Marianne

När min dotter Ewa var endast 3 år gammal insjuknade hon i diabetes. Jag var själv ung, endast 27 år gammal. Vi hade varit på barnakuten och lämnat prover. På kvällen ringde läkaren och sade att min dotter hade diabetes och ville att vi skulle komma in med dottern fastande till sjukhuset nästa dag, för nya provers. På parkeringen nästa dag lade jag på pengar för 6 timmar ” – det räcker – vi är klara innan dess”. Det skulle komma att ta 6 veckor innan vi var hemma.

Då visste jag inte något alls om diabetes. Det enda jag förstod var att min älskade dotter var sjuk. Hela våra liv ändrades från den stunden. ”Vad händer nu? Hur ska vi klara detta?”

Med bra information på sjukhuset och det som gick att finna i olika informationsmaterial, så insåg jag att hon troligen kommer att behöva en ny njure när hon blir vuxen. Att ögon, hjärta och allt annat med fina blodkärl kan drabbas lika lätt, ville jag inte i det läget inse. – Men en njure, det fixar vi tillsammans, – med donation från mig, tänkte jag.

Åren gick. Livet var som en berg- och dalbana precis som hennes blodsocker. När hon blev äldre kom tonårsproblemen och en stor del förnekelse av sjukdomen. Hon gjorde några mindre bra val, men vi tog oss genom det tillsammans. Hon fick andra sjukdomar, och vi kämpade tillsammans. Jag har tappat räkningen på hur många gånger hon varit inlagd. Och dessa mer eller mindre obekväma stolar jag sovit på bredvid hennes sjuksäng.

Hon utbildade sig till undersköterska, fick jobb, och flyttade så småningom hemifrån. Precis som vilken tjej som helst, tyckte jag. Sjukhusbesöken fortsatte och vår kamp tillsammans, likaså. Mitt beslut om att donera en njure kvarstod.

Idag har det gått 26 år. Jag har mina njurar kvar och för hennes del är jag så glad att de inte behövts ännu. Jag har nämligen inte längre möjlighet att donera. Jag fick själv diabetes, typ 1, för 8 år sedan. Nu kämpar vi verkligen tillsammans mot diabetes. Jag hoppas så innerligt att hon inte kommer att behöva något nytt organ eftersom möjligheterna att få ett organ i tid, är så liten.

Idag har hon istället problem med sina ögon och det blir blödningar i dem. Om man hade kunnat donera ögon hade jag som mamma, utan tvekan ställt upp. Jag hade gett henne båda mina om de varit till någon hjälp. Men det kan jag tyvärr inte, på grund av min egen diabetes.

Dock är vi båda organdonatorer. Vi har anmält oss till donationsregistret. Om inte annat, så för att forskarna kanske kan finna någon hjälp till ett annat litet barn som blir sjuk i diabetes, och ge lite tröst till dennes unga mamma. Så att de får ett lättare liv än vi har haft – tillsammans.

/Marianne Pettersson

minhistung minhist

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.