Kajsa

Processed with VSCOcam with g3 preset

”Jag ska bli starkare än förut”

 

Jag heter Kajsa, jag är 33 år. När min storasyster gick i mellanstadiet diagnostiserades hon med en autoimmun reumatisk sjukdom. Sjukdomen angrep hennes njurar och hon fick länge gå i dialys flera dagar i veckan. Tidigt sa jag till min syster att jag ställer upp som donator om det skulle bli aktuellt en dag. När den dagen till slut kom var ändå min tanke att hon i första hand kunde ställa sig på en väntelista. Men hennes kropp hade bildat så pass mycket antikroppar att endast en njure från en familjemedlem skulle kunna fungera. Det var en overklig känsla men jag behövde ingen tid att fundera – självklart skulle jag donera min ena njure, om den passade.

 

Sedan började hela karusellen att sakta snurra igång. Efter det första sjukhusbesöket blev det en lång väntan och en hel del oro. Tänk om min njure inte skulle vara en match eller att jag skulle vara olämplig på något annat vis. När det efterlängtade samtalet kom kände jag en enorm lättnad – min njure kunde bara ha varit en bättre match ifall att vi hade varit enäggstvillingar! Datumet för operationen sattes till den 20 april 2012.

 

Som donator får man höra en hel drös med positiva saker om sig själv från andra, till exempel ”vilken fin människa du är” eller ”du har en stjärna i himlen”. Kommentarer så pass värmande att de bränner sig fast i hjärtat för gott. Jag tänker ofta på de där fina orden men de är faktiskt lite svåra att relatera till, jag gick inte in i detta för att göra mig till någon slags hjälte. Det är en självklar situation där man vill göra vad man kan för att en familjemedlem ska må bra. Fastän det primära var att min syster skulle få ett förbättrat liv räckte det inte riktigt till. I alla fall inte när jag skulle överkomma nervositet och rädsla inför vad som skulle komma. Man står sig själv närmast, brukar man säga. Så jag skaffade mig ett fullkomligt egoistiskt skäl som hjälpte mig att fokusera: ”Jag ska bli starkare än förut”. Med facit i hand, det har jag faktiskt blivit.

 

Natten innan operationen fick jag inte mycket sömn. Tack och lov fanns en helt fantastisk och trygg nattsköterska som tittade till mig och höll mig lugn. Jag hade bestämt mig till 100 procent men ändå fanns en ren instinktiv känsla att vilja fly. Den känslan lyckades nattsköterskan tygla. Så blev det till slut morgon och jag vinkade ett nervöst ”Hej då” till föräldrarna från sängen jag rullades iväg i.

 

Min operation gick bra och jag kan nog tycka att det som var värst under hela sjukhusvistelsen var att ligga på uppvaket. Känslan av att vara halvt medveten och plocka upp intryck som om i en dröm är inte trevligt alls. Riktat rakt mot mitt ansikte fanns en stark lampa och ett iskallt utblås. Syrgasens slang satt nästan kvävande tajt och jag kände mig fängslad av alla övriga slangar och sladdar som var kopplade till mig. Jag frös. Jag svettades. Jag hade ont i ryggen. Jag orkade knappt prata. Någonstans i samma sal låg en man som plågat skrek: ”Aj aj aj..!” om och om igen. Jag var dödstrött men lyckades inte sova, det var väl förstås meningen. Sedan kom min syster inrullandes och placerades bredvid mig. Hon låg och jämrade sig: ”Det gör ont… Aj… Aj…”. Jag ville bara bort därifrån.

 

Redan dagen efter operationen var jag uppe på benen och gick in till min systers rum för att säga hej och kolla hur hon mådde. På den fjärde dagen blev jag utskriven, det kändes både underbart och märkligt på samma gång. För varje dag som gått hade jag upplevt enorma framsteg och nu var jag redo att äntligen få komma hem.

 

Min pappa frågade mig om det var så jobbigt som jag hade föreställt mig. Nej, det var det inte. Jag hade visserligen förberett mig mentalt på att smärtan skulle vara mer eller mindre outhärdlig. Men jag var väldigt positivt överraskad över hur snabbt jag återhämtade mig.

 

Tiden efteråt bjöd på sina utmaningar på olika plan. Det kändes väldigt tomt efter att donationen var över. Jag hade ställt allt i mitt liv till ”inför donationen” och var endast fokuserad på det. Det var först efter några veckor som jag förstod att jag faktiskt hade gått i mål. Och vad skulle jag ha fokus på nu..?

 

Min syster fick tyvärr gå igenom en till operation då blodtillförseln till njuren var otillräcklig. Dagen då hon opererades var en av de värsta jag har varit med om. Hemma gick vi otåligt och tysta omkring, vi väntade på besked. Tankarna malde. Vad skulle hända om njuren stöttes ifrån? Hur lång tid skulle hon ha kvar att leva då? Var allt förgäves? Jag låste in mig på toaletten och grät. Operationen visade vara mycket komplicerad men allt gick tack och lov bra!

 

Kajsa Stark + syster Stina
Kajsa och Stina som barn.

 

Min syster mår idag bättre än vad hon gjort på många år och har inte ständigt ont. Jag är extremt stolt och glad över att vara njurdonator, det har varit en stor livserfarenhet. Det är en av de mest värdefulla handlingar jag någonsin kommer att ha uträttat i mitt liv. Det är en ganska häftig vetskap att bära med sig, tycker jag!

 

En liten hälsning:
Stina, du är en av de två finaste storasyrror man kan ha! Tack för att du alltid tagit hand om mig, jag älskar dig.

 

Kajsa

Kommentera