Clownen Jutan

Ett gott skratt från ett förlängt liv

”Pom in, pom in!” säger han ivrigt när han upptäcker mig i dörrens lilla fönster. På sängen sitter den snart 5-årige pojken, vi kan kalla honom Sunny, och ler med hela ansiktet. Han vill visa vad han pysslar med. I 2,5 år har vi träffats minst två gånger i veckan, då jag besökt honom som berättare eller som clown. Under den långa tiden har vi i princip bara jobbat med tre sagor, men då har det varit både framlänges och baklänges, med och utan ljudeffekter och framför allt med Sunny’s egen bondefigur i plast – pappa. Ofantligt många timmar har vi byggt med lego och klurat med bokstäver, och förstås busat, väldigt mycket. Och hela tiden, varje gång, har han tappert stått ut med att vara fjättrad vid dialysapparaten. De hundratals gånger blodtrycksapparaten gått igång har han lydigt lagt armarna i kors och med ett schsss! gjort ett uppehåll i leken. Trots sin unga ålder, en sjukhusveteran.

Häromveckan transplanterades Sunny. Och de första gångerna vi sågs efter operationen var min lilla kompis inte till att känna igen. Plågad av smärtor, gnällig och inte på humör, vilket var helt förståeligt. Först en vecka senare har han återhämtat sig lite. Med entusiasm leker han med sitt splitternya lego. Men när jag denna eftermiddag kommer in och motas ner på en stol: ”Jutan – sitta här!” så får jag bevittna något som jag aldrig upplevt med denna gosse förut. Något som jag vill påstå inte kan förklaras med ett ovanligt glatt humör. För under mitt besök skrattar Sunny, inte bara besynnerligt mycket, utan även så innerligt att jag faktiskt kommer av mig. Jag behöver bara vifta med lego-gubben, så kluckar och närmast guppar Sunny där han sitter i sängen. Och mamman kan inte annat än ansluta sig till den oavbrutna skrattkören. Hon blir lika glad hon med. Härligt och trevligt, förstås!

Men på väg tillbaka till kontoret, efter besöket så slår det mig med sådan kraft. Det är som om vibrationerna av hans skratt fortfarande ekar inom mig, när jag liksom inser vidden av den lättnad och glädje som förstås ryms däri. Hur länge har han inte levt i det totala, närmast dagliga behovet av dialysen? Anspänningen och ansträngningen. Vad har inte just tagits bort från familjens tyngda och slitna axlar? En ny chans, nya möjligheter och en pojke vars kropp förmodligen fungerar mycket bättre än på mycket länge! Det är det som det där totalt fria, livsbekräftande skrattet innehåller. Och jag inser att den stund jag just fått ta del av, inte är min. Den tillhör inte mig. Den tillhör alla dem som varit med på hela resan och som möjliggjort detta nya liv. Det är kirurger, läkare och Sunny’s donator, men även transplantationskoordinatorer, vårdpersonal i alla led, och städare som håller salarna rena och smittfria och de kämpande föräldrarna. ALLA har tillsammans format kedjan som hållit honom vid liv och möjliggjort ett helt nytt kapitel. Det är tack vare många människors insatser som den här solstrålen till kille nu sitter och kan skratta av hjärtats lust. Det råkar bara vara jag som har förmånen att se det och bli berörd.

Clownen Jutan (Rutan)/Susanne Flensted-Waleij
Föreningen Kultursjukhuset

Kommentera