Berth

Så hände det, i december 2013 ringde min syster. ”Jag hjälper dig Berth!”

Redan i 20 årsåldern konstaterades att jag hade så kallade poly cystiska njurar, båda njurarna var angripna. Idag 40 år senare har jag gått igenom alla stadier av njursvikt och är transplanterad sedan oktober 2014.

Redan 2012 informerade min njurläkare mig om att det var dags att försöka leta reda på någon donator av en njure till mig. Mina värden började gå ner och kurvan visade tydliga tecken på att njurarna inte var bra. Jag mådde inte bra. Samtidigt började mina undersökningar för att bli godkänd för transplantation.

Jag glömmer aldrig när brevet kom att jag var godkänd och blev uppsatt på väntelistan för en så kallad nekro-njure. Jag var nog lika försiktigt glad som nervös inför det som väntade. Jag arbetade full tid och fick hela tiden vara inställd på att telefonen kunde ringa när som helst för att en lämplig njure skulle finnas till mig. Under denna period arbetade jag som internrevisor på halvtid och hade en överenskommelse med arbetsgivaren att aldrig behöva åka längre bort än till Stockholm och att arbetsgivaren skulle stå för taxiresa mitt i natten hem mot Göteborg, om det behövdes. En spännande tid var det. Jag ryckte till varenda gång telefonen ringde. Vid åtskilliga tillfällen informerade jag om min situation för vänner, på arbetsplatsen och alla andra möjliga ställen. Av förståeliga skäl var intresset ganska svalt, det är ett stort beslut att fatta, och okunskap och självklart rädsla för ett sådant ingrepp påverkar också. Det har jag fortfarande största förståelse för.

Men så dök en tanke upp, vi är fem syskon och nu kändes det dags att bearbeta dem. Jag funderade ett tag på hur, men så kom jag att tänka på, att ett personligt brev kunde vara bra att skriva. Sagt och gjort, redan 2012 satte jag ihop ett brev till mina syskon och lade på postlådan. Jag beskrev min situation, vad som väntade, skrev att deras ingrepp vare sig var ofarligt eller utan smärtor. Jag var noga med att inte skönmåla någonting utan kanske till och med tog i lite extra.

Jag hörde inte ett ljud! Emellanåt pratade jag med mina syskon men mitt brev togs aldrig upp till diskussion, det var som det aldrig skrivits eller erhållits.

Så hände det, i december 2013 ringde min syster. Hon hade sett på ett program i TV där en väninna hade donerat en av sina njurar till sin väninna. Där och då fattade min syster sitt beslut och ringde mig direkt och sa: – Jag hjälper dig Berth, jag har varit lite rädd för att göra något, men nu har jag bestämt mig. Vilken julklapp! Jag minns att julmusiken det året blev extra fin och härlig att lyssna på. En kort tid därefter fick hon kontakt med min njursviktssjuksköterska och njurläkare för att komma igång med alla undersökningar inför ingreppet.

Allt, precis allt som hände därefter, kom i rätt tid. I mars 2014 fick jag min första ordentliga störtdykning i njurfunktionen vilket innebar att dialys behövde påbörjas, det fanns inget annat val. Sista dialysen gjordes natten mot transplantationen, den 2 oktober 2014.

Min syster godkändes för donation och vi var mycket kompatibla, det vill säga att vi matchade och hon kunde (fick) donera en njure till mig.
Den 2 oktober 2014 genomfördes ingreppet, jag minns fortfarande uppvaknandet. Det kändes som om jag vaknade upp i en annan kropp. Jag mådde utmärkt och har gjort det sedan dess. Det viktigaste är att också min syster mådde utmärkt och hon har inte en sekund sen dess ångrat sitt beslut.

Jag inser att jag är en priviligierad människa. Jag har haft den bästa vård av samtliga medarbetare inom sjukvården. Jag känner mig idag fullt frisk och är så tacksam för min ”nya födelsedag”.

/Berth Ingvarsson

 

Berth

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.