Sam

Sam_färg

Sams gripande historia om att resa över hela landet. Ena dagen för att arbeta hårt. Nästa dag för hjärttransplantation.

Jag heter Sam Flodin och är idag 50 år. Jag skriver och berättar för er hur min historia såg ut före och efter min hjärttransplantation år 2000, då jag var 34 år. Jag jobbade som maskinförare och kross-maskinist. Det är min identitet.

År 1995 började jag känna mig trött och orkeslös. Jag hade många förkylningar i kroppen men fortsatte ändå att jobba som tidigare. Genom mitt yrke som maskinförare, så jobbade jag runt om i landet, och var ofta borta hela veckor. Jag hade oftast långa arbetsdagar, upp till 14 timmar.

1996 blev jag ännu mer förkyld med en illa hosta. Jag brydde mig inte så mycket om det, utan tog smärtstillande tabletter och jobbade vidare fram till 1998. Då blev jag riktigt dålig och sökte upp läkare på Vilhelmina Sjukstuga. Jag ville att de skulle röntga mina lungor. Jag var rädd att jag fått stenlunga genom det jobb jag har, av allt stendamm från stenkrossen. Jag blev hemskickad utan röntgen och med en penicillinkur. Jag fortsatte att jobba men blev bara mer sjuk och orkeslös. Jag åkte in till Vilhelmina Sjukstuga en andra gång. Fick nu dubbel penicillinkur och en liter Cocillana hostmedicin med mig hem. Det hjälpte inte. Nu blev jag ännu sämre. Jag minns att jag satt och hängde över rumsbordet på natten och försökte sova på detta sätt, eftersom jag inte fick luft om jag låg/legat på rygg. Mitt hjärta fungerade inte som det skulle och lungorna var fyllda med vatten, som samlats. Allt detta vet jag idag, i efterhand. Det visste jag inte då!

Så höll det på i 14 dagar, tills min penicillinkur var slut. Kunde det bli sämre? Ja, det blev det. Jag tvingades åka in till Vilhelmina sjukstuga en tredje gång. Jag krävde att de skulle röntga mina lungor – satte mig på en stol och sa till dom: – Här kommer jag att sitta tills ni röntgat mina lungor. Vid den tidpunkten var klockan 08 på morgonen. Klockan 14 på eftermiddagen fick jag äntligen komma in till röntgen. När de hade röntgat mina lungor såg de att mitt hjärta var kraftigt förstorat. Det blev att resa med ambulanshelikopter till Umeå Universitetssjukhus där jag blev inlagd. Där fick jag stanna i en månad. Då och där sa de till mig att hjärtat är så trasigt och förstorat, att det måste bli en transplantation i en framtid. Umeå Universitetssjukhus tog kontakt med Sahlgrenska Universitetssjukhuset I Göteborg. Därefter gick jag på medicin i två år för att hålla hjärtat mitt i schack.

Ändå fortsatte jag att jobba i väntan på hjärttransplantation, dum som jag var (det var väl inte helt klokt gjort)! En kväll kom jag hem efter jobbet och satte mig i soffan för att vila och se på TV. Plötsligt gjorde hjärtat dubbelslag. Jag tror jag lättade från soffan. Efter ungefär en halvtimme kom nästa dubbelslag. Jag sa till min dåvarande fru, och mamma till våra två barn: – Ring ambulans! Ambulans med personal var ute på annat uppdrag. De kunde inte komma. Det blev att jag ringde min kompis Sune som skjutsade mig till Umeå på en timma och 40 minuter. En sträcka på 24 mil, det vill säga att det gick undan.

Jag blev inlagd i Umeå för att operera in en pacemaker. Väl där, under det första dygnet, sov jag 21 timmar i sträck. Sköterskorna hade satt nålar och kablar på mig utan att jag hade märkt det. Den 5:e april, år 2000, var det dags att sätta in en pacemaker. Under tiden jag låg där på operationsbordet, ringde de från Göteborg och sa att de hade ett hjärta på ingående som passade mig.

Då hade jag stått på väntelistan i sex månader. Det blev bråttom iväg i ambulansflyg ner till Göteborg. Jag minns att vi hämtade upp en annan patient i Sundsvall som skulle få lungorna. När vi kom fram till Göteborg så åkte jag upp till avdelning 21 där jag blev inlagd.

Jag fick lugnande och förflyttades direkt upp till operation. I april 2000 skedde mitt hjärtbyte. Jag var 34 år då, och odödlig, trodde jag. Minns att jag själv gick fram till operationsbordet. Då slog mitt hjärta 22 slag/minuten. Mitt hjärta hade vuxit 14 centimeter i omkrets och var inflammerat och orkade inte pumpa blod som det skulle.

Hjärtbytet gick bra och när jag vaknade ville jag ha kaffe och en portion snus – det fick jag. Men jag mådde illa och kräktes ganska omgående.

En månad senare skrevs jag ut från avdelning 21. Den 5 maj 2000 fick jag komma hem för första gången. En gång i veckan flög jag till Göteborg för hälso- och avstötningskontroll. Många turer blev det. Allt var bra med det nya hjärtat. Jag var sjukskriven fram till 2001. Så började jag att jobba som förr i full fart, precis som innan hjärtbytet. Jag åkte till Umeå på kontroller, två gånger om året. År 2005 sa min läkare till mig: – Nu är det färdigarbetat för dig Sam, om du vill fortsätta att leva och umgås med dina barn!

Jag var då 40 år och blev så sjukpensionär. Sedan dess har jag levt ett lugnt liv. Nu är jag 50 år och mitt hjärta slår och fungerar som det ska. Jag har en del biverkningar av all medicin jag äter, och har ätit länge, för mitt hjärta.

Jag är så Evigt Tacksam för att den person som jag fick mitt hjärta av, var positive till donation. Jag är så tacksam för att jag fick chansen att leva vidare med mina barn och min sambo. Så alla ni som läser detta, vill jag säga till er:
– Ät inte smärtstillande medicin som dövar och döljer viktiga symptom. Se till att inte jobba på som förr utan lyssna på era kroppar! Hade jag gjort det och fått snabbare och tidiga reaktioner från sjukstugan hade jag i slutändan sluppit att byta hjärta.

Nu tar jag dagen som den kommer. Visst rycker det i arbetsnerven då och då och jag längtar tillbaka till mitt arbete. Här hemma kan jag ändå ta allt i min egen takt och ”påta”. Allt lunkar på i stilla mak.

// Sam

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.