Else-Britt

Else-Britt foto färg

En resa tillsammans med min syster

När jag sa JA till organdonation hade jag ingen tanke på att jag senare i livet skulle donera som levande donator.

Men för snart två år sedan när min syster som var sjuk i en njursjukdom plötsligt fick sämre värden fanns ingen tvekan. Jag sa till henne: ”Kära syster, om du vill och jag passar och duger – då får du min ena njure.” Och där började jag och min syster vår gemensamma resa.

I juni 2014 fick jag träffa en kurator för att prata igenom ”saken”. Det var viktigt att jag förstod vad det var jag gav mig in på. Därefter började alla provtagningar och kontroller. Det var ganska många, men jag tvekade aldrig. I juni 2015 fick jag så äntligen klartecken från sjukhuset – jag passade som donator! Jag kände en enorm glädje som fyllde hela mig, så stark att jag har svårt att beskriva den.

Innan jag kunde donera var min syster tvungen att operera bort en av sina sjuka njurar och därefter läka några månader. Först därefter var det min tur, så vi ställde in oss på det. Men sista veckan i augusti blev vi kallade till sjukhuset för att prata med läkaren om operation och vad det innebär för oss och vilket datum det skulle ske. De berättade att min syster inte skulle klara två operationer, utan planen var istället att under samma operation ta bort hennes sjuka njure och därefter transplantera in min friska. Allt skulle ske den 23 oktober. Tårarna började rinna och vi kramade varandra. Äntligen skulle det bli av.

Den 21e oktober åkte jag till sjukhuset och mötte min syster för de sista provtagningarna innan det var dags. För det var ju så, att än fanns det en risk att något kunde sätta stopp för allt. Nu var det bara två dygn kvar! Min syster och jag hade förmånen att tillbringa den tiden tillsammans. Vi umgicks, åt middag, pratade, skrattade och fick bara vara systrar.

Den 23e oktober.  Nu var det dags. Vi gick tillsammans till avdelningen och förberedde oss sida vid sida. Klockan 07:20 gick vi ner till operation och väntade. En sköterska kom och hämtade mig först. Jag gav min syster en kram och sa ”Det här fixar vi”.

Känslan när jag sedan vaknade och fick höra att allt gått bra och att njuren fungerade till 100 % – vilken lycka det var. När jag sedan åkte upp till avdelningen såg jag en skymt av min syster och mitt hjärta fylldes återigen av ren och skär glädje.

Min syster kom senare upp på avdelningen och allt var bara bra. Och när jag morgonen därpå såg henne komma gående i korridoren, ja då visste jag att jag tagit rätt beslut när jag bestämde mig för att donera.

Jag fick åka hem efter fem dagar, men det jag inte hade räknat med var den känslostorm som kom över mig när jag kom hem. Jag kunde inte förklara varför, men jag grät och grät och kände mig helt tom, trött och så sårbar. Jag förstod inte varför jag kände som jag kände. Allt hade ju gått bra! Jag mådde bra och framförallt syrran mådde ju bra!

Men jag kunde inte sluta gråta, det måste få komma ut. Senare har jag förstått att det är ganska vanligt att man kan känna så. När jag skriver detta har det gått tre veckor sedan operationen, jag är fortfarande väldigt trött och gråter en skvätt då och då. Min syster mår bra och jag ska snart återgå till jobbet. När ni läser detta har det snart gått fem månader.

Med min berättelse vill jag säga till er som ännu inte tagit ställning – GÖR DET. Gör er vilja känd!

Else-Britt

Kommentera