Katarina

Tack, donatorer och svensk sjukvård

Vår resa började 30 april 2013. Vi var borta hos vänner på middag när Mats, min man, svimmade. På akuten konstaterades att hans blodvärde var en katastrof men var blödde han? Det visade sig att det var åderbråck vid magmunnen, orsakad av en skrumplever. Alkoholist? Nej. Är du säker? Ja, det är jag. Till slut kom de fram till att den troligaste orsaken var diabetesmedicin.

Nu blev det betablockerare, för att inte pulsen skulle öka och orsaka ny blödning, och all ork försvann. Täta kontroller och nu kom nästa chock, cancer i levern. Det gjordes försök att få bort knölarna men fick de bort en, kom det två, tre nya istället.
Nu blev det en jobbig period. Oron över cancern – skulle den sprida sig? Mats orkade jobba, men inget mer och en ständig oro. Skulle livet ta slut nu? Mats var 52 år, jag 49 år och dottern 15 år när allt började.

Våren 2016 fick Mats göra alla förberedelser inför en eventuell transplantation på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge och i början av juli kom han in på kölistan. Det blev fler cancerknölar och hur länge skulle han få vänta? Men det gick fort, 16 augusti ringde telefonen, nu var det dags! Operationen skedde på natten och på morgonen ringde läkaren. Det hade varit besvärligt och han hade fått 15 liter blod men allt var stabilt. Morgonen efter ringer de och säger att han måste till operation igen för de misstänkte blödningar och med nästa samtal blev allt svart. Något hade hänt med den nya levern, den hade inte fått syre så nästan hela levern var död. Det gick ut larm över hela Norden under 72 timmar men hoppet var litet.
Men undret skedde, efter 70 timmar transplanterades en ny lever och den fick syre.

Det blev tre veckor på Intensivvårdsavdelning (IVA), de två första i respirator. Han hade fått massor med vätska så han hade gått upp 35 kg och nu låg han i dialys för att njurarna skulle vila och dra ut vätska. Hur många gånger han var över ”på andra sidan” vet jag inte men jag talade om för honom att vi ska fira guldbröllop år 2044 så det var bara att kämpa på. Efter IVA blev det två veckor till på Huddinge innan det blev transport till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där blev det sju veckor med träning, varvat med infektioner och bakslag. Benmärgen var uttröttad så den producerade varken vita eller röda blodkroppar. Jag var där så mycket jag kunde för att peppa och stötta. Sen fick Mats komma hem men han var inte pigg. När det gått fem dagar fick han lämna prover och efter det fick han 40 graders feber. Tillbaka till Uppsala där det konstaterades blodförgiftning på grund av att hela immunförsvaret kollapsat. Nu blev det svart igen men även detta klarade han min älskade gubbe. Han kom hem till första advent och glädjen var stor hos oss alla. Nu fick han så sakta komma tillbaka och jag blev nog en tjatig fru men sakta men säkert blev han bättre.

1 september fick han äntligen börja jobba 25 % efter 55 veckors sjukskrivning. 1 oktober blev det 50 % och nu 1 jan 2018 ska han försöka 75 %

Allt detta har varit oerhört jobbigt för oss alla men jag är så glad och tacksam över att inte bara en person – utan två – donerat sin lever för att Mats ska få finnas kvar hos mig och dottern. Man har fått en annan syn på livet och prioriterar på ett annat sätt och värdesätter det man har. Vad är status och prylar mot att få fortsätta leva tillsammans med den man älskar? Om min/vår berättelse kan få några fler att ta ställning och bli organdonatorer så har jag lyckats.

Jag hoppas att de anhöriga till den person som räddade livet på Mats känner att det var rätt beslut för det kan jag inte nog trycka på, JA DET VAR RÄTT BESLUT!!!

Katarina Lindberg, hustru till min älskade kämpe Mats

 

minhistoriafärgminhistoriajan1

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.