Eva

Eva_färg

Telefonen ringer fredag morgon klockan 04.00. Jag har legat vaken i min säng, skruvat på mig hela natten, gått upp och åter igen till sängen för att försöka sova. ”Vem ringer så här tidigt?”

Långt där inne någonstans i mig själv har jag en aning. På displayen syns ett mobilnummer, så jag slår snabbt ifrån mig tankarna att det skulle vara från sjukhuset, de har ju skyddat nummer. Jag svarar och en klar stämma i telefonen säger;
”Hej, jag ringer från Sahlgrenska Universitetssjukhuset, från transplantationscentrum, jag är koordinator och vi har en njure som vi tror passar dig”.

Jag fylls av ett inre lugn. Det här har jag väntat på i snart två år. Huvudet känns klart och redigt och jag försöker att ta till mig allt hon har att säga.
Jag hade nästan gett upp, jag trodde aldrig att det skulle ske. Den senaste tiden har jag haft många tankar om jag verkligen ska orka att fortsätta min dialysbehandling.

Jag försöker att packa, då är jag är inte längre så lugn. Det går sådär. (söker en sak och innan jag hittat det har jag redan börjat söka efter nästa). Med andra ord, jag är något ofokuserad. Det slutar med att jag packar mer än jag egentligen har tänkt.

Mörkret ligger som en dimma över Guldheden, då jag står utanför min port och väntar på taxin. Det pirrar nervöst och förväntansfullt i magen. Jag går med bestämda steg mot bilen som smyger sig fram till trottoarkanten. Jag öppnar dörren och hälsar på chauffören som tidigare har kört mig många gånger till dialysen. Det är min andra njure – mitt andra njurbyte. Min första njure fick jag när jag bodde i Luleå och den hade jag i 15 år. Under dessa år mådde jag bra och jag kände mig som en frisk person. Det gjorde även att jag kunde bygga upp mitt liv och skaffa mig en utbildning, som jag inte hade orkat tidigare.

I september 2014 hamnade jag åter i dialys och jag blev uppsatt på väntelistan januari 2015. Jag hade precis startat ett eget företag med behandling och som samtalsterapeut, men tvingades efter endast ett halvår ”sätta det vilande” eftersom jag blev så pass dålig. Istället tog jag upp gamla intressen och började måla tavlor igen. Efter dialysen, en dag i veckan, gick jag även en internet-baserad författarkurs. Trots ständiga blodtrycksfall lyckades jag genomföra den. Ett tryck som kunde vara så lågt som 70/50 (70 genom 50) och som gjorde att jag fick krypa längs golvet för att ta mig till min säng. Det hände ofta, var och varannan kväll.

Dialysen gjorde jag på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Bloddialys tre dagar i veckan och dialysen tog 4 timmar varje gång. Det var inget liv, upplevde jag. Jag var väldigt trött och eftersom jag inte kissade, fick jag inte dricka så mycket vätska. Att ständigt vara törstig, trött, och så ”svimnings-färdig” tog på mina krafter. Somrarna var rena plågan då jag inte orkade vara ute särskilt mycket i värmen.

Jag minns en dag då jag var på ett cafe och skulle beställa, jag skojade till det med tjejen i kassan, och jag skrattade utan att tänka på det. Efter det tänkte jag ofta på det skrattet. Jag ville skratta så igen men hittade inte orken.

Nu, efter att återigen ha fått en ny njure, är det fantastiskt att få börja leva igen. Jag njuter av varje klunk vatten jag dricker. När jag kom hem häromdagen efter ett mottagningsbesök fick jag släppa allt i mina händer och springa på toaletten. Vilken härlig känsla, att allt fungerar och att få kissa efter två års tid och väntan. Nu kan jag även äta vad jag vill; frukt, grönsaker, ost, mjölk, fil, juice och mycket annat som en inte får äta när man går i dialys. nuförtiden kommer jag ofta på mig själv att jag skrattar. Det är nästan så att jag får nypa mig i armen för att förstå att det är sant. Det är ännu så nytt.

Det känns som att det är ett mirakel att jag fått denna njure. De sista månaderna fick jag antikroppar som var så höga som 99/30 , jag som inte hade haft några antikroppar alls.
Denna gång var var det nödvändigt för mig att få en njure som passade mig perfekt. Jag blev chockad när jag hörde det. Det gjorde att jag hamnade i ett läge där de provade alla njurar som kom in, på mig. Efter endast tre veckor så hittade de den! Jag hade tur. Det kunde lika gärna ha tagit flera år. Den här njuren matchar mig perfekt. Det är så fantastiskt att någon valt att donera sin njure och att den passade mig exakt så bra. Det är en ära att få bära denna njure och jag tänker mycket på vilken fin människa som jag har en del av inom mig, och i mig, och som ger mig livet tillbaka. Det måste ha varit en underbar person.

Min första operation gjorde jag när jag var två år, på Karolinska sjukhuset i Huddinge. Det var en njursten som satt fast i min vänstra njure. Jag var fortfarande sjuk efter operationen och ingen visste vad det berodde på. Jag hade ofta feber och kissade dåligt. Vid 5 års ålder kom en specialist på att det var ”reflux” som gör att urinen går upp i njuren från urinledarna och de kunde operera det på barnsjukhuset i Boden. Idag är det inte så ovanligt, men på den tiden hade jag inte levt länge till, om inte denna fantastiska läkare vid namn Collberg, kom på vad orsaken var. Det måste varit en befrielse för mina föräldrar. Efter det var jag ofta inlagd på sjukhuset. Ibland kom en fröken och hade skola med mig och bedrev undervisning. Personalen var alltid så snälla mot mig. I tonåren trodde jag att jag var frisk som alla andra och min mamma,som alltid varit den som tagit hand om mig och min sjukdom, dog när jag var 19 år. Det var mamma som ringde ambulansen när jag skrek och det visade sig att jag hade njurstensanfall. Det högg som knivar i ryggen. Pappa jobbade borta och var sällan hemma.

En dag när jag var 26 år small det till och allt blev svart (var small det?) och jag fick så högt blodtryck att jag blev blind på båda ögonen. Allt var svart. Snart tappade jag medvetandet och min systers man fick göra första hjälpen på mig innan ambulansen kom. Min syster hade ringt tidigare på dan och ville inte att jag skulle vara ensam hemma. Hon visste inte ens att jag varit sjuk och att jag spytt flera dagar. Inte heller visste hon att jag hade varit på vårdcentralen och fått värktabletter, som inte var bra för mina njurar. Jag vet inte vad som fick henne att hämta mig, men hade hon inte gjort det, hade jag nog inte heller levt idag. När jag vaknade var jag intensiven och och jag var fortfarande blind. Synen kom tillbaka så småningom. De gjorde undersökningar och återupptäckte min njursjukdom. Då först fick jag veta att jag behövde bli transplanterad. Jag mådde väldigt dåligt under lång tid och jag var chockad. Jag klarade mig med mina egna njurar tills jag blev 34 år. Jag fick börja i dialys i Luleå och väntade i två år på transplantation. Inför operationen flög jag ner till Göteborg och valde sedan att flytta hit för att ha närheten till vården här.

Nu har jag fått en till födelsedag att fira och livet känns väldigt härligt just nu. Jag har gått igenom det här en gång förut och vet att det tar en tag att komma tillbaka helt, men jag njuter av varenda sekund och av livet just nu.

Till påsk kommer min brorsdotter Ella, som är 12 år, att flyga hit till Göteborg själv för första gången från Luleå och hälsa på faster. Mina tre syskonbarn är så glada att jag fått min njure. De ringer varje dag och vill höra hur pigg jag låter på rösten. De var och hälsade på mig i somras och då var jag trött och orkade inte så mycket. Under påsklovet planerar vi flera aktiviteter. Senare i sommar ska jag åka upp till Luleå och hälsa på dem. Så småningom ska jag, mina syskonbarn och min bror åka på en gemensam resa till utlandet. Den resa får jag vänta med tills ett år efter operationen.

// Eva

Kommentera