Åsa

Jag ser er inte borta vid matbordet! Vad är det som sker?

Det var med dessa ord som en ett år lång resa började 24:e november 2016. Vår son Erik, 18 år, som i mina ögon tidigare varit helt frisk, satte sig i soffan efter middagen och sa att han inte såg oss, eller att han såg oss väldigt suddigt en liten bit bort. Vi blev oroliga och tog med honom till akuten. Väl där blev han direkt skickad till intensiven med ett kreatinin-värde på över 1400 och skyhögt blodtryck, han var helt förgiftad. Det var därför han inte såg riktigt. Båda njurarna var helt slut, han var väldigt dålig och i behov av akutdialys. Första ronden med läkare som kom till intensiven efter ett par timmar konstaterade ”ljudligt” (högt och tydligt) att detta blir en transplantation. Livet blev från den stunden kaos för oss.

Dagar blev till veckor på sjukhuset. Erik blev bättre med dialys och fick en PD-slang (påsdialys) inopererad i magen för att ha möjlighet att sköta sin egen dialys hemma. Efter en kort tid fick han en kraftig infektion i magen. Bakterier hade kommit in i magen via slangen och Erik blev dålig igen. Slangen var tvungen att tas bort och en kateter opererades in i bröstet för bloddialys, på sjukhuset, i stället.

Det är många timmar för en kille i sina bästa år som precis har börjat sin sista termin på gymnasiet och som skulle ta studenten inom ett halvår. På något sätt, och med förstående lärare, så lyckades han ta studenten juni 2017. Det var en lycklig dag för oss alla, inte minst för Erik.

Mitt i allt detta så ställs vi inför vårt livs utmaning. Efter ett par veckor så anmälde jag mig som möjlig donator till Erik och började en utredning för att se om jag var lämplig som donator, och om vi matchade varann.

Vi var ett par stycken som testade oss, Eriks pappa och hans farfar var inte möjliga och vi hade även en god vän som anmälde sitt intresse tidigt. Vad säger man… vi var så fulla av tacksamhet för att det finns så fina människor.

Vi gick vidare båda två och det verkade som om båda matchade och skulle fungera. Till sist bestämde sig läkarna för att gå vidare med bara en donator – och det blev jag. Hans mamma.

Det kändes läskigt och lite skrämmande men samtidigt var det så rätt att kunna hjälpa till och göra något. Nu följde en intensiv tid med kontroller. Vi upplevde att vi fick jaga läkarna för att få till en tid så snabbt som möjligt. Det fanns ingenting att vänta på, ansåg vi. I början av november fick vi en tid hos samordnaren i Malmö som skulle planera in operationen inom någon månad, trodde vi.

-Vi har en tid om en vecka, kan ni ta den? sa samordnaren. Jag tror varken jag eller min son riktigt förstod vad hon sa men vi svarade i alla fall ja, att absolut, vi tar den. Dagen efter informerades min arbetsplats om situationen. Jag behövde vara hemma minst en månad för att förbereda mig inför operation.

Allt gick väldigt snabbt och vi hängde inte riktigt med. Det var skönt att det gick så snabbt och så var vi plötsligt där. Den stora operationsdagen var här. Först rullades jag ner för att min njure skulle tas ut. När jag låg på ”uppvaket” rullades Erik in för att få ta emot min njure.

Operationen gick väldigt bra, jag kände mig pigg efteråt, och kom till avdelningen samma dag.

Eriks operation gick också bra men han fick ligga kvar på ”uppvaket” under uppsikt till dagen efter. Det kändes skönt när jag äntligen fick se honom igen. Han hade ont, men allting verkade fungera. Helt fantastiskt var det. Nu följde sjukskrivning i 6 veckor för mig, jag hade aldrig speciellt ont men var väldigt trött och behövde sova en hel del.

Redan tre månader efter operationen, så har vår familj tillsammans med Erik varit och åkt skidor i Österrike tillsammans, något vi alla älskar. Vem hade kunnat tänka sig detta för ett år sedan när allt började så chockartat. Detta har varit en resa som jag hade kunnat vara utan, samtidigt så ångrar jag mig inte en sekund att jag anmälde mig som donator. Att få se en frisk och lycklig son är den bästa belöningen man få och jag är så tacksam. Jag vill också slå ett slag för sjukvården i Sverige som verkligen är i världsklass när vi som allra mest behöver den. Visst har vi jagat läkare och legat i, och de lyssnade på oss och har hjälpt oss på alla sätt. Stort tack till er.

Jag önskar att fler anmälde sig för donation så att kön för transplantation kunde kortas avsevärt.

/Åsa, mamma till Erik

 
Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.