Lars

Lars

Den långa vägen hit

Två år efter min hjärttransplantation är jag fortfarande uppfylld av tacksamhet över att ha fått tillbaka livet. Känslan fyller mig varje dag: den människa som har gjort det här möjligt för mig skall inte ha lämnat livet förgäves.

Mina sista ord innan jag rullades upp på operationsbordet i slutet av augusti 2013 var att om detta går bra så skall jag åter göra en fjällvandring i Lappland och återse den vackraste platsen på jorden: Staloluokta i Padjelanta. Det är en trolsk plats. 1971, efter två mils vandring var jag och mina fyra vänner framme vid denna fjällstation. Från höjden såg vi ut över det lilla samelägret. Det var en sådan stillhet där med bara naturen närvarande. Den vyn har aldrig lämnat mig.
Två år efter hjärtbytet bestämde jag mig för att göra verklighet av drömmen. Jag samrådde med min läkare, vilket skedde i anslutning till tvåårskontrollen och vi kunde enas om att det inte fanns några fysiska hinder. Mitt nya hjärta var välfungerande och inga komplikationer hade tillstött under de två åren.

Min dotter fick fjällvandringen i födelsedagspresent. Hon sade glatt ja till att tillsammans med sin pappa genomföra vandringen. Med friskt hjärta tvekade jag inte även om mina förstörda fotbollsknän riskerade att ställa till det.

Vi steg på nattåget till Norrland, 44 år efter min senaste vandring i Lappland. Nu planerade vi fyra dagars vandring med start i Ritsemjokk. Klockan 08.15 på torsdag morgon den 20 augusti, nästan exakt två år efter min hjärttransplantation, började vandringen i denna karga fjällnatur med oändliga vidder.bild

Jag fick min diagnos, ”dilaterad kardiomyopati”, 1996 efter en lång tid av oklara symptom. Trötthet, ständig hosta och olustkänslor. Jag var aldrig hungrig. Alltid trött. Efter utredning på Sahlgrenska sjukhuset beslutades om medicinering, vilket gjorde det möjligt för mig att fortsätta arbeta heltid fram till min ålderspensionering. I nästan 17 år var detta en framgångsrik behandling och möjliggjorde att jag till och med kunde cykla regelbundet för att vårda mina slitna knän. Men i januari 2013 började jag förlora kraft och blev snabbt sämre under våren. Det svartnade för ögonen då och då. Jag orkade inte gå upp för källartrappen utan att vila. Från januari till augusti levde jag i dödens gränsland. Jag började göra upp med mig själv och livet. Planerade för barnen, städade huset. Sedan kom vändningen.

”Hur ställer du dig till transplantation?” frågade min läkare i mitten av maj. Frågan överraskade mig helt, jag hade aldrig tänkt att man i min ålder kunde få den möjligheten. Jag accepterade med glädje. I juni utreddes jag under en dryg vecka. Det handlade om en total översyn av min kropp. I augusti hade man första sammanträdet efter sommaren där mitt fall togs upp. Jag förklarades både tillräckligt sjuk och tillräckligt frisk för att klara en transplantation.

En varm sommardag endast tio dagar efter att jag blev uppsatt på väntelistan fick jag beskedet att det fanns ett hjärta som passade mig. Världen vände på ett ögonblick. En timme senare infann jag mig på Sahlgrenska och åtta på kvällen rullades jag in på operationsavdelningen och fick säga adjö till min dotter och hennes mamma.

Mitt sjuka hjärta, med knappt 10 % kraft kvar, ersattes av ett nytt. Jag vaknade i en dimma, en värld av suddiga bilder, minnen och människor. Första promenaden till toaletten på fyra-fem meter var en skakig resa med slangar överallt på kroppen. ”Var finns livet?” undrade jag. ”Hur hittar man tillbaka ut ur den här dimman?”

Efter en vecka vaknade sakta en lust och längtan efter att försöka röra på mig, känna om benen bar, kanske kunna gå lite. Snart satt jag på motionscykeln för den första kilometern. Gå korridorsrundan på 160 meter. Utan ångest. Omöjliga drömmar hade plötsligt blivit möjliga.

Efter fem veckors sjukhusvistelse skrevs jag ut. Nu började livet med träning på gym och regelbundna återbesök för kontroller. Jag återupptog cyklingen. Var ständigt uppfylld av en sällsam känsla över allt som åter blivit möjligt.

Staloluokta var fullt av mygg, omringat av enorma vidder under en stekande sol, och vi fick kämpa hårt för att ta oss de 12 kilometrarna till fjällstugan i Arasluokta. Sedan 13 kilometer till nästa stuga, 19 kilometer till nästa och slutligen 17 kilometer till båten som skulle ta oss tillbaka till utgångspunkten. Knäna värkte men hjärtat slog rytmiskt och kraftfullt.

Ett nytt friskt liv har börjat och jag som hade gett upp livet i tron att jag hade gjort mitt. Som tidigare socialarbetare och numera pensionär kan jag engagera mig i olika former av ideella insatser, bland annat brottsoffer, våldsutsatta kvinnor och nyanlända flyktingar.

Jag och mitt nya hjärta har funnit varandra och en stark känsla av tacksamhet fyller mig över att få vara frisk.

Lars Wetter

bild-2
Lars gör lunch.

Lars i helikoptern strax innan de landar i Staloluokta.

Kommentera