Hanna

Min syster har haft inflammation i sin lever sedan tonåren. Hon har ätit mediciner sedan dess och ofta varit väldigt trött. När hon blev vuxen och bildade familj innebar hennes två graviditeter en viss risk både för hennes eget liv men även för de liv hon bar inom sig, på grund av de komplikationer som hennes leversjukdom förde med sig. Vi är så tacksamma över att hon fick föda två välmående och friska döttrar.

 

Min syster fick information om att man hamnade på väntelistan för levertransplantation när man hade ett års förväntad överlevnad. Hon stod på väntelistan i 1,5 år. Vi kunde läsa att 80 procent av de som genomgick operationen överlevde. Eftersom min syster är förhållandevis ung så bedömdes hon ha en god prognos. Men även med en god prognos är 1,5 år en väldigt lång tid att inte veta huruvida detta är dagen då man kanske inte kommer att få träffa sina döttrar igen, efter att ha sagt hejdå till dem då man lämnat dem på dagis. Det sista halvåret infann sig givetvis även en rädsla att det faktiskt kanske inte skulle komma att finnas någon lever i tid. För hennes döttrar blev det svårt att säga hejdå och att våga lämna sin mamma. Ingen av oss andra visste heller om vi skulle få ses igen när vi hade sagt farväl efter att ha setts.

Medan min syster väntade på sin nya lever fick flickorna göra varsin bok. Böckerna bestod av bilder som de själva hade ritat. Bilderna illustrerade vad min systers familj hade framför sig. Flickorna hade bland annat ritat bilder som visade hur det skulle bli den dagen då min syster åkte till sjukhuset för transplantation. Hur de skulle vakna på morgonen och mormor och morfar skulle vara där i stället för mamma och pappa, som åkt till sjukhuset för att mamma skulle få en glad lever istället för en ledsen.

Den sista tiden innan transplantationen var min syster jättesjuk. Hon sov flera timmar varje dag och blev andfådd av att gå ca 100 meter. Att böja sig ner för att ta på sig skorna var en utmaning. Hon kämpade så tappert och höll modet uppe, men så oerhört länge! Idag är hon mycket piggare än innan operationen men om man hamnade så nära botten som hon var innan hon fick sin lever, så tar det också tid att ta sig upp igen. Jag beundrar hennes styrka, men jag önskar att hon hade fått sin lever tidigare, så att hennes kamp hade blivit lättare. Nu är hennes flickor åtta och sex år gamla och min syster har levt ett år med sin nya lever. Flickorna har en fantastisk mamma som har funnits där för dem trots sin svåra sjukdom.

Framför allt är jag förstås jättetacksam över att hon hann få en lever över huvud taget. Alla får inte det. En del gör samma resa som min syster utan att hinna få ett organ i tid.

/Hanna Sjöholm, syster

Hanna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.