Jenny

Jag var 22 år gammal när jag födde mitt första barn, Simon, år 1990. Allt gick bra och vi fick åka hem efter bara någon dag, men en vecka senare blev jag akut sjuk med hög feber och fruktansvärda magsmärtor. Jag blev inlagd med Simon på BB. I en månad låg jag med febertoppar på över 40 grader på nätterna. Jag kommer ihåg att jag fick sitta i duschen medan någon ur personalen försökte kyla ner mig med kallt vatten.

Att ligga inlagd som nybliven mamma och må riktigt dåligt utan att veta vad som var fel kändes riktigt skrämmande och väldigt ensamt. Efter en månad på sjukhus visade det sig att jag fått CMV-virus. Jag började må bättre, och efter hemkomsten kunde jag börja njuta av min roll som ung, nybliven mamma. Början på mitt mödraskap kändes väldigt omtumlande, men sakta kom jag tillbaka till mig själv igen. Då kom nästa dråpslag. I maj samma år blev jag igen akut sjuk med feber, ryggont, illamående och kräkningar. Efter ett akut besök på Södersjukhuset i Stockholm blev jag remitterad till njurmottagningen på Huddinge sjukhus för biopsi. Jag kommer ihåg att jag satt i bilen med Simons pappa och tyckte att det skulle bli skönt att äntligen få veta vad som var fel och kunna bli botad för att må bra igen. Så lite jag visste om vad som komma skulle, och vilken tur var väl det.

Det visade sig att min kropp, i samband med CMV-infektionen, hade startat en autoimmun reaktion som gjorde att jag hade börjat bilda väldigt ovanliga och aggressiva antikroppar mot mina egna njurar. Snabbt blev jag väldigt dålig och blev behandlad med höga doser kortison och cellgifter. Jag började gå upp i vikt och tappa håret. De här tunga medicinerna hjälpte inte fullt ut mot antikropparna, utan jag fick också gå igenom fem plasmafereser, där man renar blodet som i en dialys men istället filtrerar bort antikropparna i blodet. Mitt blodvärde sjönk drastiskt och jag behövde en blodtransfusion, men jag var livrädd för att ta emot blod. När värdet sjönk till 65 fick jag se mig besegrad och blev tvungen att ta emot en blodtransfusion.

Under de tre månaderna som jag var inlagd på sjukhuset fick jag också en propp i lungan, lungemboli, vilket var en otroligt skrämmande upplevelse. När jag till slut blev utskriven var det en lång resa tillbaka. Jag hade då ca 20 % kvar av njurfunktionen och min läkare trodde inte att njurarna skulle hålla så länge till. Jag kämpade på; i början orkade jag knappt gå 20 meter, men tack vare min hund var jag tvungen att komma ut. Till slut hade jag bättre kondition än innan jag blev sjuk. Jag tror också att det var tack vare alla mina promenader som jag mådde relativt bra. Jag har aldrig haft några andra symtom än illamående och en väldigt stor, överväldigande trötthet, men aldrig någon klåda. Jag bestämde mig också tidigt för att på något sätt skulle min sjukdom anpassa sig efter mig och inte tvärtom. Jag har alltid försökt att se positivt på det som händer och att försöka behålla mitt liv så normalt det bara går. Men visst, att vara allvarligt sjuk är inte lätt och det tar på krafterna. Jag kände mig också väldigt ensam. Alla mina vänner var friska, pluggade och hade kul, medan jag mest låg hemma i soffan och försökte se på TV.

Det som var det absolut svåraste med att vara allvarligt sjuk var att jag inte orkade vara en sådan bra mamma till Simon som jag önskade vara. Jag orkade helt enkelt inte. Mot slutet kändes hela huvudet fullt med ludd på grund av njurproblemen och jag hade svårt att koncentrera mig. Jag sov nästan hela dagarna och vaknade bara för att gå ut med hunden, lämna och hämta Simon och vara med honom på kvällarna. Jag mådde konstant illa och saknade att kunna äta vad jag ville, samtidigt som jag inte hade någon aptit. Jag rasade i vikt.

Under tiden som jag blev sämre och sämre utreddes min mamma som donator. Hon blev godkänd och i maj 1994 blev jag transplanterad utan att ha gått en enda dag i dialys. Min njurfunktion hade fallit plötsligt, till 4 %, och därför blev jag opererad akut istället för att behöva genomgå dialys. Kvällen innan operationen låg mamma över i mitt rum på sjukhuset och det kändes oerhört fint. Vi var båda väldigt nervösa, men vi tittade på TV tillsammans och låg och pratade. Det var skönt att ha henne där och att vi skulle följas åt i det här skrämmande, men ändå hett efterlängtade, som skulle hända.

Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över att min mamma gett mig livet två gånger. Att få ett organ är den absolut finaste gåvan man kan få och ge en annan människa. Det har nu snart gått 24 år sen och njuren har tuffat på. Tack vare den kunde jag leva ett helt normalt, friskt liv. Äntligen kunde jag vara den mamma åt Simon som jag ville, jag kunde leka, spela fotboll och göra allt det som man gör som mamma. Äntligen orkade jag! Jag kunde utbilda mig till sjuksköterska och sedan gå vidareutbildningen till psykiatrisjuksköterska. Jag har kunnat resa hur och vart jag vill, utan några restriktioner förutom att alltid vara noga med mina mediciner. En höjdpunkt var när vi alla åkte till Australien för att hälsa på Simon som pluggade där i tre år.

Som grädden på moset födde jag den första februari 2000 en dotter, Linnea, en vecka över tiden och utan komplikationer. Jag trodde inte att jag skulle kunna få fler barn, men så låg hon där på bröstet, tack vare min njurtransplantation.

Nu har den nya njuren börjat tackla av och jag har ca 13 % kvar av njurfunktionen. Min man håller nu på att utredas som donator. Känslan att det finns de som vill mig så väl att de vill ge mig den största gåvan, livet, är helt fantastisk. Det finns faktiskt inga ord som kan beskriva det och heller inga ord som kan beskriva den tacksamhet jag känner. Under alla dessa år har min mamma mått bra och inte haft några som helst komplikationer efter donationen. Tvärtom säger hon att hon känner sig styrkt över att hon kunde hjälpa mig må bra igen. Och det har hon verkligen gjort!

/Jenny

 

 

minhisto

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.