skulderbladen och ont i ryggen. Provresultaten såg normala ut, men med datortomografi fann läkarna en stor tumör i den nya levern. Cancern hade spridit sig till lungorna.

Fredrik fick komma hem. Det fanns inget mer att göra. Läkarna kunde inte hjälpa honom mer. Vi alla i familjen turades om att vaka och fanns vid hans sida. En sista gång fick han komma ut i naturen och sitta på en bänk och grilla lite. Hur han orkade det förstår jag inte. När sjukvården inte längre kunde hjälpa Fredrik så gav han själv och kroppen upp. Han gick bort på bara två veckors tid, i mars 1992.

Fredriks fall var speciellt från början till slut. Om han fick cancer av den transplanterade levern eller om han utvecklade den av all medicin som fanns i hans kropp sedan många år, det får vi aldrig veta.

Fredrik tyckte att han stoppat handen i livets svarta lotteri och bara fått nitlotter hela tiden. Ändå kände han ingen bitterhet mot läkare eller sjukvården, utan med sitt lugn och tålamod och sin humor försökte han klara av och uthärda livet som det nu var. Mitt i allt elände försökte Fredrik att se positivt på de flesta situationer. Han skrev några dikter för att uttrycka sin stora tacksamhet gentemot dem som hjälpt honom. Här är en:

”Kära donator
Jag vet ej vem du är
eller rättare sagt vem du var
för jag vet att du ”var”
efter att du lämna’ den här
till mig som varit så sjuk

Jag vill tacka dig
eller du som fattat detta beslut
det kallar jag att ”dela med sig”
och för mig var det inte långt till ”slut”

Nu är jag alldeles kry
och känner mig som ny
Tack vare dig, kära donator”

Fredrik ”Freppe” Källvik (19880407 då han skrev den)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.