Ola

ola-leifler-bild-fa%cc%88rg

Den största gåvan – att vara med och bidra till min mors goda hälsa

Min mamma har alltid varit sjuk, på sätt och vis. Det tog väldigt lång tid innan vi fick reda på riktigt hur illa det var. Det var först när min mormor blev dålig, och var på väg att dö, som mamma började känna av sin njursvikt. Under hela tiden som mormor låg inlagd ville inte mamma att mormor skulle få veta hur det stod till. Det började med att mamma inte fick äta alltför mycket protein. Hon skulle dra ner på kaffe, ost och så vidare. Det blev också tydligt att hon inte klarade av att röra sig lika lätt som tidigare. Mamma blev trött, svullnade upp och fick ont. Kontrollerna hon fått göra regelbundet kom allt tätare, och det enda alternativet visade sig vara transplantation. Det gick helt enkelt inte att vänta längre. Planen var att hennes man skulle donera en njure, och mamma gjorde allt hon kunde för att inte hamna i dialys innan dess, vilket skulle försvårat återhämtningen efter transplantation.

Under hösten 2012 utreddes hennes man för donation. Han diskvalificerades på grund av blodtrycket. Mamma uttryckte aldrig någon egentlig oro, men jag märkte att hon hoppades att det skulle gått vägen. När hennes syster utreddes och kom fram till de så kallade korstesterna, som är de sista testerna innan transplantation, var båda helt inställda på att de skulle genomföra operationen. I sista stund fick de avbryta, då hennes syster hade aningen för låg njurkapacitet. När jag fick höra detta av min moster bestämde jag mig direkt – som man i 30-årsåldern skulle jag antagligen kunna donera utan några problem. Jag var troligen min mammas bästa chans att bli frisk.

Mamma blev lite ställd när jag bad om kontaktuppgifterna till sjukvården – men jag ville donera. Hon gick till slut med på det. För min del gick kontrollerna väldigt snabbt och utan konstigheter. Alla var mycket professionella och jag fick också prata med vårdpersonal i flera omgångar om hur det är att donera till en förälder – jag förstod att det är ganska ovanligt. Jag var egentligen aldrig nervös, men jag uppskattade verkligen stödet jag fick av den narkosläkare som själv donerat till sin fru. Han lugnade mig med att det skulle gå bra, både för mamma och för mig. Fem månader efter att jag sagt ja till donation var det dags för operation.

Nu har det gått tre år men jag minns alldeles klart precis vilka som var där på avdelningen den där dagen i mars då vi skulle opereras. Vad vi åt, vad vi pratade om och hur gammal mamma kände sig. De andra på samma avdelning hade på sätt och vis längre och jobbigare resor bakom sig än oss, de hade fått vänta i många år på donation och gått med osäkerhet och väntan under lång tid. De vi mötte hade dock haft ”turen” att få njure från avlidna donatorer och berättade hur livet blivit så annorlunda efter operationen. Resan hade varit lång efter att ha gått i dialys länge och jag minns deras berättelser och hur glada de var över att just den delen nu var över. Att det nu för dem handlade om att anpassa kroppen till ett nytt liv med en fungerande njure igen.

Den natten sov jag faktiskt gott. Jag var aldrig orolig. Jag upplevde att det enda beslut jag egentligen hade behövt fatta var beslutet att ringa till de ansvariga på njurmottagningen och tala om att jag ville och var redo att bli donator. Allt annat sköttes av vården – jag fick kallelser, jag cyklade till undersökningar, drack kontrastvätskor och jag gav vävnadsprover för kors-tester. Allt gick precis så bra som vi hade kunnat hoppas, och så var vi nu äntligen framme vid donationsdagen. På morgonen rullades jag ner, kontrollerades, läste en tidning, pratade med sköterskor, kollade på klockan och rullades in i salen. Jag fick räkna ner från tio och minns inte alls hur långt jag kom.

När jag vaknade från narkosen kände jag knappt någon smärta alls – tack vare smärtlindringen som gavs via en pump direkt in i operationsområdet. Men så fort jag försökte använda magmusklerna kände jag vad jag varit med om. Det var dock inga problem att med långsamma rörelser ställa sig upp och gå en kortare bit i korridoren. Mamma låg två rum bort från mig. Vi hade inte pratat med varandra sen kvällen innan. Jag visste att inga komplikationer tillstött, men jag visste ändå inte riktigt hur hon mådde eller kände. Jag ringde till henne för att se om hon var vaken, och vi var så lättade att höra varandra att vi började gråta. Även om vi hade slagit bort tanken på att det skulle kunna bli komplikationer, så märktes det ändå en stor lättnad när vi talade med varandra efteråt. Min njure satt i henne, och den fungerade. Den fungerade alldeles strålande bra.

Ett dygn efter operationen hade hennes tidigare förhöjda njurvärden sjunkit till samma låga nivåer som för en frisk person. Första dagen fick jag gå med rullator, och även om min familj och moster som kom för att hälsa på tyckte att jag borde ligga ner, kände jag att jag egentligen mest behövde vara uppe och röra på mig. Det gjorde dock ont ibland. Redan efter någon dag kunde jag och mamma börja ta promenader i korridoren, först med och sedan utan våra rullatorer. Efter en vecka kunde jag åka hem! Efter två veckor kunde jag gå ett antal kilometer och efter fyra veckor var jag så pass återställd att jag kunde cykla 15 km till jobbet varje dag igen.

Min mamma har sedan dess kunnat återgå till ett normalt, aktivt liv med hästar, hundar och fårskötsel. Jag är väldigt tacksam för att sjukvården gett mig möjligheten att hjälpa henne på det här viset.

Jag känner mig väldigt glad för hennes skull, och det gläder mig också att ha kunnat vara med och bidra till att hon är frisk. Mina barn har fått en pigg farmor igen, och vi är väldigt glada att få leva tillsammans ytterligare ett antal år.

Av alla de saker jag hittills gjort i mitt liv är nog detta det som jag är mest glad över att ha kunnat bidra med. Att en annan människa – min mor – blivit frisk från sin sjukdom.

// Ola

Kommentera