Jerry

Livet är kort och oförutsägbart

Dessa ord kan sammanfatta min resa till var jag och min familj befinner oss nu.

För min del startade allt sommaren 2009. 44 år gammal blev jag under en period av ett par månader allt mer andfådd och började få svårt att sova. Efter ett antal besök på vårdcentralen, där man antog att jag utvecklat astma blev jag till slut skickad till Helsingborgs lasarett. Hösten hade inletts vid det här laget och jag hade dessutom blivit uppsagd från mitt arbete. Men på lasarettet missade man att ställa en diagnos första gången och jag blev istället hemskickad med magmedicin. Efter ytterligare en vecka hemma med värre andningsbesvär åkte jag in akut. Denna gång blev jag inlagd på sjukhuset och fick till slut min diagnos, det visade sig att jag drabbats av svår hjärtsvikt (dilaterad kardiomyopati).

Nu påbörjades medicinering av min sjukdom och flertalet samtal med läkare som berättade hur allvarligt det var och att jag aldrig skulle bli frisk igen. Vad gör man då som 44 år gammal och med en diagnos som skall drabba äldre personer? Jag försökte att leva som tidigare. Jag har varit väldigt intresserad av bordtennis sen unga barnsben och har barn som spelat i många år. Så därför blev jag väldigt förvånad en dag våren därpå. Jag satt och dömde en pingismatch, där min son spelade, när mitt hjärta plötsligt stannade.

Tur i oturen var att det fanns publik i hallen som började med hjärtmassage och att räddningstjänsten gjorde en inspektion i det nybyggda sportcentret där vi befann oss. Dessutom var en hjärtstartare nyligen inköpt, vilket gjorde att det ganska snabbt gick att starta hjärtat igen.

Därefter fick jag en ICD (implanterbar defibrillator) inopererad i Lund. Detta för att vid ytterligare hjärtstopp ha en bra chans att överleva. Nästa anhalt på min resa blev den plötsliga bortgången av min 19-årige son Anders. Av oförklarliga skäl hade han drabbats av plötslig hjärtdöd, detta skedde endast sex månader efter mitt hjärtstopp. Då började en omfattande utredning av mina andra två söner, för att utröna om det var en genetiskt betingad hjärtsjukdom. Som väl var så har undersökningarna inte visat en förhöjd risk för att de skall drabbas.

Efter denna händelse blev det svårt att gå vidare, men man lyckas på något vis ändå uppbära krafter för att orka, en dag i taget. Med hjälp av en vistelse på ett rehab-center så började jag arbetsträna när jag nådde taket i sjukförsäkringen. Allt gick bra ända tills i augusti för två år sedan då jag på nytt drabbades av ett hjärtstopp. Den här gången startade min ICD hjärtat efter en kort stund. Tyvärr rasade allt mitt självförtroende med denna incident vilket fick till följd att jag inte längre vågade gå ut själv av rädsla för ett nytt hjärtstopp. Så mitt liv blev satt på väntan.

Väntan för att få ett nytt hjärta och ett nytt liv, och nu har äntligen läkarna bestämt sig. I mars 2014 blev jag uppsatt på väntelistan för en hjärttransplantation.

Nu hoppas jag att det kommer att finnas en donator/familj som är villig att ge mig och min familj den största gåvan av alla. Ett nytt hjärta. Ett nytt liv. En andra chans. Att transplantationskoordinatorn ska ringa och säga att det är dags, är det enda jag väntar på nu.

Jerry

 

Jerry är nu transplanterad – fortsättningen på hans historia kan ni läsa här.

Kommentera