Per-Erik

Per-Erik

 

Med kirurgers hjälp och Per-Eriks insats, som levande donator, hjälpte han sin vän att få tillbaka ett liv värt att leva.

Njurtransplantationen gjordes på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg i maj 2008. Hur förberedd och undersökt jag än var så hade jag inte riktigt kunnat föreställa mig känslan av att, en tidig morgon och som fullt frisk, rullas in i en operationssal. Att efter sex timmar väckas upp med ett drygt 20 centimeter långt operationsärr på min högra buksida. Jag var rejält ”knockad”. Det vore falskt att inte skriva som det var. Det var tufft, helt enkelt och det gjorde ont, riktigt ont.

Jag kommer inte ihåg hur jag transporterades tillbaka till salen där vi låg. Det jag minns är hur M, som alltså fått min högra njure inopererad, skrek av glädje från toaletten ”Per-Erik, jag kissar massor och det luktar karl!”.

Andra dagen, i morfindimma, stod jag på benen, en sköterska tog en bild på mig och efter ytterligare några dagar var jag hemma i Stockholm. Så följde några veckors sjukskrivning och vila med böcker och kortare promenader med hunden. Det mesta återgick till det vanliga; jobbet, familjen och vardagens bestyr.

Innan jag lämnade Sahlgrenska fick jag också en liten kavajnål som tack. Den bär jag med stolthet vid festligare tillfällen. Alla levande manliga njurdonatorer fick en sådan som ett tapperhetstecken och minne, kvinnliga fick en sjal.

Bakgrunden till min njurdonation har naturligtvis många bottnar. Min vän M. är en kvinna i min egen ålder. Vi känner varandra sedan tonåren. På 60-talet umgicks vi i samma kamratgäng i den lilla staden Härnösand. Jag flyttade så småningom till Stockholm, men till och från hade M. och jag ändå kontakt, mestadels genom gemensamma bekanta.

Jag, som alltid –peppar peppar – varit fullt frisk, kastade mig in i yrkeslivet. Gifte mig och fick en son, skiljde mig. Gifte om mig och fick en dotter, vars mamma avled i en drunkningsolycka på 90-talet. Med turen på min sida träffade jag med tiden en ny kvinna, och med henne har jag ytterligare en son. Vi lever tillsammans efter snart 25 år och har inga som helst planer på att separera. Jag brukar skämta och säga att jag har gett mina barn det bästa ett barn kan få; en egen mamma.

Jag kände till, att när min vän M. var barn så hade hon felbehandlats av en läkare. Hon drabbades av en livslång njursvikt. Jag tänkte inte särskilt på det, tills M. blev så pass sjuk att en transplantation var oundviklig. Jag sa då – utan att tänka närmare efter, att ”du kan väl ta en av mina då”. Det var lätt sagt (efter ett par glas vin) men jag menade det verkligen då och efteråt. Jag tänkte nog bara att om inte jag, vem skulle då?

Därefter blev det många och långa förberedelser och med ”journalistisk nit” gjorde jag en grundlig research. Hur många levande njurdonatorer hade fått egna allvarliga skador eller avlidit efter en njurdonation i Sverige? Ingen, visade det sig och det kändes betryggande. Hur går en njurdonation till? Jo, det är ett rejält bukingrepp, när det gäller den högra njuren som sitter längre bak mot ryggen Vad händer med den njure som lämnas kvar i kroppen? Den föryngras! När jag fick detta klart för mig var det som ”grädde på moset” och jag åkte med spänd förväntan tillsammans med M. ner till Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Inte minst viktigt i sammanhanget var att min fru gav sin välsignelse till äventyret.

Under ett halvår efter donationen märkte jag av en förändring rent kroppsligt. Jag blev allmänt tröttare än vad jag känt mig innan. Det gick långsamt över, idag finns inget kvar av tröttheten.

Många vänner och bekanta tycker naturligtvis att det var hjältemodigt av mig att donera min ena fungerande njure till en människa utanför familjekretsen. Det tycker inte jag även om jag kan känna en inre stolthet, inför mig själv. Jag gjorde, med duktiga kirurgers hjälp, så att en annan människa fick tillbaka ett liv värt att leva. Det kostade mig inte särskilt mycket, lite operationssmärta, lite vila och sen var allting som vanligt igen.

För M. däremot blev det starten på något nytt. Visserligen måste hon äta flera tabletter om dagen, resten av livet, men hon har ett hyfsat friskt liv. Det är nu en gång så att en ”levande” njure rent medicinskt är att föredra jämfört med organ från avlidna och vad jag vet så kissar hon fortfarande som en hel karl.

Varje år får jag tacksamt helt kostnadsfritt en ordentlig hälsokontroll. Jag antar att jag efter min egen död kommer att vara en anonym siffra i en större medicinsk undersökning och den kvittar mig inför det faktum att jag varje morgon kan se mig i spegeln och säga ”God morgon, din gamla rackare. Det var viktiga dagar i maj 2008, både för dig och för en medmänniska. Du gjorde någonting bra. Det kan ingen någonsin ta ifrån dig.”

Det är i sanning en mycket fin känsla att kunna plocka fram i den grå vardagen.

Så till dig som funderar över att donera en njure medan du är i livet – Gör det. Du kan till och med donera anonymt. Oavsett hur du gör det – jag lovar, så kommer du inte att ångra dig.

// Per-Erik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.