Marianne

Mariannes bästa 70-årspresent

Det hela började med en njurbäckeninflammation vid 18 års ålder. Sen tänkte jag inte så mycket på det. Jag reste, utbildade mig, fick barn och levde väl som alla andra till för 10 år sen, då en förmodad hjärtinfarkt visade på höga kreatinin-värden. Jag kom under behandling på njurvården och mådde bra. Njurvärdena sjönk sakta och jag började bli riktigt noga med maten och motionen. Jag informerade släkt och vänner om vad jag kunde äta och inte. Läkaren tror att jag fördröjt förloppet med två år genom att vara så noga.

Jag blev sämre, fick mer och mer symtom på njursvikten. Jag frös, hade klåda och började må illa. Jag och min make påbörjade donatorsutredning. Vi har olika blodgrupper, jag har blodgrupp 0 med mycket antikroppar och han AB. Utredningen fortskred och de sa hela tiden att den skulle stoppas, om de såg att det inte skulle gå. Men den stoppades aldrig. Under året utredningen gjordes blev jag allt sämre och till slut sov jag mycket på dagarna. Men än så länge var det inte dags för dialys. Jag fick sluta med mina hobbyer körsång och fotograferande. Det fanns ingen ork. Mitt blodvärde sjönk, jag fick järnsprutor, EPO (proteinhormon) och en hel del mediciner. Mina vänner sa att jag såg blek och trött ut.

Donationsutredningen tog 1 år. Vi tyckte vi nästan bodde på sjukhuset i Västerås. Det var många undersökningar. I slutet mars 2017 blev vi kallade till Uppsala. Vi trodde att vi skulle få en tid för transplantation, eftersom vi båda blev godkända. Men det blev inte så. Vi fick nej för att mina antikroppar hade stigit. Läkarna kunde inte förklara varför. Ledsna åkte vi hem. Nu var det bara att ställa om sig till en lång väntan med dialys. Blodgrupp 0 med mycket antikroppar har ingen bra prognos.

Jag blev uppsatt på väntelista och den nordiska listan. Dessutom anmälde vi oss till korsdonation. Men hoppet hade sjunkit och vi var modfällda.

I början på april blev jag genomförkyld med feber och ringde koordinatorn i Uppsala som pausade mig. Det tog ett par veckor innan jag blev frisk. Jag var ju inte i någon god form precis och det tog mycket längre än vanligt att återhämta sig.

Jag ringde mig frisk en onsdag i början på maj. På torsdagen fyllde jag 70 år. Det blev en liten stilla picnic med maken i vackert vårväder vid en sjö. Mer orkade jag inte.

Vad jag förstått efteråt, så tog koordinatorn det säkra för det osäkra och satte upp mig på listan på fredagen, dagen efter min födelsedag.
På lördagen 18.15 ringde telefonen. Rösten i andra änden sa: är det Marianne jag pratar med. De sa inte varifrån hen ringde, så jag trodde det var en telefonförsäljare och jag svarade att jag inte skulle ha något och la på luren. Som tur var ringde hen igen, skrattade och sa att de hade en njure åt mig och att det var bråttom. Det tar ungefär två timmar till Uppsala och de ringde tre gånger efter vägen och undrade var jag var någonstans. Väl framme stod ett helt team och väntade på mig. Jag fick springa till lungröntgen och en sköterska stod och frågade mig en massa saker medan jag duschade.

Jag minns faktiskt inte så mycket mer och hann aldrig bli nervös. Jag vaknade sex timmar senare och allt hade gått bra. Operationen tog längre tid än beräknat för läkarna fick göra en specialkoppling av njuren. Transplantatet hade för kort urinledare, så läkarna fick koppla ihop med min egen. Det var tydligen mycket svårt och pillrigt. Väl uppe på avdelningen upptäckte jag hur fort det gått. Det låg kläder slängda överallt. Jag blev piggare för varje dag och det första min dotter sa, när hon hälsade på mig dag två var: – mamma du har färg i ansiktet.

Efter 14 dagar var jag hemma. Två dagar senare togs prover och läkaren ringde på eftermiddagen och sa att jag skulle bege mig till Uppsala. Det var en liten avstötning men det löste sig snabbt och några dagar senare var jag hemma igen.

Jag har räknat ut att jag endast stod tre veckor på listan. Jag sattes upp på listan efter förkylningen på fredag och på lördag ringer de. Det är nästan overkligt och det har inte riktigt sjunkit in ännu.

Jag fick den mest fantastiska 70-års present man kan tänka sig och i år fyller jag 72 och min njure 2, bara dagarna efter varandra. Vi mår båda alldeles utmärkt.

Man får ett annat perspektiv på livet efter en sådan här händelse. Glädjen att få tillbaka livet är obeskrivlig. Det finns inte ord för den tacksamhet jag känner mot donatorn och hen har en särskild plats i mitt hjärta. Jag har planterat en ros i trädgården till minne och tänder ofta ljus.

/Marianne

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.