Jim

Jag donerade en njure anonymt. Reaktioner på det?

-“Varför?! Är du galen?!”
-“Du är en hjälte.”
-“Det var väldigt altruistiskt av dig. Själv är jag alldeles för egoistisk.”
-“Men tänk om du får barn? Om de behöver en njure?”
-“Okej… Konstigt.”
-“Fy vad hemskt.”
-“Det finns inget som heter altruism, du gjorde det kanske för att du mådde bra av det, och då är det egentligen egoistiskt. Inte för att det inte var en fin handling, men…”

Nej, jag är ingen hjälte. Det är inte ens så att jag alltid är särskilt trevlig, speciellt inte på måndagsmorgnar. Visst, jag försöker väl som alla andra, men innan jag fått i mig lite kaffe och om det råkat bli några timmar för lite sömn – då är jag verkligen ingen sinnebild av övermänsklig hjälte som alltid väljer andra före sig själv, tvärtom. Jag tänker dock rätt mycket på andra och dömer aldrig någon på förhand. Men om sanningen ska fram är jag nog ganska vanlig. Jag försöker som alla andra, ibland lyckas jag – ibland inte.

Jag har donerat en njure anonymt, till en för mig helt okänd människa. Varför? Jag kan bara utgå från mig själv och berätta min historia.

För mig, som hos många andra, har önskan att få göra skillnad alltid varit stor. Jag har så länge jag kan minnas ständigt haft dåligt samvete, och en känsla av att “jag borde kunna göra mer”. Jag har sett hur vissa verkar ha en närmast övernaturlig lust och förmåga att både åka till andra sidan jordklotet och borra vattenbrunnar till barnen i byn, skänka stora summor pengar till välgörenhet, frivilligt hjälpa äldre och andra i nöd… Varför gör inte jag mer sånt? Långsamt men säkert växte frustrationen över min egen lathet och likgiltighet. Jag borde kunna göra mer, alla borde kunna göra mer. Här föddes en tanke.

 
Jag hade hört talas om levande organdonation i media, men jag visste inte så mycket om vad som var möjligt eller ens lagligt i Sverige. Däremot har jag aldrig haft någon rädsla för sjukhus eller sjukvården. Tvärtom är jag fascinerad av människans fysiologi och anatomi, och de gånger jag har varit i kontakt med sjukvården har jag sett alla eldsjälar som finns där. De som inte jobbar för höga löner, utan offrar sin sömn, hälsa och sinne för att hjälpa andra i nöd. De har berört mig, och många fler. Letar man efter hjältar så hittar man dem här.

En del av min motivation bestod av en frustration och en vrede mot allt ont i världen. Om jag kan göra en sådan här sak för någon annan, då kanske det inte är en galen tanke att många andra kan göra liknande gärningar. Om jag, som är en ganska vanlig människa kan få för mig att ge något utan baktanke, då kanske jag sprider lite hopp till mig själv och övriga? Jag tror inte på “karma”, men jag är helt säker på att världen skulle bli mycket bättre om vi kunde glömma bort oss själva lite oftare och istället lägga energin på någon annan.

Vägen till att donera en njure blev ganska lång. Det tog ca ett år av undersökningar, tester, prover, intervjuer och eftertanke. Ville jag verkligen det här? Fanns det några tvivel? Skulle jag ångra mig? Allt medan tiden gick märkte jag att jag bara blev mer och mer motiverad, och jag kunde formulera för mig själv varför jag ville donera. Jag ville verkligen det här, hur galet det än verkade utifrån. Samtidigt tror jag att väntetiden var bra, hade det funnits tvivel så hade det varit gott om tid att dra i handbromsen. Väntetiden gjorde också att jag kunde hitta rätt tillfälle att berätta för mina anhöriga. Reaktioner? Jag tror att de flesta tänkte som jag skrev i början av denna text. En blandad mix av fascination, förfäran, oro och glädje. De hade ju inte som jag haft lång tid på mig att fundera och läsa på. Jag förstår reaktionerna.

Det fanns ingen rädsla, men givetvis fanns det en viss oro. Ingen operation är garanterat utan risker, och det är inte alltid säkert att vägen tillbaka är snabb och smärtfri, det var jag väl medveten om. Jag skrev ett enkelt testamente. Det var svårt att skriva. Jag trodde inte att något skulle gå fel, men visst kunde det hända. Jag försökte se det i perspektivet av att vi varje dag utsätter oss för risker, stora som små. Varför skulle just detta bli min död? Det var inte superlogiskt, men det var så jag tänkte.

 

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.

 

Men att donera var inget måste, och jag hoppas att jag inte känt mig som en lort om jag backat från mitt beslut.
 

Donationen

Donationen gick bra. Läkarna sa att jag hade haft ont efter att jag vaknat. Nu i efterhand minns jag mest att jag var precis lagom snurrig av allt smärtstillande. Jag var stolt och glad. Jag kände att jag hade fattat rätt beslut, och även om njuren inte hade fungerat utanför mig hade jag i alla fall gjort vad jag kunnat.

Vägen tillbaka tog ungefär tre månader fysiskt sett. Själsligt tog det längre tid. Jag var trött, ofantligt trött. Inte sådär trött man kan vara en för tidig morgon, utan en mer djup trötthet som längtade efter vila. Något i mig sökte återhämtning inte bara för kroppsliga sår, utan även för den mentala påfrestningen som jag levt med i över ett års tid.

Det tog drygt ett år, men jag kom tillbaka precis lika stark som innan. Idag har det gått många år, och de enda tecknen på att jag gjort en njurdonation är ärret under min mage och det årliga brevet med en kallelse till årskontroll.

 

Vem fick min njure?

Givetvis var jag nyfiken, och direkt efter donationen fick jag vet att allt gått bra. Jag var fullt medveten om att donationen var strikt anonym, men jag hade också hört någonstans att man kunde få reda på kön och ålder. Men när jag frågade om det var en kille eller tjej som fått min njure så blev det tvärstopp. Det var lite frustrerande, samtidigt vet jag hur viktigt det är med integriteten och anonymiteten – och den vill jag för mottagarens skull respektera. Mottagaren ska inte behöva riskera att hamna i en felaktig och skapad tacksamhetsskuld. Det kan bli en märklig situation.

På något sätt känns det också lite fint – vem av alla som jag går förbi på stan, kontrollanten på tåget, kassörskan, prästen, prinsen, flickan, mannen, gubben, gumman, uteliggaren, läkaren… fick min njure? Jag vet att jag har hjälpt någon och även dennes anhöriga till ett bättre liv. Egentligen är den kunskapen tillräcklig. Exakt precis vem som fick njuren – vad spelar det för roll?

Om det finns något jag önskar ska bli konsekvensen av att jag berättar om min handling – så är det att fler ska inse att det finns enorma möjligheter att göra goda gärningar. Man behöver inte donera en njure. Att donera blod kan vara precis lika värdefullt – om inte mer. Att ge någon en komplimang kan förändra en hel framtid för någon.

Till dig som fått en njure vill jag säga – grattis! Någon – känd eller okänd – har gett dig en gåva. Den var menad för att göra gott! Varsågod, slit den med hälsan!

// Jim

jim2

Kommentera