Helén

Tårarna rullade nedför kinderna

Hösten 2013 fyllde jag femtio år och bjöd då med hela min familj till Turkiet. Min familj består av min man Jan, sonen Mattias, hans fru och två små goa barn.

Vi hade en underbar vecka med god mat och dryck och naturligtvis sol och härliga bad! Någonstans i mitt inre kände jag att sonen och hans familj skulle behöva stressa ner en aning, jag hade en känsla av att Mattias var väldigt stressad. Vi kom hem och hösten övergick till vinter, julen närmade sig med stormsteg. Cirka två veckor före jul fick vi ett telefonsamtal från Mattias som berättade att han blivit akut sjuk och låg inne på Ryhov i Jönköping. Han hade då ett blodtryck som ej finns i mina tankar, alltså skyhögt!

Jag blev både chockad och ledsen, men samtidigt väldigt arg! På min pappas sida har nästan alla högt blodtryck och infarkter. Min egen pappa gick bort endast 52 år gammal i en stor hjärtinfarkt. När vi åkte upp till Mattias på sjukhuset gick min rädsla ut över honom. Jag gick på om att han måste sluta med denna onödiga stress. Jag ville verkligen inte att han, 31 år gammal, skulle dö ifrån sina små barn och familj i någon onödig hjärnblödning eller infarkt.

I januari 2014, fick han beskedet. Akut kronisk njursvikt. ”Du har bara 15 % kvar av din njurfunktion!”

Som mamma ser man det värsta scenariot framför sig. Sjukhusvistelser, dialys och väntan på njurar, vilket kan ta flera år. Herregud, han kommer ju att dö innan!!

Det fanns överhuvudtaget ingen tvekan hos mig, han fick ta min ena njure, han kunde ta båda om det hade funkat.. Nu började utredningar med blodprover, urinprover, njurfunktionstester och mycket, mycket mer. Läkaren frågade mig om jag ville dela upp proverna på ett halvår, eller om vi skulle ta ett snabbare tempo? Jag tvekade inte alls. ”Bara kör på”, sa jag till dem.

Under två månader framöver var jag inte ledig en enda dag, antingen var jag på jobbet eller så var jag på sjukhuset. Det som jag var mest nervös över så var det faktiskt hjärttestet, pga. hur det var på pappas sida. I mitten på mars gjorde jag mitt sista prov på sjukhuset. Sen åkte jag hem, satte på min avslappningsmusik och allting bara brast. Jag grät, och grät, och grät, fick ej stopp på gråten. All denna spänning man gått omkring med sedan Mattias blev sjuk och vi såg hur han bara blev sämre, och alla dessa prover jag gått igenom, all denna spänning blev bara för mycket, jag var helt slut!

Så kom det en ny tid till min läkare på njurmedicin. Dagen då jag skulle få veta om jag var godkänd eller inte. Jag tog med mig min man till sjukhuset, det kändes tryggt att ha honom där om det skulle bli ett negativt besked. Den känslan när läkaren säger att allt ser jättebra ut och ”Ditt hjärta är otroligt starkt”, det var helt fantastiskt. Kommer ihåg hur tårarna rann, slängde mig på telefonen och ringde upp Mattias och bara jublade. Nu låg våra papper och utredningar på transplantationskirurgernas bord på Sahlgrenska i Göteborg.

Det gick ett par veckor och min lilla mamma (hon hade alzheimers) blev dålig. Vi var hos henne, hela familjen och vi var lite ledsna för vi trodde att det var sista gången vi såg henne. Då ringer min telefon och jag går ut i korridoren och svarar. Det var koordinatorn från Sahlgrenska, som bara ville berätta att nu KÖR VI!! Den känslostormen jag kände då, går ej att beskriva med ord.

24 april 2014, var det dags. När de rullade iväg mig den morgonen, sa jag till Mattias flera gånger att jag älskade honom. Tårarna rullade nedför kinderna. Det var första gången jag skulle opereras och första gången jag legat på sjukhus. Det fanns ju en risk med operationen, jag kanske inte vaknade igen! Men allt gick väldigt bra och jag var uppe på benen och gick redan samma kväll. Mattias mådde lite sämre, men kom upp han också efter någon dag.

Jag var sjukskriven i ca 12 veckor, för det stora, typ kejsarsnittet, ville inte riktigt läka som det skulle. Nuförtiden märker jag bara av att jag har mycket lättare för att börja gråta, jag har blivit lite mer känslosam efter donationen. Men känslan av att se att Mattias idag mår så bra, är helt enkelt underbar.

I allt detta måste jag också säga att personalen, läkarna, usk’orna, och syrrorna på både Ryhov och transplantationsenheten är värda alla världens röda rosor! De är fantastiska!

Att donera organ både före och efter livet, kan ge många en chans!!

ps. Min lilla mamma gick bort senare, men hon ville vara med ett tag till och kolla att allt gick vägen.

Kramar,
// Helén

Kommentera