Johanna

Den bästa gåvan

Jag heter Johanna. För tolv år sedan fick jag den bästa gåva jag någonsin fått. Jag fick livet åter.

Det tog tio år och en flytt till ett annat landsting innan jag fick min diagnos. Det var första sommaren vi bodde i Skövde som jag blev extremt dålig. Jag fick akut vätskebrist för att jag kräktes extrema mängder och hade diarré samtidigt. Mamma åkte med mig till akuten, där de tog prover, och ett viktigt prov de tog var kreatinin. Det visade sig att jag hade över 500 i kreatinin när jag var tio år jämfört med normalvärdet som inte skall överstiga 100. Detta drog igång en stor utredning som bland annat ledde till att mitt blod och en bit av min njure skickades till Frankrike, där det fanns utmärkt expertis på diagnosområdet. Och det var så jag och mina föräldrar fick veta att jag var sjuk. Jag hade en medfödd ärftlig njursjukdom som heter familjär juvenil nefronoftis.

Jag kan inte riktigt påstå att jag minns speciellt mycket från min barndom, eftersom min kropp var så sjuk och förgiftad av allt jag åt och drack, att jag bara kommer ihåg brottstycken av det som hände fram till dagen jag blev transplanterad. Jag kommer ihåg att under somrarna kunde jag knappt vara ute för värmen gjorde mig så trött att jag inte orkade stå upp. Jag drack flera liter vatten om dagen, och det tråkiga med min njursjukdom var att jag aldrig fick behålla någon vätska, så det kom ut igen inom tjugo minuter. Jag var ofta så trött att jag inte orkade leka med mina kompisar och jag kunde sova tjugo timmar och fortfarande vara trött och ta en tupplur. Sista året på högstadiet var jag med på en idrottslektion, sen orkade jag inte vara med på fler. Men jag tog mig igenom högstadiet utan större problem och hade kommit in på mitt förstaval i gymnasiet.

Vid denna tid började det också hända saker inför min framtida transplantation. Vi visste ju redan från dagen jag fick diagnos att jag skulle behöva transplanteras och båda mina föräldrar samt mina fyra morbröder anmälde sig som donatorer. 2005 började matchningsundersökningarna.

Under första halvåret på gymnasiet, var jag så sjuk att jag bara orkade vara i skolan ungefär fem timmar på en hel vecka. Jag sov i stort sett all tid jag var hemma, bortsett från när jag var tvungen att ta mig till sjukhuset för alla prover inför transplantationen.

Det visade sig att min morbor Magnus matchade mig med 99,99%. I maj var alla prover klara och en transplantation planerades till augusti 2006. Men vi hade tur, i slutet av maj ringde de, de hade fått ett återbud. Så den 14 juni 2006 blev d-dagen. Jag och min morbror fick dela sal på Sahlgrenska Sjukhuset. Idag har jag haft min njure i tolv år och den har fortfarande ungefär 50% funktion.

Sedan transplantationen har jag fått mitt liv tillbaka. Jag har energi att cykla sex kilometer för att jobba i åtta timmar. Efter jobbet cykla hem samma väg, och fortfarande ha energi att läsa, eller spela dataspel. Det är underbart! Och det var något jag aldrig trodde skulle kunna hända. Jag orkar. Jag kan vara vaken i 20 timmar och fortfarande orka göra saker. Det är underbart. Och hade det inte varit för min fina familj, min underbare morbror som gav mig sin njure, så hade jag kanske inte kunnat må såhär bra idag så här långt efter transplantationen. Det är så oerhört viktigt med transplantationer och framförallt donationer.

Till alla som kan, och är villiga – säg ja till donation. Och prata med era anhöriga, berätta för dem att ni tagit ställning. Hela min familj vet att jag har sagt ja till donation. För om något skulle hända så vill jag att andra människor ska kunna få samma gåva som jag har fått.

Jag vill ge livet åter till någon, om jag kan.
//Johanna

 

johanna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.