Olov

olov1
Efter många år av diabetes så hände något våren 2010. Jag hamnade på Skövde sjukhus i en säng och fick veta att mina njurar slutat att fungera och att jag inte kunde kissa. Det innebar bland annat att jag bara fick dricka max 8 dl vätska per dygn, vilket var mycket svårt att klara av. Jag fick snabbt börja med dialys 6 dagar i veckan.

Känslan när detta hände var att livet var slut. Jag låg där i en säng och kunde inte göra eller påverka någonting. Och det var något nytt för mig. Hoppet tändes först när mamma ringde och sa att hon, min pappa och syster ville donera! Livet växte i mig igen. Men dagen därpå var det svart. Då fick jag information om att de inte var aktuella som donatorer, då alla tre stod på mediciner som gjorde att de inte kunde donera.

Mamma ringde igen efter någon dag. ”Gerd, Monika, Sara och två till vill donera till dig”. Va?! Mitt leende var obetalbart. Jag måste ha gjort något rätt i livet. Det var Gerd som skulle börja undersökas. Hon är en god väninna till mamma och i samma ålder, över 70 år. Gerd har jag vuxit upp med, och våra familjer har gjort mycket tillsammans när jag var barn. Lite tur i oturen så gick inte Gerd igenom läkarkontrollen, det hade inte känts rätt att ta emot en njure från henne.

Då var det Saras tur. En kusin som jag inte har haft kontakt med på de sista 20 åren. Jag tänkte länge och tog slutligen upp det med min kurator på njurmedicin att jag hellre skulle vilja få en njure av någon jag inte känner. Jag är en person som alltid vill göra rätt för mig, och hur fan gör man rätt för sig till en donator? Utredning gick under tiden vidare för Sara. Och jag funderade och funderade. Men när man ligger där och är beroende av att få så är man inte stor. Med mycket hjälp från min kurator Ingela så kom jag fram till att jag skulle ta emot njuren.

När beslutet var taget och förankrat inom mig, då kom mitt positiva jag tillbaka. Fast jag åkte 12 mil i stort sett varje dag för att få dialys, så gjorde det inget. Och fast att dialysen tog 4-5 h varje gång så var jag uppåt och glad. Allt detta berodde säkert på att jag visste att det skulle ta slut en dag. Och jag hade en njure på G!

Jag reste med familjen på semester under tiden. Vi åkte till Gotland där jag fick gästdialys, åkte till Sundsvall på släktträff och körde gästdialys, vi åkte till Stockholm ett antal gånger och jag körde gästdialys. Och allt gick perfekt varje gång.

Under den här tiden med dialys fick jag mycket tid över. Och jag är en person som inte tycker om att inte ha något att göra. Jag var lite nyfiken på att testa att vara statist. Kollade runt lite på nätet och hamnade på www.statist.se. Jag öppnade ett konto och såg att de ville ha statister i Trollhättan. Jag sökte och kom med i ”Bron”. Efter det har jag haft turen att passa in i flera tv/film- och reklamjobb. Denna hobby gjorde att jag orkade med den tuffa perioden med dialys, resor och läkarbesök.

Detta höll på i ett och ett halvt år innan jag fick datumet. Den 10e maj 2012 var det dags. Äntligen! Att gå och vänta på ett datum är en lång plåga mellan hopp och förtvivlan. Den dagen jag fick svart på vitt – 10e maj – det var som att få högsta vinsten på lotto. Efter det flöt allt på och det kändes som att gå på moln.

Operationsdagen glömmer jag aldrig. Den började med en resa på 18 mil till Sahlgrenska i Göteborg, för att komma in och få det blå bandet runt armen. Nu skulle det ske. Jag kände mig som ett barn på julafton. All personal var helt underbar, och jag vill ge en stor eloge till alla som jobbar med detta. Från dialysen i Skövde till transplantationsmottagningen på Sahlgrenska – en stor kram till er alla!

Jag minns att jag var hungrig som en varg innan operationen. Att vara fastande är inte min grej, jag fullkomligen älskar mat. Men okej, jag skulle ju snart få en njure så det var bara att härda ut. Sköterskorna kom med tvättsvamp, operationsstrumpor och linnet. Det var dags att svida om. Sara skulle åka ner före mig för att bli sövd, men det tog lite tid. Jag tror det var smink eller något som hon var tvungen att ta bort – hon ville vara fin inför operationen. Så jag åkte ner före. Tänkte att Sara har ju huvudrollen så de kan ändå inte börja utan henne.

Minuterna före operationen låg jag bara och väntade. Det snurrade i huvudet. Hur kommer det gå? Men jag hade intalat mig själv att det skulle gå bra, jag var i goda händer och läkarna är bland de bästa. Så det var bara jag och nuet som räknades.

Direkt efter uppvaknandet kände jag att jag var pigg. Och hungrig. Det var en toppennjure som jag hade fått! Det gjorde ont i såret när bedövningen börjar släppa, och personalen ville få upp mig ur sängen bara några timmar senare. Men nästa dag gick det mycket lättare och jag klev raskt upp. Alla som har varit på samma avdelning på Sahlgrenska vet hur det ser ut i korridorerna. Jag gick och gick varje dag. Runt och runt, för nu ville jag hem.

Sara kände sig stark direkt efter operationen enligt henne själv. Hon var ute på promenader med sin sambo och dotter i Botaniska trädgården. Men när de trappade ner på hennes värktabletter märktes det att hon kanske hade gjort lite för mycket på en dag.

Jag har haft en oerhörd tur. Det är en lång väntan på organ, njurar i synnerhet. De på sjukhuset berättade att det inte är särskilt vanligt att ha flera personer i sin närhet som vill donera. Och jag hade 8-9 stycken. Jag är så lyckligt lottad som har fått en andra chans, och att jag har alla dessa underbara människor i mitt liv.

Nu är jag med i Farmen. Något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag har aldrig följt programmet själv, men min sambo Marita och dotter My tittar gärna. Så när de föreslog att jag skulle söka tänkte jag ”Varför inte? Söka kan jag alltid göra”. En morgon ringde de från Strix och ville intervjua mig inför programmet. På vägen hem kände jag både ångest och skräck. Fan, jag kommer att komma med! Det var värre än att vänta på njuren. Vips var jag en av deltagarna till Farmen 2014.

Jag ställde upp för Marita och My, men även för mig själv. Jag lever nu. Jag ville ta chansen och hjälpa andra att se att det går att leva ett fantastiskt liv fast man är transplanterad. Jag har träffat många sjuka under åren som har gått, och det är en tuff match – varje dag. Om jag vinner har jag en plan för vinstpengarna. En fond för barnfamiljer där någon i familjen är njursjuk, så att de kan få hjälp att lätta upp vardagen med exempelvis ett besök på Gröna Lund, Skansen, Skara sommarland, Liseberg eller någon annan utflykt.

Håll nu tummarna för mig!

// Olov

 

Kommentera