John

Ge andra en chans till ett bättre liv

År 1999 fick min hustru diagnosen MS, en kronisk sjukdom. Åtta år senare fick hon en liten stroke och samtidigt upptäcktes två bråck i hjärnan, så kallat aneurysm, som var för riskabla att operera. Bråcken växte vilket ledde till att det samlades vätska, så för två år sedan fick hon en shunt för att avleda vätskan från hjärnan. I augusti 2011 röntgades hon igen och det konstaterades återigen att operation var för riskabelt. Läkaren berättade att risken för att det skulle spricka var cirka fem procent, så vi ansåg att vi hade livet framför oss.

”Aj, vad jag fick ont i huvudet.” sa hon till mig en fredagseftermiddag i oktober förra året. Detta var de sista orden jag hörde ifrån henne. Direkt efteråt blev hon medvetslös och jag ringde ambulansen. Anledningen till att hon blev medvetslös var att ett av bråcken hade spruckit, men på kvällen opererades hon och jag trodde att allt skulle ordna sig. Men följande kväll släcktes lågan, eftersom hon hade fått en ny blödning. Det var då läkaren för första gången gav oss en förvarning om donation. På måndagen fick vi frågan igen och jag trodde först att hon var för gammal för att donera. Efter cirka tre timmar fick vi en ny förfrågan angående donation och jag och min familj ställde oss positiva till det. Jag hade fyllt i ett donationskort, men jag var inte säker på om hon tog samma ställning till det eftersom det var flera år sedan vi senast pratat om donation.

På eftermiddagen kopplades respiratorn av och ett test av hjärnan gjordes och det visade att där inte fanns någon aktivitet kvar. Respiratorn sattes sedan på igen för att kunna hålla organen vid liv. Nästa test gjordes några timmar senare och hon blev dödsförklarad. Efter dödsförklaringen kontrollerades det i donationsregistret vilken ställning hon hade tagit och det visade sig att hon var positiv för donation. Hon blev körd till operation för att de skulle kunna ta tillvara på organen och morgonen därpå blev jag meddelad att tre personer hade fått ett nytt liv, hennes njurar och lever hade blivit till användning – detta kändes bra trots sorgen. Vi har en bekant som för 15 år sedan fick en njure och är evigt tacksamma för detta.

Jag vill få fler att ta ställning till donation, för att bland annat få deras anhöriga att slippa ta de svåra beslutet. Det finns två val, antingen väljer du att donera dina organ eller inte. Om du väljer att donera kan du själv välja vilka organ du vill donera. Jag vill att ni tänker efter om ni har nytta av organen efter er död? ”Är du beredd på att ta emot en donation så bör du vara beredd på att donera” är ett citat ur Skånska Dagbladet för ett par månader sedan. Du kan göra din viljeyttring på 3 likvärdiga sätt; skriv donationskort, anmäl dig till donationsregistret och/eller prata med dina anhöriga. Det är alltid den sista viljeyttringen som gäller!

Bristen på donerade organ ökar i hela landet och en bidragande orsak till detta är att svenskarna oftast inte tänker på att det är ett viktigt beslut att ta. Flera länder arbetar pro-aktivt med b.la lagstiftningen för att få fler organ. I t.ex. Österrike måste man aktivt sagt nej till donation, annars tillvaratas organen för donation och därefter transplantation. I Sverige donerade 143 avlidna sina organ under 2011, samma tid transplanterades totalt 744 organ, allt från njurar till cellöar. Antal njurar som transplanterades var 435, varav 184 från levande donatorer.
Jag har under året framfört till många att det är viktigt att ta ställning och får ofta höra att de är för gamla så det är inte lönt. Men jag vill påpeka att det inte är åldern som avgör utan skicket på organen. Trots att min hustru var 68 år och hade ätit medicin i minst 10 år gick hennes organ att donera.

Samtliga trossamfund är för organdonation.
Saknaden efter henne är självklart stor och givetvis gör inte hennes donation att saknaden blir mindre, men jag gläds över att mottagarna förhoppningsvis har ett bättre liv än tidigare. Min hustru vårdades på Niva i Lund och jag kan inte nog berömma personalen för den omsorg de lade ner både före och efter hennes död, men även för oss anhöriga.

John
Med hjälp av barnbarnet Sara

Kommentera