Caroline

När jag var 16 år drabbades jag av akut njursvikt. Från att ena stunden ha varit en frisk tjej som gick i gymnasiet på vårdlinjen, för att bli undersköterska, till att plötsligt hamna på akuten med akut njursvikt med efterföljande dialys. Det var chockartat.

Det hela började med en enkel magsjuka med kräkningar och diarréer. Efter många undersökningar, provtagningar och njurbiopsi fick jag diagnosen HUS (Hemolytiskt Uremiskt Syndrom) till följd av ehec-infektion. Jag var svårt medtagen av infektionen och förstod inte riktigt vad som hände. Mina njurar blev snabbt sämre. Jag låg på infektionskliniken och fick min första dialys, nyårsafton 1995.

Efterföljande år är ett töcken. Skola och dialys varvades med kraftlöshet, illamående, vätskerestriktioner. Mitt liv som tonåring var minst sagt begränsat. Dialysen tog fem timmar (effektiv tid från det maskinen startade), allt som allt, i stort sett hela dagen. Tre gånger i veckan. Jag levde i min ”dialysbubbla”. Precis så känns det. Du äter, sover och går på dialys. Dialys är ett sätt att överleva, inte att leva. Jag var tvungen att genomgå operationer på bisköldkörteln till följd av att min kalk/fosfatbalans rubbades, då dialysen drog bort, inte bara gifterna, utan även kalk och andra viktiga näringsämnen. I sju år gick jag på dialys. Jag fick ett litet andrum då mina njurar hämtade sig något. I ungefär ett år kunde jag vara utan dialys. Tyvärr hamnade jag åter i dialys då njurarna inte återhämtade sig mer utan tvärtom, de ”arbetade ut sig”. Det var ett hårt slag och kändes som att jag föll ner i ett stort svart hål. Jag skulle ju få slippa dialysen nu. Jag önskade det så.

Jag flyttade hemifrån och med mina fantastiska föräldrars hjälp kunde jag fixa att ha dialys hemma och fick på så sätt ett lite friare liv. Nu var jag äntligen uppsatt på transplantationslistan och närsomhelst kunde samtalet komma. Jag visste inte då vad som väntade.

En ungdom råkar ut för en hemsk olycka någonstans i Norden! Dennes liv går inte att rädda…. I denna sorg och tragedi tar föräldrarna beslutet att donera organen… I Sverige finns en tjej, 22 år gammal, som kvällen innan tillbringar kvällen med sina kompisar… De har tänkt att gå ut. Hon får tacka nej för orken räcker inte till… Hon kopplar upp sig till sin dialys som hon har praktiskt taget levat med sedan hon var 16… Dialys är ett sätt att överleva, inte att leva…. Hon väcks av ett telefonsamtal av sin läkare och livet förändras! En njure finns till henne. Tack vare denna lilla underbara människa och dennes föräldrar fick hon livet tillbaka och även möjligheten att få sitt eget barn och kunnat utbilda sig till sitt drömjobb. Barnmorska!

Denna ”hon” är jag, som nu skriver min berättelse. Jag tackar alla makter för de 15 år som jag har fått… Jag tackar min familj och vänner av hela mitt hjärta för att de har stöttat, hjälpt till och förstått… Mitt hjärta är idag fyllt av stor TACKSAMHET.

/Caroline W

minhist2minhist

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.