Niklas

Det har varit väldigt många och stora förändringar i mitt liv

När jag tänker tillbaka på mitt första år som transplanterad så är det första som slår mig hur mycket jag gått igenom. Det här året går inte att jämföra med något annat. Många gånger har det varit svårt och jobbigt men den mesta delen av tiden har faktiskt varit väldigt bra. Och det är till stor del tack vare alla de omtänksamma och snälla människor jag mött. Direkt efter samtalet i mars 2011 då jag fick reda på att jag behövde en ny lever fick jag hjälp. När mina tankar började snurra, när ovissheten om allt som skulle hända var det enda som jag tänkte på fanns det människor som tog hand om allt runt omkring. Alla undersökningar att gå på, alla papper att fylla i och alla personer jag skulle träffa bokades in och det enda jag behövde göra var att hålla koll på tiderna. Under alla olika sjukhusbesök jag var på så träffade jag personer som verkligen brydde sig om mig. De tog sig tid att sitta och prata och lyssna och lyfte fram sådant som faktiskt var positivt i min situation.

I mitten av sommaren var jag uppskriven på transplantationslistan. Alla förundersökningar var klara och det enda som återstod innan själva ingreppet var bara att vänta. Läkarna förberedde mig på att det skulle ta drygt ett år till operationen eftersom jag ändå mådde så pass bra. Fortfarande så fanns tankarna på hur det skulle gå för mig, men på något sätt hade jag vant mig vid situationen. Nu visste jag att det bara handlade om väntetid.

En månad senare, exakt en vecka innan min födelsedag står jag och lagar mat med min flickvän. Min telefon börjar ringa. Jag fortsätter prata med henne medan jag plockar upp mobilen. Jag tittar på displayen och det är ett dolt nummer. Jag blir helt tom i huvudet och avbryter mig mitt i en mening. Vid det laget visste jag att dolt nummer betyder Huddinge sjukhus. I normala fall skulle jag inte reagerat på detta, samtal angående mig och min lever var standard. Men det som fick mig att förstå vad det handlade om var tiden för samtalet. Klockan var fem en lördagskväll. Två timmar senare gick jag in genom akutintaget på Huddinge.

Operationen gick jättebra, jag vaknade upp 11 timmar senare med sladdar överallt och med min familj runt sängen. Jag var speedad som ett småbarn på socker och morsan berättade i efterhand att hon i den stunden varit mest orolig för att jag skulle slita ut slangarna som gick från min hals, mina armar och från min mage.

Sjukhusvistelsen tog två veckor. De personer som arbetade på avdelningen och tog hand om mig och alla andra inneliggande var fantastiska. Deras sätt och inställning mot oss betydde så mycket, om tid fanns kunde de komma in och sätta sig ner och prata en stund. Jag tror aldrig att jag egentligen kände mig sjuk eller transplanterad under min vistelse på Huddinges transplantationsavdelning. Fokus låg hela tiden på att jag skulle bli bättre och man fick kontakt med en sjukgymnast så fort som möjligt. De första veckorna efter operationen var det ansträngande att ens gå i 10 minuter, men samtidigt så var träningen det som gav mest. Jag har alltid tränat mycket och ville komma tillbaka i form så snabbt som möjligt. Rehab-träningen gav mig möjligheten att sätta upp både kortsiktiga och långsiktiga mål. Och fyra månader efter operationen kunde jag springa en mil på en timme.

För varje månad som gått har jag blivit friskare och känt mig starkare och piggare. Det jag har lagt störst vikt vid är att komma igång med min träning igen. Jag kontaktade en egen sjukgymnast när jag blev utsläppt från sjukhuset. Eftersom hård träning inte är att snacka om under de första två till tre månaderna på grund av allt joxande i magen under operationen var det optimalt att få hjälp med olika övningar för att komma igång igen. Dessutom är det lätt att snedbelasta kroppen eftersom bålstyrkan i princip försvinner då hela magen har öppnats upp. Jag har lagt många timmar på min träning men det har också gjort att jag nu är lika vältränad som före transplantationen och att jag mår väldigt bra.

Det har varit väldigt många och stora förändringar i mitt liv sedan jag fick min nya lever. Men man lär sig att leva med det. Att ta alla sina mediciner kontinuerligt, att hålla sig borta från folk som är sjuka och att man hela tiden är tröttare än innan operationen. Det som jag tycker är svårast att förlika mig med är just tröttheten. Jag måste planera mina dagar och jag måste få vila för att orka med. Men däremot så kan jag gå ut med mina vänner och min flickvän. Även om jag inte dricker alkohol och måste gå hem vid elvatiden så kan jag gå ut. Och jag kan träna tre till fyra gånger i veckan. Träningen har varit jätteviktig och inte bara för att jag mår bra av den. Jag har kunnat mäta mina prestationer och fått svart på vitt att jag hela tiden blir bättre och starkare.

Kommentera