Olivia

Hej!

Jag heter Olivia och är 6 år. Redan innan jag föddes var min mamma lungsjuk och efter att min lillasyster Emma föddes (2013) blev hon sämre. Mamma och pappa berättade då att hon behövde nya lungor, men att någon tyvärr var tvungen att dö för att hon skulle kunna bli frisk. Tiden gick, jag försökte hjälpa mamma med det jag kunde, men hela tiden var jag rädd. Var jul skrev jag till tomten att jag önskade mig nya lungor till mamma.

Första gången de ringde och sa att det fanns en donator var jag på förskolan (feb-15) så jag hann inte säga hejdå när mamma åkte in. Men tyvärr kom hon hem dagen efter. Operationen blev aldrig av. Något med donatorns lungor.

En sommardag var några kompisar här och lekte. Mamma sov som vanligt. Hennes mobil ringde, hon kom upp och grät. Det fanns ett par lungor. Nu skulle mamma bli frisk. Men efter några timmar efter att pappa lämnat mamma för operationen ringde pappas mobil. Läkaren berättade att det inte funkade den här gången heller. Alla var ledsna, mamma blev så ledsen att hon behövde mer medicin för att bli lite gladare.

Julen kom, jag visste att det kunde vara den sista med mamma. Tomten kom inte med några lungor nu heller.

Sommaren kom och jag såg hur trött, ledsen och rädd mamma var. Jag var rädd att mamma inte skulle vara med när jag började skolan nästa år. I augusti var vi på semester med farmor och farfar. När vi kom hem frågade vi var mamma var, syrgasslangen var inte där. Pappa satte sig ner med oss och höll om oss och sa att mamma har fått nya lungor, hon opereras nu. Först blev jag ledsen för jag visste att vi inte skulle få träffa henne på ett tag, men sedan blev jag jätteglad. Mamma skulle klara sig och jag skulle få visa henne allt det där vi aldrig gjort. Lekt, cyklat, förskolan, ja allt! Självklart var mamma, pappa och Emma med mig i somras när jag började skolan.

Att vänta var tråkigt och jobbigt, jag var arg och ledsen. Jag förstår inte varför det tog sådan tid, mamma har de bästa läkarna, men inte ens de kan trolla fram organ. Ni som kan ändra, bestämma och påverka så fler liv räddas, varför gör ni inte det? Det borde vara världens lättaste och bästa beslut att fatta.

Idag mår min mamma jättebra, hon ”bara” inte överlevde, hon lever livet. Nu gör vi allt det där vi aldrig kunnat och jag har massor kvar på min lista över saker vi ska göra! Tack vare att hon fick en donator.

Olivia Fors

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.