Marie

Mitt hjärta hade gett upp

Den 30/12 -2012 väntade jag mitt andra barn. En liten pojk skulle det bli och vi var överlyckliga.. vi hade nämligen förlorat en liten son tidigare i en sjukdom och vi hade fått veta att den lille killen som låg i min mage var alldeles frisk.

Den 27/12 åkte jag till vårdcentralen i Strömstad då jag flera dagar haft lite jobbigt med andningen. Jag var ganska säker på att det berodde på min astma eftersom det var en stor påfrestning att gå höggravid. När jag får träffa läkaren tas en sänka och när han sedan kommer tillbaka har han ringt en ambulans som ska ta oss till NÄL eftersom sänkaprovet var väldigt högt.

Jag och sambon går ut i ambulansen och jag är en aning bitter. Jag ville ju helst hem till soffan och krypa ner under en filt. Resonerar som så att det är tryggast för bebis att åka in och jag ber mamma ta med den packade BB-väskan. Kanske blir jag mamma snart?

Och ja… mycket snart blev jag mamma till en liten Elliot.. bara några timmar senare faktiskt. Våran fina bamsekille på 4274 gram föddes stilla en iskall decembernatt. Men detta skulle jag få veta först flera veckor senare.

Vi kommer in till sjukhuset. Min fina sambo J har senare berättat för mig att jag skrek efter hjälp när de rullat in mig på akutrummet. Jag kunde inte andas. Jag har själv väldigt lite minne av timmarna efter vi kom till NÄL. Så det mesta har jag fått berättat för mig av mina anhöriga.
Jag säger att det gör ont i magen och förlossningsläkaren som stått i rummet hela tiden säger att det ska göras ett ultraljud. Jag rullas in i en annan sal och vid det här laget har min mamma kommit. Hon är med när läkaren säger de ofattbara. ”Bebisens hjärtljud är väldigt svaga”. Mamma får panik. ”Men då får ni ju plocka ut han då!”

Det enda svaret hon får är: ”Vi måste faktiskt prioritera Marie nu.” Utan något minne av detta hade jag skrikit till min mamma att jag ville att hon skulle döda mig så att de kunde prioritera Elliot istället. Efter detta sövdes jag.

01:47 den 28/12 -2012 plockades vår son ut med akut kejsarsnitt. Min familj hade Elliot hos sig över natten och länge dagen efter. De väckte till och med mig när J hade honom inne på mitt rum. Jag har bilder när jag håller hans hand men detta har jag inget minne alls av.

Jag flyttades till Sahlgrenska 7e januari. Jag vaknar någon gång i mitten på januari. Tror det var den 17e. Men det tog flera dagar innan jag mindes de små stunderna jag orkade hålla mig vaken.
Jag fick så småningom veta att Elliot fötts stilla flera veckor tidigare, jag hade en respirator och det var därför jag inte kunde prata. Mitt hjärta hade gett upp och det satt 4 tjocka slangar i min mage. De förklarade att detta var mitt hjälphjärta och jag skulle ha det tills jag fick ett nytt hjärta.

Hjärtpump

Men det var inte bara mitt hjärta som sviktade. Jag hade i samband med min influensa i december fått multiorgansvikt. Mina lungor, njurar och min lever hade också lagt ner. Till följd av detta hade jag även fått lunginflammation och blodförgiftning. De andra organen började successivt återhämta sig och så småningom, i mitten på mars ungefär fick jag komma hem igen. Med min hjärtpump. En Excor Berlin Heart.

Nu är det bara att vänta och fortsätta kämpa tills min tur kommer. Jag är ju inte färdig med livet, jag har ju så mycket kvar att leva för. Jag ska ju resa och se världen, jag ska bli vuxen på riktigt och framför allt ska jag bli mamma igen någon gång. När någon ger mig den finaste gåvan av alla så ska jag se till att vårda den gott.

Elliots Begravning & Väntelistan

Jag blev utskriven från sjukhuset ungefär i mitten på mars och fick äntligen komma hem. Livet hemma med hjärtpumpen var i början ganska omständligt. Samtidigt som allt skulle in i rutin hade vi fullt upp med att planera Elliots begravning. Vi ville gärna göra allt själva eftersom vi kände att det var det sista vi kunde göra för honom. Den 10:e april kom och begravningen blev verkligen fin trots att det var en av de värsta dagarna i mitt liv. Nu hade vi två underbara pojkar, som vi aldrig mera skulle få se. Det har varit mycket att hantera under min väntan och jag har knappt hunnit med sorgen då jag haft så fullt upp med att läka fysiskt.

Den 2e maj fick jag beskedet att mitt namn nu stod på väntelistan för ett nytt hjärta. De första veckorna gick jag på helspänn och väntade ständigt på att telefonen skulle ringa. Efter en tid försvann dock hoppet lite och jag visste att det skulle bli länge tills jag fick det där samtalet. Jag förberedde mig på en sommar i soffläge och mycket ensamhet. Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gjorde under min tid med pumpen. Det fanns ju absolut ingen som förstod hur man hade det. Visst finns det fler som både förlorat barn och gått med Excore, men inte båda delarna på samma gång.

Tiden gick och mitt efterlängtade samtal kom fortare än jag kunnat drömma om!
Ca en månad efter att jag sattes upp på väntelistan ringer telefonen 07:43, skyddat nummer. Jag svarar och svamlar fram ett hallå, trött som jag är.

– Hej Marie, jag ringer från transplantationsavdelningen på Sahlgrenska.
– Eh, hej
– Det är så att vi har hittat ett hjärta som passar dig
– Nä, skojar du eller?!
– Nej (hehe) vi skulle gärna vilja att du kommer in till oss ganska snart, Helst innan klockan 10. Så jag skickar en ambulans nu som kommer och hämtar dig om 20 minuter.

Hjärttransplantation

Jag flyger (så fort pumpen tillåter) ur sängen och börjar yra runt. Min sambo som var på väg ut genom dörren och till jobbet fick ta av sig arbetskläderna och börja packa.

Ambulansen hämtar oss ca 20 minuter senare och då har vi redan hunnit ringa runt till mamma, pappa och storebror. I ambulansen sedan fick vi tid att skicka iväg en del sms och ringa några samtal också. I Rabbalshede fick vi byta till ambulanshelikopter eftersom de förstod att tiden inte skulle räcka. Och helikoptern var nog fasen det jag var mest rädd över på hela dagen.

Vi kom in till sjukhuset och det blev en stressig dag, man hade helt enkelt inte tid att vara rädd. Jag fick ta blodprover och göra lungröntgen innan mamma, pappa, hans fru och mina småsyskon kom in vid 11. Då skulle det duschas och bytas om. Som tur väl var hann Storebror och hans tjej ner också. Vid 12 rullas jag mot operationssalen med hela familjen på släp och det blev avsked framför ingången till OP-mottagningen. God natt!

Min operation påbörjas runt 12.30-13.00 då man börjar med att operera ut den gamla pumpen. Vid 18-tiden på kvällen, kom det nya hjärtat till sjukhuset och de började sätta in det. Allt var klart vid 00.30.

Jag väcktes på tisdagsmorgonen men har inte speciellt mycket minnen själv. Minns att jag inte kunde se och frågade ofta om jag blivit blind. Frågade tydligen en del gånger om jag levde också, och VÄLDIGT törstig var jag.

Nu har det gått ca 2 veckor sedan jag opererades och jag ligger nu på avd 139 och mår efter omständigheterna väldigt bra! Är så tacksam för denna fantastiska person som valt att ge sitt hjärta till mig. Men jag tänker ofta på dennes anhöriga och förstår ju att de har det fruktansvärt just nu. Det är ju en ung människa som fått lämna oss och har med största sannolikhet sörjande föräldrar någonstans där ute just nu. Ibland skulle man önska att man på något sätt kunde kontakta dom för att få visa att deras barn gjort något fantastiskt efter döden. Tänk att ett beslut kan betyda så mycket. Nu har jag fått en ny chans i livet, jag kan göra vad jag vill, jag kan göra ALLT!

// Marie

Kommentera