Caroline

Nu skulle jag få ett liv!

En dag i början utav mars 2011 klev jag in till doktor Ola, för att få svar på mitt årliga njurfunktionsprov. Jag minns hur jag ansträngde mig riktigt hårt både för att le och glittra med ögonen. Allt för att ännu en gång lura någon till att tro att jag mådde toppen. Ola stängde dörren bakom mig så hårt att klockan åkte i golvet och sprack.

Hans första ord var: ”Du kan sluta le nu Caroline, provsvaret visar att du inte mår speciellt bra.”

Det var första gången som jag verkligen fattade att jag var allvarligt sjuk.

Egentligen började allt när jag var runt två år. Jag hade urinvägsinfektion efter urinvägsinfektion, månad efter månad. Jag åkte in och ut på sjukhuset konstant.
Jag har alltid varit en väldig framåt, driven och glad tjej som ständigt förnekade att det var något fel, det var ju bara hög feber och penicillin.

När jag var tonåring så var allt med sjukhus och doktorer och medicin så tjatigt. Det syntes ju inte på mig att jag var sjuk. Mamma började nämna att jag skulle vara rädd om mig, ta min medicin i tid, gå på läkarbesöken och att jag i framtiden kanske skulle behöva genomgå en operation. Men som en glad tonåring med livet, jobbet, kärleken och kompisar hade jag ingen förståelse för att jag redan då var på väg mot den där dagen i början av mars 2011.

Efter jag hade fått min första son Sebastian började mitt ben att svullna upp. Det värkte och gjorde hysteriskt ont. Det dröjde tre år, det var när jag fick mitt andra barn Jonatan, som de konstaterade att jag hade fått gikt – vilket är ganska ovanligt för unga. Gikten blev bara värre och värre, och under perioder kunde jag inte ens kliva upp ur sängen. Hela kroppen bara skrek, gikten satte sig till slut i hela kroppen. Men envis som jag var skulle jag till varje pris jobba och låtsas som om inget hade hänt.. Oj så många gånger jag har stått på jobbet, med ett fastklistrat leende på läpparna och kryckor under armarna. Jag hade ju bara lite ont..

Jag hade framtidsplaner och började läsa på IHM Business School. Nu skulle jag bli redovisningsekonom för att sedan läsa vidare till revisor. Jag började samtidigt jobba extra på ICA på kvällar och helger.
Min kropp började i samma veva att förändras och hela jag blev som en ballong. Jag fick klåda och rev upp öppna sår från tårna till hårbotten. Men jag bara log vidare. ”Det går över, ingen fara med mig.” Gikten dolde jag så gott det gick – tänk så mycket ”träningsvärk” jag har haft. Jag kunde knappt ta mig runt i vårt hus själv, när jag var hemma fick min man bära mig eller så kröp jag för benen ville inte vara med alls. Bara de allra närmsta förstod nog kanske hur dåligt jag mådde. Tröttheten blev värre och värre, jag somnade i skolan under lektionstid.

Eftersom jag gick skolan, hade tre barn, en man, ett extra jobb och ett hus som vi höll på att renovera så tyckte jag nog inte själv att det var konstigt att jag var trött. Men jag grät så fort ingen var där, för jag orkade ju egentligen inte en dag till.

I mars 2011 fick jag äntligen sova! Jag hade ju varit så extremt trött och nu var det ju på riktigt. Jag hade fått svaret som sa att det var dags att börja gå i dialys. Det som jag hela livet hade förträngt hade nu kommit ifatt mig. Världen snurrade. Ola frågade om jag visste någon som kunde tänka sig donera en njure.

Mamma såklart, det hade hon ju sagt när jag var tonåring. Min man erbjöd sig att donera sekunden efter att jag kom hem, och efter att både min mamma och svärfar inte klarade testerna så sa han: ”NU måste det vara min tur! Jag vet att det kommer fungera. 
Jag vill ha tillbaka min fru, barnen behöver ha sin mamma. Vi kan inte leva så här.

Den 12 december var jag och handlade när telefonen ringde. Det var min transplantationskoordinator. Min man hade klarat alla tester och vi var bokade för operation den 29 februari 2012. Jag satte mig på golvet i butiken grät av lycka. Nu skulle jag få ett liv. Vi skulle bli en familj igen!
Samtidigt kom oron – vad händer om jag inte överlever, vad händer om det händer någon med min man?
Frågorna blev större och större samtidigt som lyckan och tanken på ett friskt liv växte sig starkare. Jag kan inte stanna nu – detta är ju min – vår – chans.

Vi åkte in till sjukhuset dagen innan operationen och fick ett gemensamt rum. Den kvällen var en av de jobbigaste i mitt liv. Klockan 08.00 på morgonen rullade de iväg Joel, det var dags.
Vad har jag gjort? Har jag skickat iväg min man för att ge ett organ till mig?
Jag var så rädd! En rädsla som jag inte kan beskriva.
Samtidigt ekade Joels ord i mitt huvud: ”Vi klarar det här. Det är vår tur nu. Jag vet att det kommer bli bra. Lita på mig.

Med den känslan åkte jag in på operationssalen. Jag skulle få ett liv.
Jag skulle kunna vara med mina barn, jag skulle få se dem växa upp, framförallt så skulle de slippa behöva vara oroliga för mig. Jag skulle orka träna, jag skulle få bada i havet igen, jag skulle kunna dansa, le ett äkta leende för första gången på 11 år. Jag skulle till och med kunna svara ”Ja tack, jag mår toppen!” om någon frågade.

Nu började nästa resa till den personen som jag är idag.
 En stark, glad person som älskar livet. Barnen har fått sin mamma, familjen sin dotter och syster och våra vänner en tokig tjej full av liv och energi!

Jag är extremt stolt glad och ödmjuk inför att min man visade sådant mod och gav mig livet igen. Han kommer för evigt att vara min hjälte.

Utan honom kanske jag fortfarande hade åkt i taxin till dialysen, fram och tillbaka, flera gånger varje vecka.
 Eller, så hade taxin slutat gå. För mig betyder organdonation väldigt mycket. Jag har respekt för att alla inte vill donera, men kan man tänka sig att ta emot borde man kunna ge.

/ Caroline 39 år

Kommentera