Miriam del 2

”Pappa, jag mår fortfarande inte bra. Jag behöver hjälp.”

Jag var sjutton år, hade precis bytt gymnasielinje från ett frigymnasium i Båstad till en kommunal skola i Halmstad och många tankar snurrade runt i mitt huvud. Vi hade flyttat från en villa i förorten till en lägenhet mitt i stan. Och eftersom jag hade bytt skola gällde det att anstränga sig att lära känna en helt ny klass. Jag hade mått dåligt ett bra tag. Att ta sig upp ur sängen för att möta dagen var både en psykisk och fysisk kamp och någon aptit hade jag egentligen inte. Till slut kunde jag inte ens dricka vatten utan att det kom upp igen. Jag trodde starkt på att det var stressen av skolan, kompisar och fritiden. Trött var jag hela tiden. Osäker var jag. Och oftast väldigt ledsen och nedstämd.

Jag besökte en AT-läkare på vårdcentralen där mamma jobbade. Det kändes tryggast så. Efter ett samtal som slutade med att jag fick ge blodprover och få magtabletter kunde jag åka hem. Det var raka vägen till skolan som gällde efter detta och jag lyckades precis hinna till psykologilektionen. Jag satt med några kompisar i korridoren då min mobiltelefon plötsligt ringde. Det var mamma. Jag var säker på att hon skulle tala om min nya telefontid med läkaren. Istället sa hon att jag skulle packa mina saker och göra mig redo att bli hämtad.
Varför?” undrade jag.
Du ska till sjukhuset med detsamma”, svarade mamma.
Det var inte så mycket mer att göra. Jag packade min skolväska och väntade på att vår mintgröna Volvo S70 skulle glida förbi och plocka upp mig.

Ännu mer tester och rätt som det var blev jag inlagd på barnavdelningen, då jag ännu inte var 18 år. Det tog bara ett par dagar tills min läkare kom in med beskedet. En kvinna med norrländsk dialekt och brunt långt hår. Hon berättade att min njurfunktion var nere på 5 %. Tio max. Mina njurar funkade i princip inte längre och jag behövde en njure från någon annan, en så kallad njurtransplantation. Det beskedet var förvirrande och konstigt. Njursjuk? Jag? Jag visste inte ens vad njurarna var till för. Jag visste hur en njure såg ut, men hur såg då mina njurar ut? Jag fick ett exempel ett tag senare. En bild på ett friskt moget, rött äpple. Bredvid den fanns det ett annat äpple. Brunt, skrynkligt och uttorkat. Det andra äpplet var mina njurar.

Jag minns inte att jag på något sätt bröt ihop. Vad skulle jag känna? Det kunde ju inte vara värre än jag redan kände mig. Jag minns nog mera förvirring. Och lättnad på ett sätt. Jag tror jag tänkte att äntligen kunde man göra något för att jag skulle må bättre. Att genom att laga det fysiska kunde det psykiska följa med som någon slags bonus. Men jag fattade egentligen inte just då hur allvarligt det var. Jag var ju bara sjutton, och när man är sjutton är man odödlig.

Trodde man i alla fall.

Men hur fick jag den här sjukdomen? Hur kunde jag bli så dålig? Det kunde de inte säga. Jag kan inte säga så mycket om det heller. Jag vet inte hur och var jag fick den ifrån och kommer förmodligen aldrig få reda på det heller. Men det är kanske lika bra det.

Det blev omedelbar dialysbehandling för mig. Dialyspåsar som man skulle byta fyra gånger om dagen. Två liter per gång. Tjugo minuter per gång. Det var en behandling som inte gjorde ont, men var väldigt omständlig och klumpig. Att försöka vara aktiv och åka ut på äventyr när man gick på dialysbehandling var inte det lättaste och oftast var jag för trött för att överhuvudtaget planera någonting. Men jag minns att jag ändå lyckades komma ut några gånger. Jag minns sommaren 2009 då familjen bestämde sig att åka till Liseberg. Då var frågan, var skulle jag kunna utföra min dagliga dialysbehandling någonstans? Jag behövde bara en plats att sitta och en galge att hänga dialyspåsen i. Jag hamnade till slut i Kaninhuset, i rummet för borttappade barn. Jag minns att jag och morsan inte kunde sluta skratta då barnen runt omkring tittade nyfiket på oss.

Men var skulle jag få en njure ifrån? Och vem?
Mina föräldrar anmälde sig direkt. Det var ingen tvekan. En sådan självklarhet som gör mig tårfärdig än idag. Mina föräldrar fick börja med att ge blodprover, ta röntgenbilder och delta i blodtryckskontroller. Efter mycket undersökningar hit och dit blev det mamma som till sist blev utvald som min donator. Det var en av hennes njurar jag skulle få. Pappa blev lite nedstämd. Det märkte man. Det var som om han inte kände sig tillräcklig. Det var många kramar jag fick ge honom. Pappa var godkänd, men mamma var bara lite bättre som kandidat. Och det kändes skönt att det var mamma. Hon var inte nervös någon gång. Stark, modig och lugn var hon. I alla fall på utsidan. Vem vet vad som försiggick i hennes tankar.

Kvällen innan det var dags att lägga sig under kniven började rädslan komma fram. Jag fick skuldkänslor och tänkte för mig själv: ”Jag förtjänar inte det här. Tänk om det inte fungerar? Tänk om mamma blir sjuk? Hur kommer mitt liv bli efter operationen?”

Men rätt som det var kom personalen in tidigt på morgonen för att hämta mamma och ca en halvtimme senare hämtade de även upp mig. Resten av upplevelsen är bara en stor dimma. Jag minns bara kort att jag vaknade och mumlade för mig själv ganska groggy av narkosen: ”Jag mår ju bra! Ja men det här känns ju bra! Det här är ju inte så farligt! Det här kommer ju bli bra!”

Och det gick ju faktiskt bra. Mamma mådde fint. Hon återhämtade sig snabbare än vad jag gjorde.

Cirka två månader efter min transplantation, var det dags för studentbalen. Och om du någonsin har varit i Halmstad när det är balveckor, då förstår du att det är väl påkostat. Balen var på ett hotell precis vid Tylösand, röda mattan rullades ut och gamla raggarbilar brummade fram för att släppa av elever piffade till max med sina balklänningar och kostymer. Jag som höll fortfarande på att vänja mig vid daglig medicinering, trodde jag var smart och paketerade in mina mediciner i aluminiumfolie och stoppade ner dem tillsammans med min mobil, studentlegitimation och trehundra kronor i bysten, då skärningen på klänningen jag hade på mig satt så tight. Det var några gånger jag fick lite ograciöst gräva mellan brösten för att hitta sakerna, men det funkade.

Det är nu fem år sen operationen skedde, och jag mår bra idag. Som vilken annan 23-åring som helst. Det är så klart mycket kontroller och dagliga mediciner av olika preparat. Och det är självklart att man förändras av vad man har tvingats gå igenom. Det var verkligheten som gav mig en rejäl örfil. Men det finns fördelar med det också. Det gjorde mig starkare, modigare och mer tacksam över livet och dess innehåll än vad jag någonsin har gjort tidigare. Och vem har jag att tacka om det inte är den som sa ja till organdonation och gav mig livet åter.

Mamma.

Världens BÄSTA mamma.

miriam3

// Miriam

Kommentera