My

 

– Jag springer och springer och springer tills jag inte orkar längre och stannar vid lekrummet. Detta är en ögonblicksbild från sjukhuset som jag aldrig glömmer. Året var 1999 – året då allt skulle förändras.

Mitt namn är My. När berättelsen börjar är jag 4 år och skulle fylla 5. Nu är jag 23 och har levt utan min pappa i 19 år.
Jag går direkt på vad som hänt mig och min familj. Jag var så liten och jag har så mycket känslor och tankar inom mig som jag vill få ur mig.

Det var i november 1999. Jag minns datumet exakt. Jag och mamma fixade med något medan pappa låg och kollade på tv. Jag var glad över något och rusar till vardagsrummet för att hämta pappa för att få visa det jag är så stolt över. Jag kommer in i vardagsrummet och pappa tar sig upp ur soffan, men lika fort som han kommer upp ur soffan, faller han handlöst ner på golvet. Mitt hjärta stannar upp och sen svartnar allt och mitt minne försvinner. De var då allt började. Det visade sig att pappa hade en medfödd leversjukdom som ingen visste om.

Han blev inlagd på Norrtälje sjukhus och efter inte ens ett dygn flyttades han till KS (Karolinska Universitetssjukhuset). Efter sju dygn flyttades han till Huddinge sjukhus där vi fick en fantastisk läkare som lovade oss att göra allt och lite till för att rädda min pappa. Han var min mammas livskamrat sen hon var 14 år och min bästa vän. Jag tillbringade tiden hemma medan mamma var på sjukhuset med pappa. Två dagar hann pappa ligga på Huddinge sjukhus innan han somnade in. På tio dagar ändrades allt. På tio dagar hann de inte rädda pappa. På tio dagar förlorade jag min bästa vän.

Pappa hade som sagt en medfödd leversjukdom som ingen visste om. Han hade behövt en ny lever och eftersom den var så dålig hade även njurarna tagit stryk. Familj och vänner gjorde tester för att se om de passade för att ha möjlighet att donera, men ingen funkade. Han var i första hand i behov av en lever. Men det fanns ingen.

Jag förlorade alltså min pappa vid 4 års ålder på grund av att det är för få organ som doneras.

Jag har vuxit upp utan min pappa. Han var min bästa vän. Jag skulle göra vad som helst för att kunna spola tillbaka tiden för att få tillbaka honom. Jag står här idag 19 år senare och har tusen frågor som aldrig kommer att få svar.

Det är inte mycket jag minns från tiden på sjukhuset. Jag var mest hemma med min mormor och moster medan mamma var på sjukhuset, tillsammans med min gudfar och min pappas ena bror. Än idag har jag ett starkt minne då jag skulle hälsa på pappa. Vi kommer till hans rum och just när jag kommer in vänder han sig mot mig, tittar på mig, och ler med hela ansiktet och sträcker ut armarna och säger ”- Hej, min lilla prinsessa!”. Jag får panik: vad har hänt med min pappa? Han var alldeles gul. Av ren rädsla vänder jag mig om och springer ut i sjukhuskorridoren. Jag springer och springer tills jag hittar ett lekrum där jag sätter mig. De var sista gången jag såg min pappa. Ångern jag lever med idag, att jag inte kunde ge honom en sista kram. Det gör så ont. Allt han ville var att få hålla om sin lilla flicka en sista gång. Alla jag pratat med säger att jag var liten och att ”jag kunde inte veta” och så är det väl. Jag skulle så gärna vilja ha gett honom den där sista kramen. Att få vara i pappas varma famn.

Jag vet att han alltid är med mig vart jag än är. Han är min skyddsängel och det har han bevisat.

Idag 19 år senare är jag väldigt öppen och har inga problem med att prata om att min pappa inte finns i livet längre. Många skäms när de frågar vad min pappa gör eller jobbar med och jag säger att han är död, men jag säger alltid då till vänner eller medmänniskor: ”hur skulle du kunna veta”.

Hur ont de än gör att ha förlorat pappa och att ha fått växa upp utan honom så har det ändå format mig till den jag är idag. Jag vill inte att någon annan ska behöva förlora en förälder för att det inte finns organ. Jag vill inte att någon förälder ska behöva lämna sitt barn alldeles för tidigt för att de inte finns organ och jag önskar att ingen ska behöva dö i väntan på organ.

Sorgen och saknaden försvinner aldrig men jag har lärt mig att leva med den. Min pappa kommer alltid vara med mig oavsett vad jag gör och jag vet att vi en dag ses igen.

/My

 

minhist2 minhist

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.