Elin

Jag mötte dina tårfyllda ögon och sa att du inte skulle oroa dig.

Jag rullades in på operationssalen och mötte alla grönklädda människors blickar. Intalade mig själv att slappna av, samtidigt som kalla defibrillatorplattor sattes på ryggen. Snart blev allting svart.

20 år med en kronisk leversjukdom. En trötthet som ibland kunde vara förlamande men en envishet som besegrade det mesta. Men inte alltid. Ibland besegrade den mig. Fast jag kämpade för att vara som alla andra. Rivsår som vittnade om en ständig klåda. Den som hade hållit både mig och familjemedlemmar vakna om nätterna. I 20 år hade jag levt med ett stomiliknande galldränage på magen. Där kunde jag se energin liksom rinna ur mig. En ständig kamp för att hålla vätskenivån stabiliserad. På gränsen till vätskebrist och illamående hela dagarna. Det där dränaget hade satt mig i så många situationer som ingen borde behöva vara med om. En ständig oro, letande efter toaletter, planering med material och ett evigt läckage. Alltid så svårt för omgivningen att förstå. De som inte visste.

Till slut hade det nått sin gräns. Jag blev uppsatt på väntelistan för en ny lever. Det var sommar och jag hade gått ett år på sjuksköterskeutbildningen som jag hoppade på direkt efter omvårdnadsprogrammet på gymnasiet. Min syster bodde i största närmaste stad och efter sommaren skulle jag få överta hennes lägenhet. Under sommaren skulle jag bo hemma och arbeta på ett närliggande äldreboende som undersköterska. Det var en otroligt varm sommar och svetten rann när jag gick runt på äldreboendet med telefonen brännandes i fickan, i väntan på det stora samtalet. All min lediga tid låg jag i skuggan och försökte ta igen mig. Alltid med telefonen vid min sida. En gång minns jag att ”okänd” ringde och det var enda gången jag fick öva på att svara med ett dunkande hjärta som hoppades att det var dags.

Tre månader gick och en kylig höstdag i början av oktober när löven hade börjat skifta, kom samtalet. Det var fredag och jag hade flyttat in i min systers gamla lägenhet. Dagen hade jag startat med en rask promenad. Både jag och min syster hade åkt till föräldrarna för att spendera helgen där, vilket inte var helt vanligt, och vi hade precis serverat den obligatoriska fredagstacosen och godiset var framdukat framför teven. Då ringde det. Tusen känslor for genom kroppen och vi grät ikapp samtidigt som vi sprang runt och packade och försökte samla tankarna. Efter ett par timmar satt pappa och jag i taxin. Jag tittade ut på en mörk stjärnklar himmel och kunde inte låta bli att tänka på de som samma dag hade förlorat en familjemedlem. Tårarna rann och konstigt nog var jag mest förtvivlad över hur jag skulle klara min utbildning och ta examen med mina kompisar.

Vi gick via akuten direkt till lungröntgen och svischade fram i den välkända korridoren upp till transplantationsavdelningen. Prover, kontroller och EKG togs. Jag duschade, fick på mig sjukhusskjortan, bytte mitt galldränage en allra sista gång och grät när jag insåg det. Lättnad, spänning och rädsla. Jag fick sedan preop-dricka och en läkare kom för att rita ett ungefärligt snitt. Jag fick några timmar på mig att sova då det var mitt i natten men kunde inte sova en sekund.

På morgonen var det dags. Jag sa att du inte skulle oroa dig. Jag skulle fixa det. Väl inne på operationssalen tog det inte lång stund innan den vita vätskan sprutades in i mitt system och operationen kunde börja.

Efter 8 timmar vaknade jag upp på intensivvårdsavdelningen med en frisk lever i kroppen. Nu var hela min familj där men jag orkade inte titta upp. Jag hörde allas röster, ni tog min hand och jag tryckte tillbaka. Gjorde en tumme upp även om jag mådde allt annat än bra. Det är en gest vi sent glömmer. Efter en natt där, flyttades jag upp till avdelningen för kampen tillbaka. Jag skulle komma igång att äta igen och komma upp på benen. Slangar överallt. De 11 dagarna jag var där är ett virrvarr av kämpande. Små framsteg varje dag. Små sträckor med gåbord i korridoren som blev längre och längre Smärta. Tårar. En svullnad i kroppen som sakta men säkert lade sig. Mina nära påminde mig om att jag inte kliade mig längre. Det hade jag inte ens tänkt på och jag vågade inte känna efter. Efter de ynka 11 dagarna fick jag åka hem. Ett nytt liv väntade mig och inom mig fanns en längtan efter att börja leva det.

Kampen för återhämtning fortsatte hemma och jag gick till en början som en ostbåge. Jag åkte från Örebro till Huddinge på läkarbesök varje vecka och tog prover hemma på sjukhuset 3 gånger i veckan. Jag vägrade ge upp skolan och skrev tenta 10 dagar efter att jag kommit hem från sjukhuset, trots att jag inte borde vistas i stora folksamlingar. Ytterligare några dagar senare gjorde jag en praktisk examination. Jag klarade båda. Sen var det min praktik på sjukhuset. Det som avgjorde om jag skulle få fortsätta utbildningen. En månad efter min transplantation började jag praktiken som tillhörde termin 3 på Sjuksköterskeprogrammet. Och jag blev godkänd efter de 4 avklarade veckorna.

Det gick spikrakt uppåt och en energi och livsglädje jag aldrig känt dök upp. Jag orkade. Klådan var som bortblåst och jag sov om nätterna. Jag kunde leva utan en ständig oro över mitt galldränage. Utan att alltid vara undervätskad. Det var ett nytt liv. Ett liv jag aldrig haft. I juni 2016 tog jag examen som sjuksköterska precis som mina kompisar och jag jobbar idag heltid som sjuksköterska.

Jag transplanterades på kanelbullens dag och jag råkar älska kanelbullar, så det är ett givet sätt att fira mitt nya liv varje år. Samtidigt skänker jag, inte bara på det datumet, varma tankar till min ängel och dennes familj. Jag är evigt tacksam!

// Elin Johansson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.