Maria

Jag vet att det lever en hjälte i min syster idag

Trots att det är över 4 år sedan samtalet kom, som skulle förändra mitt liv, så minns jag det som igår. Samtalet där läkaren uttalade cancerdiagnosen för min tvillingsyster, med ett rullande ”r”, som jag kan höra ringandes i mina öron än idag. Samtalet som skulle komma att förändra ett liv för mig och hela min familj. De närmsta 1,5 åren skulle bli fyllda av väntan på ett samtal att ”organen hade kommit”, cellgiftsbehandlingar och en eftervård fylld av komplikationer. För räddningen skulle vara en operation, en transplantation där friska organ skulle byta ut de sjuka. Det var en ekvation som såg så enkel ut på pappret men i verkligheten var den näst intill omöjlig att förstå.

Livet blev svart och vitt den dagen. För det handlade om liv och död med endast en tunn linje som skiljevägg. Men mitt liv hamnade i en gråzon. Någon drog i handbromsen samtidigt som tåget skenade. Det var bara att kliva på resan vare sig jag beställt den eller inte. Det vara bara att åka med i berg- och dalbanan som jag aldrig någonsin kunde ha förberett mig på.

Det tog ett tag att förstå att jag hur mycket jag än fanns där, hur mycket jag än stöttade och uppmuntrade så räckte jag aldrig till. Jag kunde bara fylla den del där just jag kunde stötta. Som syster. Resten fick andra ge. Jag vet att jag hade dåligt samvete många gånger för mina känslor. För inte fick väl jag få vara glad, inte fick det väl hända roliga saker i mitt liv när min syster kämpade för att överleva dagen. Likaså kände jag mig många gånger uppgiven och arg. Frustrerad över att det inte gick att styra det där skenande tåget. Tålamod skulle bli nyckeln till att själv inte bli tokig på kuppen. Jag fick aktivt söka upp rum där jag kunde andas. Jag fann min tillflykt i skogen där jag kunde vara mig själv. Där undrade inte träden vem som kom storgråtandes och inte heller ifrågasatte stenen vem det var som satte sig på den. Jag fick en ventil att stilla tankar och känslor inom mig.

Jag minns att jag hade standardsvar till folk som ställde frågan ”Hur är det med din syster? ”Jo, det är bra… det går åt rätt håll”, brukade jag svara när jag bara några timmar tidigare tagit farväl av henne… Tagit farväl och sagt att jag älskade henne, utan att veta om det var sista gången jag såg min syster. För hur skulle jag någonsin kunna förklara för andra när jag inte ens kunde förklara för mig själv?

En person sa JA till att donera sina organ för att det skulle finns en möjligheten att rädda någon annans liv. Jag tror att det krävs stort MOD att göra det. För det innebär att du behöver möta och tänka på döden och aktivt ta ställning. Jag vet att det lever en hjälte i min syster idag. En hjälte som inte bara har hjälpt henne att leva vidare utan även gav mig min syster tillbaka.

Vad har jag lärt mig då som anhörig till en transplanterad person? Jag har inga visdomsord men jag vet att det finns en större mening med det som har hänt mig och min familj och den resan har bara börjat.

Kommentera