Maria

En ny njure gav mig Livet!

Jag går ut genom sjukhusets entré. Solen lyser, fåglarna kvittrar och det är vår. Jag tar in alla intryck med mina sinnen och blir förvånad hur starkt det känns; dofter, ljus och ljud. Jag går med stapplande, smärtande steg en liten promenad innan det är dags att ta mig in på sjukhuset igen. Jag känner mig fri. Jag har fått livet åter, jag har fått en njure.

Söndag kväll ca 4 år tidigare. Kramperna avlöser varandra i kroppen, huvudet kan jag inte lyfta, kan inte äta, snart kräks jag. Känns som jag inte får luft. Måste få hjälp så jag kan jobba imorgon, jag är inte sjuk. Jag kan inte vara borta från jobbet. Jag tar en taxi till akuten där jag direkt får komma in på ett rum. Nu går det undan med undersökningar, prover, få blod mm. Innan jag vet ordet av har det gått några veckor och mitt nya liv har börjat med dialys i väntan på en transplantation. Jag har hunnit möta och tackla mina barns ångest över att de trott att deras mamma inte lever längre. Bytt livet helt från ett friskt liv med jobb, familj och fritidsintressen till ett sjukhusliv där fokus är att överleva med familjen som stöd. Ja överleva, hur ska jag möta det? Har jag styrkan?

Tårarna rinner på mina kinder medan jag med darrande hand försöker få in dialysnålarna på rätta ställena i armens fistel. Jag har inte vant mig än trots att det är långt ifrån första gången jag gör det, 4 dagar i veckan, vecka efter vecka, år efter år. Mina rumskompisar hejar på samt den fantastiska personalen. Vi stöttar varandra nästan dagligen i vår rädsla, vårt mod och hopp. Hopp om ett nytt liv. Det här är inget liv, det här är ett helvete som ingen människa ska behöva gå igenom.

En dag ringer telefonen, jag får en klump i magen som varje gång mobilen ringer, men denna gång är det dags. Det finns en njure. Dags att ta arväl av barnen, försöka hålla tårarna och känslorna borta. Resan till sjukhuset på ca 1.5 timme känns som den längsta bilresan i mitt liv. På sjukhuset blir det full rulle med prover, undersökningar, mm. Kvällen efter är det dags och jag körs till operation. Jag är ovanligt lugn och känner mig mer förhoppningsfull än nervös.

När jag vaknar upp vet jag inte var jag befinner mig. Jag känner mig trött och törstig. Dagarna efter kämpar jag på med att genomföra alla direktiv från sjukgymnast, dietist, kurator, syrrorna och läkarna. Jag blir snabbt starkare, men efter en vecka kommer bakslaget, en avstötning. Jag minns en läkare med svettdroppar i pannan, mina tårar på kinderna, att jag åkte på olika behandlingar, fick massa dropp och att jag drömde om att jag låg i en eka och guppade i ett stort hav med händerna i vattnet. Läkarna lyckades häva avstötningen.

De närmsta månaderna är det många kontroller och efterbehandlingar för att bland annat hålla koll på njuren efter avstötningen. Något jag bara känner mig tacksam och trygg med. Att börja leva igen och släppa mycket trygghet med sjukhuset skrämmer mig.

Idag har det gått 1.5 år sedan som jag fick den största gåvan man kan få, en njure och livet åter. Jag orkar leka med mina barn, jag träffar vänner och släkt, jag jobbar heltid i förskoleverksamhet. Jag går regelbundet och tar prover samt träffar läkaren. Jag är så tacksam över all sjukvårdspersonal som jag träffat och träffar, vilka guldkorn! Rädslan finns hela tiden där att njuren kommer lägga av, men jag har bestämt mig att försöka leva varje dag och se framtiden med positivitet och glädje. Jag är evigt tacksam till den person som hade tagit ställning att donera, han är min livshjälte!

Ta ställning det räddar liv, det räddade mitt!

/Maria

 

Maria transplanterad

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.