Filip

[Transplanterad]filipf1.png

Jag var 12 år när jag började träna. Jag var inte bättre än någon annan i den lilla träningsgruppen men det var då jag började. Modern femkamp; skytte, fäktning, simning, ridning, löpning, och det var kul. Äckligt kul. Jag fastnade för sporten och tränade allt mer och mer och var uppe i dryga 20 timmar i veckan när jag var 16 år. Jag vann flera USM-guld (Ungdoms-SM) och var uttagen i en talanggrupp sponsrad av Sveriges Olympiska Kommitté (SOK). Jag tävlade både i Ungdoms-EM och -VM men det viktiga målet var OS i London 2012. I den åldern kände jag mig odödlig och när jag började få småont i magen ville jag mest ignorera det. Min käre mor, som råkar vara sjuksköterska, fick dock med mig till en läkare och jag lämnade ett blodprov. Dagen efter var jag ute med skolklassen på en biologiexkursion ett par mil hemifrån när läkaren ringde.

“Åk hem och åk hem nu!” Tydligen var något som kallades för “leverproverna” långt från normala och jag skulle in på en massa tester. Efter att ha fastat i 8 dagar på sjukhuset kände jag mig klen. Vilket i sig kanske inte är så konstigt då mina 72 kg muskler hade förvandlats till 63 kg skinn och ben. Proverna var inte bättre heller och jag hade börjat få blod i avföringen.

filip1Med några ytterligare undersökningar diagnostiserades jag med två kroniska sjukdomar. Ulcerös Colit, en inflammatorisk tarmsjukdom, samt Primär Skleroserande Kolangit (PSC), en inflammatorisk leversjukdom som framförallt påverkar gallgångarna. Jag medicinerades, började ta tillbaka den förlorade vikten och jag kände mig mer eller mindre frisk efter ett par veckor. Jag gjorde allt jag kunde för att ta mig tillbaka till samma tränings/tävlingsnivå som innan men min tarmsjukdom blev uppenbart sämre i samband med alltför hög ansträngning. På eget bevåg slutade jag i den SOK-sponsrade talanggruppen och träningen blev mer utav en hobby.
 Hösten 2010 var allt färdigt. Jag skulle åka på ett utbytesår i USA och alltså läsa fjärde året på min civilingenjörsutbildning där. Flygbiljetten var bokad och boende fixat, men veckan innan jag skulle åka kom provsvaren från en rutinundersökning av min lever. Ett “förstadium till cancer – rekommenderar starkt en levertransplantation”. Jag mådde utmärkt men var tvungen att ställa in utbytesåret och jag sattes upp på väntelistan för en ny lever och jag var arg. Obeskrivligt arg och därefter, givetvis, ledsen. Inte riktigt för själva levergrejen, utan mer för att jag inte velat något så innerligt mycket sedan jag tävlade.

Det enda som jag älskar mer än tävla är att vinna och jag skulle vinna transplantationen. Sköterskorna jag träffade sa att de en gång haft en levertransplanterad som gick hela korridoren tre dagar efter transplantationen. Jag skulle göra det på två. Den 27 maj, 2011, alltså 8 månaders väntan var till ända och jag skulle få en ny lever. Transplantationen gick bra och det var ju trevligt, men framförallt: jag gjorde korridoren på 2 dagar. Efter några veckors rehabilitering blev jag utskriven lagom till midsommar.
Under min tid på sjukhuset fick jag höra talas om att det fanns både EM och VM för personer som fått ett transplanterat organ och jag frågade mig inte OM jag skulle vara med utan NÄR. Sommaren 2011 gick EM i Zagreb och jag åkte dit med tre andra svenskar. Jag var mestadels nyfiken att träffa andra transplanterade men när det är tävling ska jag vinna. 50 m frisim var min viktigaste gren och jag kom i mål en handbredd före en hjärttransplanterad fransman. Det var fantastiskt och jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes en aning bättre än min vinst i sjukhuskorridoren.

Det har nu gått ett och ett halvt år sedan jag transplanterades och jag mår fantastiskt. “Leverproverna” är i sin ordning och läkarna är nöjda. Själv gör jag mig i ordning för att åka på det inställda utbytesåret i USA och jag tänker vinna där också.

filip2

Kommentera